Citat:
Ursprungligen postat av
Grisbrottaren
Jo, det är inte utan att jag känner igen mig i tankegångarna. Och det är väl rätt betecknande och ett exempel på den utveckling som TS beskriver att vissa omedelbart ska göra det hela till en fråga om politik och konfrontation.
Jag ska fatta mig kort och avvakta lite för att se om de som inte förstår ska förstöra tråden med trams om annat innan jag bidrar, men peka på att det finns en gammal bok från 1916 av filosofen Hans Larsson, som beskriver denna saknad av något genuint, äkta och ovärderligt som gått förlorat. Den heter
Hemmabyarna.
Det är förstås bara små kvarvarande smulor av det han beskriver där, som vi som växte upp i slutet av förra seklet upplevde och nu ser har gått förlorat, men det är ändå samma sak i all väsentlighet, om än med andra uttryck och annan yta.
Att man redan för hundra år sedan kunde uppleva det som anges i rubriken, visar väl också att det inte är någon längtan efter socialism, som vissa vill mena, som ger att vi lite äldre blickar tillbaka till ett Sverige som gått och går förlorat. Det handlar om andra drivkrafter, där socialismen mera är ett symptom än en orsak, men där den också blivit en katalysator som skyndar på utvecklingen.
100 år är kanske allt för lång tid egentligen.
Men det som kan vara värt att betänka är ju att de storstäder vi bor i nu, de är faktiskt inte så värst gamla.
Iaf inte till omfattningen.
Jag är tex väldigt historiskt intresserad och gillar att bla titta på gamla foton från Malmö.
och då ser man att dess storlek verkligen inte är ens 100 år gammal.
Vid tiden för Krigs-perioderna, var Malmö egentligen inte så värst mycket mer än det där lilla området inom kanalen, och strax utanför.
Resten var åker. Åker och små byar.
Allt det har sedan dess blivit bebyggt, och långt, långt utanför.
Som 70-talist är jag ju uppvuxen med nuvarande storlek, mer eller mindre.
Men mina föräldrar däremot, de tillhörde ju den andra generationen efter inflyttet till stan.
Dvs urbaniseringen av Sverige början efter Andra världskrigets slut ungefär.
Äldre än så är alltså inte våra stadsbefolkningar, vår "urbana självkänsla".
och att ha föräldrar, eller t.o.m. mor- och farföräldrar som har levande minnen av att ha levt ute på landet, det gör ju minnen som har överförts till många av os.
Det är människor som liksom har ena benet i det traditionella Sverige, och andra benet inne i det moderna, urbana Sverige.
För mig tex, var landet alltid levande, just pga släktens minnen.
Men för de barn som vuxit upp efter 2000, för dem är landet något totalt oförståeligt. Något suspekt och "gammeldags".
Något att inte riktigt ta på allvar.
---
Men, det du skriver om hur 1800-talets Elit tyckte att "tiderna förändrades" har ju egentligen ingen som helst betydelse.
För det var ju bara vad en extremt liten andel av befolkningen kanske kunde tycka.
Det är annorlunda när en majoritetsbefolkning förändras.
Idag talas det som bekant om landsbygsdsdöden, och det gör man inte för inget.
Inte många idag har någon koppling kvar till det traditionella Sverige.
