Utlandets tolkning av Sveriges samröre med Tyskland efter WW2?

jag menade inte Sverige jag menade dig personligen idiot!

Håller med, Sveriges "opportunism" under kriget var och är i stort sett en icke-fråga ute i världen. Vi var definitivt inte allierade med Tyskland på det sä'tt som Finland faktiskt var efter 1941, och inget land i Europa skulle frivilligt ha gått i krig med Tredje Riket för att rädda judarna eller försvara småstaternas rätt - det gjorde inte ens England. Britternas krigsinsats drevs i första hand av självförsvar: man försvarade hemlandet och imperiet. Visserligen utlöstes kriget av Tysklands anfall mot Polen men det var sannerligen inte för att skydda Polens, Tjeckoslovakiens och baltländernas oberoende som England sedan befann sig i krig under sex år. Polen blev snabbt en ren bisak för London, även om Churchill nog personligen beundrade polackerna.

Att frågorna om Sveriges manövrerande under kriget har blivit så laddade på senare år är nog till stgor del en generationsfråga. Idag är det få människor kvar som upplavde krigsåren som vuxna eller ens som tonåringar. Om man sätter gränsen för vuxenhet vid 20 års älder så var de som upplevde hela krigsperioden i vuxen ålder födda senaste 1919. I dagens svenska samhälle kan man nog säga att mycket få sätter några starka, nya avtryck i offentligheten efter att de fyllt åttio år; de generationer som .upplevde krigstiden som vuxna och som mest uttalat kunde räkna med att bli inkallade om det hettade till, har alltså inte haft någon större närvaro påå den offentliga scenen efter sådär år 2000.

Det är precis i den vevan som ”Forum för Levande historia” kommer igång och kampanjerna för en mer direkt moraliserande syn på andra världskriget tar fart i Sverige. När allt färre mindes hur villkoren hade sett ut under kriget och vilka prioriteringar man hade behövt göra – det uppfattar/minns man inte tydligt om man var barn - så blev det mer intressant att älta svensk skuld, anpasslighet osv. Vilket snabbt gav utslag både i forskningen och i massmedia.

Krigsutbrottets hur och varför förblir en av de mer dunkla frågorna när det gäller båda världskrigen. Dels är det frågor som är svåra att svara entydigt på och dels är de tungt förknippade med nationella myter, prestige och inte minst hemligstämplar, dokumentförstörande och memoarljugande.

Britterna utkämpade precis som fransmännen båda världskrigen med ett öga på sitt imperium, ett förhållningssätt som är lika svårt att ta in idag som det var naturligt då. Kolonialimperierna skapade också en icke obetydlig friktion gentemot USA.

Samtidigt drevs britterna bevisligen också av en liberal småstatsbeskyddarideologi och världspolismentalitet. Balanspolitik gentemot den största kontinentaleuropeiska makten var också traditionell, och mycket konsekvent tillämpad, brittisk utrikespolitik sen 1600-talet. Där flyter också idealism och egenintresse ihop i en tjock smet.

Polen är ett exempel på hur alla motiven flyter ihop: staten hade skapats av västmakterna i Versaillesfreden men polackernas frihet hade varit en liberal cause célèbre i hundra år innan dess. Samtidigt fanns det uppenbara maktpolitiska motiv i att stoppa Hitler innan Tysklands position på kontinenten blev för stark, och prestige-och känslomässiga såväl som principiella skäl att ingripa efter att Hitler ignorerat Münchenöverenskommelsen.

Hur ska man reda ut den snårskogen? Det är faktiskt lättare att sortera i motiven inför VK1, där allianser och krigsplaner redan fanns på plats. VK2 var mer av en trafikolycka även om man nog kan säga att västmakterna mer eller mindre bestämt sig för krig nästa gång efter München (man behövde tid för att rusta, framförallt). Hitlers motiv lär fortsätta diskuteras om 100 år.


Håller med. Det var flera saker som flöt ihop på 90-talet: dels en allmän moralisering av historiedebatten och utrikespolitiken, och dels en liberal vilja att göra upp med vad man självgott socialdemokratiskt hyckleri under kalla kriget.

På den andra punkten håller jag definitivt med: det är direkt stötande hur mani svensk debatt har mycket detaljerade moraliska synpunkter på hur de allierade förde kriget, samtidigt som man ger sig själv moraliskt frikort med "vi kunde inte göra något". Givetvis spelar neutralitetsdebatten och socialdemokraternas "inre utrikespolitik" in där också eftersom den till stor del är en efterklang av kriget.

En av de intressantare sakerna med den moraliska 90-talsvändningen är hur den ställde inte bara sossarna, som har lyckats omgruppera och reclaima den sen dess, utan även även de mäktiga 68orna som hamnade offside i debatten om allt från tvångssteriliseringar till folkmord. En rabulist som Ahlmark fick in kroppsslag efter kroppsslag mot dem.

*En liten off-topic-kråka för delar av det följade, men det är omöjligt att diskutera frågor om Sveriges roll under kriget och bilden av detta, utan att också komma in på den störra bilden av maktkampen i Europa.

Klokt inlägg om svängningen i synen på andra världskriget och motiven för de tunga deltagarna i kriget. Jag håller med om mycket, särskilt att det idag är lätt att glömma att England och Frankrike ännu 1939 var stora kolonialimperier, något som spelade stor roll både för deras handel, ekonomi och militära åtaganden. När folk idag säger "varför gick britterna inte i krig redan 1938? eller 1936?" glömmer de dels att UK behövde tid för att få igång sin upprustning, dels hur stark pacifismen och skräcken för krig faktiskt var i väster, tjugo år efter VK1, dels att England behövde få med sig sina dominions i kriget. 1939 förklarade Canada, Australien och NZ krig kort efter London, men det var deras egen sak att besluta om och åtminstone för Canada vardet inte helt självklart att man skulle sluta upp, än mindre hade det varit självklart om kriget brutit ut efter en oförsonlig Münchenkonferens ett år tidigare. och 1940 var det till stor del de kralliga unga kanadensarna som försvarade England, både som flygare och som vältränade infanterister.

Varken 1914 eller 1939 hade Storbritannien någon allmän värnplikt, kan tilläggas (den kom på plats efterhand under båda krigen).

Att England då var ett kolonialt imperium med en (ofta) öppet rasistisk ideologi och en ibland rätt brutal praktik ute i kolonierna förlåter vi dem gärna idag, eller rättare sagt, många minns det knappt. Det underlättas dessutom av att de vid krigsslutet var så medtagna att landet aldrig fick tillfälle att återskapa sina imperiala ambitioner eller förverkliga en del av de planer de kanske hade, dessutom åkte ju Churchill ut från 10 Downing Street efter valen lagom till krigsslutet.

De västallierades motiv var förstås en mix, som du är inne på, dessutom skiftade de under krigets gång. Man kanske kan säga så här: England och Frankrike ville upprätthålla småstaterna l Östeuropa eftersom de utgjorde et skydd mot Sovjetisk utvidgning ("cordon sanitaire") senare också mot Tyskland, men de struntade i stort sett i vilken slags regimer som satt vid makten i dessa länder så länge de inte var kommunister eller öppna nazister.

Polen hade ju varit en nationalistisk militärdiktatur under krigshjälten Pilsudski sedan mitten av 20-talet, landet blev aldrig mycket till demokrati under åren mellan krigen. Och för Frankrike kunde Tjeckoslovakien och Litauen lika gärna ha legat i Centralafrika, man var intresserad av de här länderna som stötdämpare och skydd mot nygamla stormakter (Tyskland och Sovjet) men länderna själva och deras frihet brydde man sig inte mycket om. När Sovjet väl blivit en allierad aktade sig Churchcill för att utmana landet och ta Polen i försvar mot dem, mot slutet av kriget måste han ha insett att Polen troligen skulle bli en rysk lydstat framöver men det fick vara som det ville med den saken.

De allierade gjorde inte heller något speciellt riktat för att skydda och försvara judarna, varken före eller under kriget. Man kunde ha bombat järnvägslinjer in i Polen, man kunde ha gått ut hårt med den information man fick in under krigets gång om utrotningen, men det gjorde man i stort sett inte. England kunde ha tagit emot betydligt fler judiska flyktingar före 1939, men med vissa undantag var de lika avvvisande som Sverige. Den här sortens jämförelser kommer aldrig med när svenska media dioskuterar Sveriges roll under kriget . eller något annat moraltungt ämne, t ex zigenare eller tvångssteriliseringar. Man struntar i alla sådana jämförelser för att suggerera en bild av att "Sverige var värst - utom de rena diktaturerna! Usch för oss!".

Jag skulle nog säga att de västallierade väldigt sällan *förändrade* sin planering eller krigföring - gjorde några omvägar som kostade något - i avsikt att skydda humanitära mål eller rädda demokratin någonstans. Deras motiv för att vara i krig var i stort sett egennyttiga, handels-och geopolitik,försvar av hemlandet och dess lydländer. Sedan kom de ändå att objektivt sett försvara demokratin och humaniteten under kriget, i varje fall i Europa, men detta hade inte så mycket att göra méd de bärande motiven.

Sovjet å andra sidan försvarade inte demokratin eller humaniteten i någon större utsträckning, men de var obestridligen det land som bröt ryggen av den tyska armén. Utan den ryska segern i öster och försvagandet av Wehrmacht hade D-dagen inte ens varit tänkbar. Under tre år, från sommaren 41 till sommaren 44, var Sovjet i strott sett det enda landet i Europa som hade "boots on the ground" i öppen strid med tyskarna, en reguljär armé på en lång front i Europa som kämpade månad efter mpnad (invasionen i Syditalien var en ren bisak i jämförelse). Det är man idag väldigt ivrig att glömma, för det passar inte in i den bild man vill ha av kriget, en moraliserande och ideologiserad bild.

Fast det är en extremt europa-centrerad bild av kriget, inte minst som att det var just andra världskriget och där man glömmer bort Nordafrika och kriget i Östasien och Stilla havet.
För både britter och amerikaner var rejält indragna i kriget mot Japan, som kanske inte tog lika mycket manskap som ett krig på marken men desto mer resurser i form av fartyg och flygplan.
Och på samma sätt så var de inblandade mot Tyskland på precis samma sätt, med fartyg på Nordatlanten och flyg över Storbritannien, kontinentala Europa och Nordafrika.
Tyskland tvingades lägga stora resurser på jaktflyg och luftvärn för att skydda sina industrier mot brittiska bombplan och man byggde omkring tusen ubåtar och tiotusentals luftvärnskanoner och jaktplan. Om man istället hade lagt de resurserna på stridsvagnar och taktiskt bombflyg på östfronten, tillsammans med de stora mängderna bränsle som den tyska flottan och flyget använde på västfronten, så hade Sovjet fått det väldigt mycket svårare.

Och på samma sätt så fick Sovjet ta emot Lend-Lease nästan redan från början av Operation Barbarossa, vilket innebar enorma mängder lastbilar, mat, sprängmedel, kängor, uniformer, lokomotiv osv, som var det som i mångt och mycket möjliggjorde att Sovjet kunde fortsätta kriget.
Sovjet drog in mängder av värnpliktiga, eftersom deras matförsörjning sköttes av amerikanska livsmedel, som kom på amerikanska fartyg och fraktades på amerikanska lastbilar.
Det blir nästan löjligt tydligt när man kollar på hur många lastbilar, lokomotiv och liknande som Sovjet byggde under kriget, där Sovjet ställde om helt och hållet för att bygga kanoner, stridsvagnar och flygplan, eftersom allt annat fick de av USA via Lend-Lease.



https://en.wikipedia.org/wiki/Lend-L...e_Soviet_Union

Roughly 17.5 million tons of military equipment, vehicles, industrial supplies, and food were shipped from the Western Hemisphere to the USSR, 94% coming from the US. For comparison, a total of 22 million tons landed in Europe to supply American forces from January 1942 to May 1945. It has been estimated that American deliveries to the USSR through the Persian Corridor alone were sufficient, by US Army standards, to maintain sixty combat divisions in the line.

The United States delivered to the Soviet Union from October 1, 1941 to May 31, 1945 the following: 427,284 trucks, 13,303 combat vehicles, 35,170 motorcycles, 2,328 ordnance service vehicles, 2,670,371 tons of petroleum products (gasoline and oil) or 57.8 percent of the High-octane aviation fuel, 4,478,116 tons of foodstuffs (canned meats, sugar, flour, salt, etc.), 1,911 steam locomotives, 66 Diesel locomotives, 9,920 flat cars, 1,000 dump cars, 120 tank cars, and 35 heavy machinery cars. Provided ordnance goods (ammunition, artillery shells, mines, assorted explosives) amounted to 53 percent of total domestic production.

John Gilmour, skotsk historiker vid Edinburgh University har skrivit en ganska förlåtande bok om Sverige under andra världskriget. Sverige beskrivs som ett land som satts under utpressning från Tyskland första halvan av kriget och från de allierade under andra halvan.

Sweden, the Swastika, and Stalin

Jepp! Den här...


Glöm inte bort att Sovjetunionen var bästa kompis med Nazityskland fram till den 22 juni 1941 och att de delade Europa emellan sig.

Sverige hade Nazityskland till väster och ett Sovjetunionen som överfallit Baltikum och Finland till Öster. Det ges inte mycket handlingsutrymme där.

Men det lilla som fanns utnyttjades.

Midsommar den 25 juni 1941, tre dagar efter att Tyskland förklarat Sovjet krig med Finland som vapendragare och startat Operation Barbarossa, träffades regeringen för konselj på slottet med kung Gustav V. Det mest kända beslutet som togs var att den tyska 163:e infanteridivisionen skulle få åka igenom Sverige till Finland. Det tyska kravet om denna transport hade framfört som ett hot, ett nekande skulle innebära att Sverige sågs som en stat fientlig mot tyska intressen.

Men det togs ett par till.

Ett var att Sverige accepterade Sovjetunionens förfrågan om att vara skyddsmakt för landet och dess intressen i Tyskland, Ungern och Slovakien eftersom länderna brutit de diplomatiska förbindelserna i och med krigsutbrottet. Hade ryssarna uppfattat svenskarna som helt fientliga skulle givetvis aldrig denna förfrågan ställts, detta är noterbart med tanke på Sveriges ställningstagande under vinterkriget och därefter.

Ett annat att de tyska önskemålen om att få använda svensk luftrum både godkändes och nekades. Tysk flyg fick använda detta, men då enbart civila flygplan på i förväg godkända flygrutter. Inga på något sätt beväpnade flygplan med bomber, kanoner eller liknande tilläts. Mellanlandning fick bara ske på Bromma eller vid ambulanstransporter i Östersund.

Tycker de tre besluten av kung och regering den dagen väldigt tydligt visar att detta knepiga manövrerande i ett mycket begränsat handlingsutrymme genomfördes så skickligt någon kan önska. Någon som begriper hur situationen såg ut då, juni 1941, istället för att i dag drömma om något som var omöjligt då.

Sverige hade mycket lite att sätta emot Tyskland rent militärt och det visste de alierade. Den stora synden anser jag vara att de exporterade järnmalm och industriprodukter till dem. Att vägra hade sannolikt men inte med säkerhet lett till invasion

Sverige var ju beroende av att importera stenkol, och Tyskland var det enda möjliga exportlandet. Beroendet var med andra ord ömsesidigt.

"Svältenskjöld" kallades regering under det Första världskriget och det var snudd på revolution i landet. Den som var ungdomar under det kriget ville inte uppleva samma sak under det Andra. Stor statsmanskap att hålla Sverige utanför det senaste världskriget.