Blandmissbrukare med psykisk ohälsa, är behandlingshem ett alternativ?

Jag kan inte längre ljuga för mig själv. Ja, jag är en missbrukare. Nej, det är inget som jag klarar av själv. För oavsett hur jag än gör så hamnar jag i samma situation igen. Har tappat räkningen på hur många gånger jag slutat under de 6 år jag har haft kontakt med narkotika. För varje gång jag faller tillbaka så tänker jag men det är ju en engångsföreteelse, jag blir hög ikväll sen låter jag bli. Men det blir ju aldrig så.

Jag är väldigt självdestruktiv och det började egentligen med ett självskadebeteende från tidiga tonåren som sedan blev ett alkoholberoende som senare ledde in mig på narkotika, men har även missbrukat sex.

Jag har själv inte velat inse att jag har en beroendeproblematik, men det gör jag nu. För när jag har varit nykter har jag självskadat, när jag använt så har jag låtit bli rakbladet och vise versa. Ett beroende ersätts hela tiden med ett annat.

Trodde jag kommit bort från det destruktiva i somras, men sen insåg jag att jag hade i princip slutat äta och till sist började spy upp allt jag åt. Inte alls destruktivt, eller hur?!

Men som sagt, jag är tillbaka i drogerna igen. Denna gången började det med att jag var och lämnade up på psyk där jag går och inser att nu kommer det dröja ett tag tills dess att de kollar igen, vilket innebär att jag kan vara positiv ett tag.
Sagt och gjort, på kvällen rökte cb för första gången på några månader. Men som alltid så nöjer jag ju mig inte bara med det. Affe, lyrica, opiater, ja till och med hostmedicin. Bara något för att fly känslan inom mig som är så stark.

Läkarbesök imorgon, antagligen lika med up, och här sitter jag påtänd som en jävla strålkastare. Skulle ju bara ha en gubbe, för gamla tiders skull. Men även fast skiten jag fick tag på var utbankat och gav mig den värsta at jag någonsin har haft, så ska jag på det igen. För peaken, ja den är inte att leka med och då är jag oövervinnerlig, inget kan få ner mig.

Men jag vet inte, ska jag komma clean imorgon hos en jävla psykiatriker som är inhyrd som inte bryr sig för 5-öre, eller ska jag bara hålla käft ännu en gång?

Det enda jag gör för tillfället är att knarka och ligga i sängen. Äter inte, dricker bara cola, sköter varken hemmet eller min hygien. För drogerna är det som får mig att inte dränka mig i badkaret, det som håller mig kvar. Och ja, jag har gett upp. Har ingen gnista kvar att ta tag i något konstruktivt.

Men mår jag tillräckligt dåligt för att få nån annan hjälp än psykofarmaka (icke-narkotika klassat såklart) eller ska jag vara en levande död?

Självklart bör du göra allt i din makt för att bli fri från drogerna. De får dig givetvis att bara må förjävligt i det långa loppet.

Även om du hade gjort något vettigt om dagarna så hade du mått piss av drogerna i det långa loppet. Men nu "sitter du bara hemma" dessutom, vilket såklart vem som helst hade mått dåligt av. Kombinationen av droger och isolering är inte alls bra. Och jag är i det närmaste bombsäker på att det är drogerna som också får dig att isolera dig själv.

Du ser ju vilka problem de orsakar, och hur de får dig att må, så självklart borde du sluta, och du borde försöka ta hjälp via ett behandlingshem. Ditt framtida jag kommer att tacka dig så jävla mycket

Men hur får man kontakt med ett behandlingshem? Känns snarare som om det kommer vara kontraproduktivt att låta mig vara med andra i samma sits. Blir lätt att mana tar efter varandra. Det vet jag, jag har varit inlagd på psykiatrisk slutenvård på sjukhus för många gånger.
Men det kanske är annorlunda på ett behandlingshem?

Absolut inte. Behandlingshem kan liknas vid en köttätande växt som lockar sitt byte med en doft att sötma och belöning.

Tänk så här: Varför skulle ett rovdjur ägna tid och energi åt att söka upp sitt byte, när det är mycket lättare att låta bytesdjuret självmant söka sig in i vargnästet?
Du kommer bara att komma ut därifrån söndertrasad och än mer sugen på droger än nånsin förut.
Detta gäller även för psykiatrisk vård och 12-stegsgrupper inom öppenvården.

Trappa ned själv med svart substititionsbehandling med hjälp av en god vän du kan lita på istället.

Vill bara inflika med att jag har en vän som dött av din metod. Han var i samma stadie som TS. Också blandmissbrukare. Hade alternativet att köra på behandlingshem, men sket i det. Det blev olika substitut. Varje månad så hade han hittat ett nytt som skulle vara jättebra för att sluta, och ett av dem blev hans död. Fentanyl, av någon dum anledning.

Jag vet inte hur klokt det är att rekommendera en blandmissbrukare att köra på "substitut". Substitut för vad i blandningen? Allt? Ska han ersätta allt mot allt?

TS borde behöver vara nykter ett tag och komma tillbaka till verkligheten. Jag tycker att det låter som en väldigt dum idé att göra det genom att fortsätta.

Väldigt trist, men jag har en vän som dog på ett behandlingshem häromåret så det är inget argument.

+1, faktiskt något jag är sugen på att testa också!
Men det blir efter en lång period clean från droger, som är påbörjad 😊

Försök ersätta ditt beroende med något lite nyttigare och acceptera att det kan ta ett tag innan du blir återställd, typ trappa ner det du håller på med nu först, börja spela datorspel medans du trappar ned och bli beroende av det? Börja träna som fan och bli beroende av även det, bli beroende av god skräpmat o koffein som du kompenserar med att träna ( för att inte bli fet )

Och om du måste så fortsätt med det du gör nu, men trappa ned medans du sakta men säkert ersätter ditt beroende. Sedan trappar du även ned ditt mindre skadliga beroende när du är redo, kansle är usla tips, men du nämner ju att du måste va beroende av nått o jag känner igeb mig, hittar jag nått jag gillar vill jag göra det jävlart dygnet runt och knappt någonting annat. Tror ja har nån form av tvångstankar hahah

Ett helt efterbliven råd med tanke på att TS får konstanta återfall.

Trappa ned? Jaja, någon ska ju va den förste som lyckas.

nu har jag ju inte varit beroende av nånting värre än cigaretter, hasch lite psykiskt kanske men jag tycker det är enklare att trappa ned. Dom gånger jag försöker klippa direkt blev de ofta att jag höll mig en vecka typ sedan rökte man som satan några dar för att ta igen förlorad rök

Jag har noll förtroende för myndigheter och psykiatrivården. Så därför jag egentligen inte vill till ett behandlingshem, som sagt, jag tror det kommer visa sig vara kontraproduktivt istället för en strukturell behandling.

Det finns ett klart samband mellan mina inläggningar på slutenvårdem och mitt självdestruktiva beteende. Därmed tror jag att ett behandlingshem skulle få mig att gå samma väg fast med ett missbruk.

Anlednigen till min misstro till psykiatrin

När jag första gången blev inskriven på psykiatrin, då BUP, så hade jag ett väldigt lätt självskadebeteende som enbart resulterade i ytliga rispor, en ångest som kom nån gång ibland men som allt som oftast gick att hantera.
Sedan vår/vinter 2014 blir jag inlagd på slutenvård med HSL (frivilligt) och fick för första gången psykofarmaka, rättare sagt ett ssri-preparat. Efter det gick det neråt, biverkningar av medicinen blev sämre mående, panikångest och seriösa självmordstankar.

Blev inlagd i tid och otid, då skulle jag vara "säker" med personal runt omkring dygnet runt. Men även om personalen på dessa avdelningar ska finnas för en och vara ett stöd så fallerar deras uppgift totalt. De sitter och rapporterar om läget på avdelningen, de dokumenterar varje dag för varje patient. Det är för få personal på antalet patienter. Detta gör att även om man säger till som är överenskommelsen när man mår dåligt, så blir svaret:" -Jag har inte tid just nu, klarar du dig en liten stund till?". Ja, jag får väl lov att göra det. 15 min senare börjar det jobbiga bli alltför påtagligt och jag påpekar detta för personalen igen, samma svar... Efter tredje gången jag blir avvisad och ångesten är så hög att jag knappt vet vem jag är så tar känslorna över jag blir impulsstyrd och försöker strypa ihjäl mig själv på toaletten med min BH.
Överläkaren (som jag tror är där för att njuta av att skapa misär) får fnatt och nästan skriker fram att ett sådant beteende är inte tillåtet på avdelningen och att jag därmed inte platsar där.
Att jag sökt kontakt med personal under en timma innan incidenten är tydligen irrelevant.

Jag blev utskriven nån dag därpå, i sämre skick än när jag blev inlagd. Detta har blivit en trend, att de skriver in mig för de vet inte vad dem ska göra, ändrar nåt i min medicinlista som har växt för varje inläggning, och jag blir försämrad men det finns ju ingen plats så jag blir utskriven.
Andra gången jag blev inlagd (innan jag insåg att det bara stjälper) skulle jag inte bli inlagd. Inte egentligen... Jag åkte till akutpsyk med ett litet hopp om nån hjälp. Fick snabbt reda på att det var ju fullt på "förvaringen" så jag kunde ju inte bli inlagd. Grunden till att jag ens åkte dit var att jag verkligen inte orkade leva längre, starka suicidtankar och konkreta planer. Så den "hjälpen" jag fick var ångestdämpande, ett fåtal tabletter milt lugnande kanske du kan tänka dig? Men nej! Jag fick en burk med 100 st starka neuroleptika.

Ja ja, åkte hem tog en sån där lugnande, inte fan hjälpte det. Så jag tog några fler, och sen några fler. Fick tanken eftersom jag redan har tagit så många så är det inte så svårt att överdosera... Tog de två tredjedelar som var kvar av burken (kan svälja i princip vad som helst, tabletter är lite för lätt att få i sig). La mig i sängen det började snurra, sen var jag i en ambulans, efter det på IVA med slangar överallt. Två hjärtstopp och 4h koma. Det kan vi tacka akutspyk för, dem var ju så snälla att ge mig tabletterna som nästan tog mitt liv.
Ett par dagar på slutenvård och sen var allting "bra".

Har tappat räkningen på hur många gånger jag varit inlagd och hur många gånger jag faktiskt har agerat på mina destruktiva impulser och försökt avsluta min tid på jordelivet eller skada mig så svårt att inget annat än den fysiska smärtan finns.