Ni som äter antidepp, hur känner ni om det hjälper eller inte?

Hej som rubriken lyder, jag har fruktansvärt att jämföra om hur jag mår före och efter nör jag prövar en antidepp, för att ge medicin en chans måste man väl även äta flera månader och utsätta sig för alla möjliga situationer för att se om det hjälper? När läkaren frågar om min medicin hjälper så blir alltid svaret att jag vet inte, samma med biverkningar.

Jag vet ju inget annat än hur jag mår nu, så hur är det tänkt att man ska må om antideppen fungerar? Hur avgör man hur deprimerad nån är? Vet inte om jag är deprimerad eller inte, men hade jag inte haft nån familj så hade jag nog skjutit mig för ett tag sen.

Åt fluoxetin i 1 år och vet inte om den hjälpte, blev kanske lite torr i munnen första veckorna, ingen aning om jag blev mer social eller fick mer/mindre ångest. Dom här tankarna i sig gör mig nere och passiv, är väldigt tankspridd.. vågar inte äta medicin, men vågar inte att inte äta medicin ifall det hjälper, men hur i helvette ska jag veta om det hjälper när jag könner mig olika var dag, är dethär tecken på GAD lr vad det heter? Ska man vakna upp varje morgon med ett leende på läpparna o känna en jävla lust till att söka jobb och städa?

Hur fan ska jag tänka? Att lyssna på läkare litar jag inte på då många verkligen inte kan sin grej, kan tillägga att jag har minne som en guldfisk och förjävla stora problem med obeslutsamhet.

Jag vågar inte "slösa" flera månader av mitt liv på att vänta på att en medicin kanske funkar, då känns det bättre att försöka ta itu med sina problem på annat vis.

Har alltid varit tankspridd och mentalt trött till o från men om det beror på antidepp i sig eller ångest vet jag inte.

GAD är en, enligt mig, ganska diffus sjukdomsbild. Generell ångest kan man översätta den till.
Du går i terapi, hoppas jag? KBT eller DBT, dylikt?

Hur man skall och inte skall känna går inte alls att svara på, för någon här öht. Du behöver träffa en terapeut för att få hjälp. Sluta inte med antidepp förrän du träffat en terapeut och rådgör med din läkare innan.

En annan bra sak är att skriva dagbok om sitt mående, det är en form av journal för dig. Så skriver du varje dag, kanske oftare än så. Sedan går du tillbaka och tittar, vilka känslor har du upplevt? Ser du något mönster, utifrån dagboken, exempelvis att du är mer deprimerad på kvällen än dagen? Är du mer deprimerad vissa dagar än andra? Osv. Dessa frågor svarar din dagbok på.

Alltså:
1. Träffa en terapeut
2. Rådgör med din läkare
3. Skriv dagbok. Även om det låter löjligt så har de hjälp många.

Fick samma problem av medicinen jag provad så slutade. Läst att 40% av alla antidepressiva hjälper så oddsen att du fått någon som är bra för dig tvivlar jag på. Det som hjälpte mig vad cannabis men finns många andra lösningar som kan hjälpa, men jag skulle kasta bort den där smutsiga shiten. Något jag blivit mer sugen på är att prova skicka ström i hjärnan har tydligen hjälp 80% eller nåt liknade. Men att få saker som faktiskt kanske hjälper är fan omöjligt i Sverige

dedär med dagbok va ett bra tips faktiskt, har gått i terapi, tror ddt hhälpte lite för stunden då man kände sig lite mera normal. Men annars tkr ja de känns rätt värdelöst att snacka med nån..

Ja cannabis har jag rökt men tkr bara de hjälper ibland och vill inte behöva gå omkring påverkad hela dagarna, o de hjälper inte mej tillräckligt mer än att man sover lite bättre och i mitt fall får lite mer rationellt tänkande ( känns de som iaf ) har iofs inte rökt utan att jag haft nån medicin i mig så vet inte, kanske funkar bättre om jag är medicinfri.

Vågar fan inte lita på mig själv eller nån läkare, jag kommer verkligen ingen vart.

Ta för Guds skull inte droger. Hur länge har du känt dig deprimerad? Hur gammal är du? (vi är anonyma och ska så vara, men ish hur gammal du är.)

Som sagt prova dagbok. Att känna sig deprimerad är det inget ”fel” med att göra. Men du behöver troligtvis mer insatser för att få hjälp. Nu är klockan mycket, imorgon kan jag ge dig fler tips.

Vad är omöjligt att få, menar du?
Du syftar på ECT. Förvisso relativt framgångsrikt. Men biverkningarna kan vara tråkiga, samt att ECT är ju främst något du får om du har det som förr kallades ”melankoli”.

En till sak är att jag får ganska sjuka fyllor av medicinen ( vet inte säkert men misstänker den ) som ställt till med en jävla massa. Det är förstås också svårt att veta säkert, men jag är rädd att mitt kognitiva o min personlighet ska försämras utan att jag känner det själv.

Jag kan ju inte ska behöva äta antidepp för att jag är rädd för att äta antidepp o få ångest över det.

Om jag slutar så kanske jag mår bättre, men då får jag ångest o ältar för att jag blivit "lurad"

Äre nån som förstår min invecklade jävla problematik?

Själva tanken i sig att "pröva sig fram gör mej ju ennu mer deprimerad" skulle vilja förstå mig på mig själv bättre och kunna sluta tänka så mycket, men samtidigt vara mig själv.

Det där med dagbok är påriktigt det bästa tips jag fått, fattar inte varför jag inte tänkt på det innan! Så simpelt också Jag är 20-25 år gammal, har varit nedstämd till och från sen jag var 13 kanske :/

Godnatt och hoppas du sover gott, tack för dina svar också! Börjar vara redigt trött själv också, både för klockan är så mycket och eftersom att jag grubblat så mycket idag.

Och nej, har inte tänkt självmedicinera med nått som gör en påverkad, även om det känns frestande ibland, hela jag är ett perfekt recept för hårt missbruk.

Tror nog jag behöver någon medicin faktiskt, men är inte alls pigg på att testa mig fram och kanske bli hjälpt, har möte med läkare i slutet av veckan och ska ta upp alla tankar då!

Har ätit 100 mg Sertralin i två år. Hur vet jag om det hjälper eller ej? När jag började äta det var jag i riktigt dåligt skick, kom knappt ur sängen och kunde inte fungera särskilt bra alls. Möjligtvis gav Setralinet mig en skjuts upp ur det tillståndet, men jag upplever ändå inte att den på något sätt har varit ett universalläkemedel som har hjälpt mig att fungera normalt igen. Särskilt med tanke på att jag har testat massvis med andra mediciner som komplement till Sertralin och förutom det har varit tvungen att komplettera med bensodiazepiner (på recept) som vid behovsmedicin.

Min personliga åsikt om all psykofarmaka - och den baserar jag på mina egna erfarenheter, men även på berättelser som jag har hört från andra - är att medicinsk hjälp vid exempelvis ångest och depression inte bör avvisas, i synnerhet om det handlar om svåra problem. Men för många blir medicinerna ingenting annat än en krycka, en liten lättnad, men själva arbetet för att ta sig ur sitt dåliga mående sker på icke-farmakologiska sätt: för det första så kan man få vara beredd på att det tar tid. Terapi (KBT exempelvis eller mer specialiserad terapi om man, som undertecknad, har en rätt så komplex problematik med komplex PTSD i grunden) kan vara nödvändig och då behöver du komma i kontakt med och upprätthålla en regelbunden kontakt med en bra psykolog.

Andra saker som kan hjälpa är att förändra sin livssituation och sina levnadsvanor. Men i vilket fall som helst, oavsett vad lösningen/lösningarna må vara, så krävs det för många som mår psykiskt dåligt en väldans massa tid och tålamod för att "ta sig ut på andra sidan" och - som redan har påpekats eller antytts - så finns det oftast inte en lösning på en psykisk ohälseproblematik, utan svaret kan vara en kombination av saker.

Ett bra tips är att skriva ner allt du vill säga till läkaren. Väldigt lätt att man glömmer saker, speciellt om du lider av ångest också, och då kanske du klandrar dig för att du efter mötet kom på att du skulle sagt något mer.

Med det jag vet nu skulle och kommer jag aldrig inta en endaste liten psykpilla i mitt liv tills de i varje fall förstår hjärnan fullständigt.
Piller som påverkar övriga kroppen är jag heller inget fan av.

Innan ni knaprar piller kan ni väl i varje fall läsa någon annans version än de som tjänar pengar på att pumpa ut skiten/fass