Är libertarianismen i Sverige döende?

Nej då! Eller ja, det beror väl på hur man menar, men det går väl i vågor som allt annat, ibland mer intensivt som för 3-10 år sen och ibland lite mer lugnt som just nu. Skulle säga att de högsta aktivitetstopparna bland svenska libertarianer har varit runt 1995 och runt 2010. Kanske kommer nästa topp efter 15 år igen, runt 2025.

Jag, som någorlunda insyltad i åtminstone en falang av de mest synliga svenska libertarianerna (vilket inte säger så mycket) , ser det som att den mest aktiva klicken har "blivit vuxna" och fått annat att lägga energi på helt enkelt. Det är många som är runt 30 år idag och som var runt 20-25 när senaste toppen startade för ungefär 10 år sen. Det finns generellt mycket mer glöd och kanske framförallt tid när man är i den åldern.

Sen har jag märkt att på andra sidan Atlanten har många växt ifrån den här mest fanatiska aktivist-libertarianismen (som främst förkroppsligades i Keene, NH av Free Talk Live-gänget och dess svans av med tiden alltmer dräggiga och hopplösa människor). Det känns så även för mig. Fokus för mig personligen har blivit att se till att göra mitt eget liv så fritt som möjligt, och det är lättare om man låter bli att dra till sig för mycket uppmärksamhet.

Visst är det en liten smula oroande att det verkar som om de "nya" 20-åringarna inte brinner för att predika om frihetlig ekonomi eller staternas avskaffande här på FB, men jag tror nog att det kommer dyka upp en ny vågtopp när vi minst anar det.

Politiken går i vågor, men perioden är längre, snarare 30 än 15 år. Varje generation måste få tid att göra sina egna misstag.

Sedan kan man fråga sig om intresset för libertarianism för ett par år sedan var ett autonomt fenomen eller skummet på den nyliberala vågen. Nyliberalismen nådde ju sin topp här i Sverige under Reinfeldt. Nu kommer reaktionen eller antitesen som Hegel skulle ha sagt.

Nej, Nietzsche dog 20 år innan fascismen föddes, och han skulle nog ha blivit förvivlad eller åtminstone förvånad om han sett hur fascister och nazister tillämpade hans filosofi.

Det som inte syns längre i så stor utsträckning är väl de där "revolutionära" pojkrumslibertarianerna. De som attraherades av det för att det var lite rebelliskt och en form av gemenskap för avvikande ideer, precis som t ex kommunismen eller nationalsocialismen. Där var väl inte ideologin i sig så intressant som att inkluderas i ett sammanhang. Men det kan ju inte libertarianismen erbjuda som ideologi eftersom den i sig inte inkluderar någon utan är individualistisk. Det blir ju rätt komplicerat att vara revolutionär och i grupp försöka driva igenom en idologi som bygger på frihet från tvång...

Själv anser jag mig vara lika mycket libertarian som tidigare, om inte mer. Men en pragmatisk sådan som ser det som en riktning och inte något man revolutionärt kan genomföra över en natt. Varje litet steg mot mindre tvång är ett steg i rätt riktning och borde tas. 40% skattetryck är bättre än 45% skattetryck. Men en pojkrumslibertarian hade bara skrikit att skatt är stöld och avfärdat det överhuvudtaget (och resultatet hade givetvis blivit 45% skattetryck..).

Antingen så som du säger så har dessa nog växt upp och blivit pragmatiska och därmed har släppt det "revolutionära" och gör helt enkelt inte så mycket väsen av sig. Eller så har de sökt sig till någon annan revolutionär ideologi som är mer auktoritär.

Ja det är det jag menade med bristande verklighetsuppfattning, man blev (är?) lika dogmatisk som kommunisterna i deras världsbild. En ny människa skulle formas. Uppenbarligen tyckte man därefter att den viktigaste (och kanske enklaste) striden skulle vara att driva igenom en nyliberal migrationspolitik, fast resultatet bara blir mer värdelös invandring och mer bidrag att betala ut. Komplexiteten eller pragmatism stod inte högt på dagordningen.

Därför är "pojkrumsliberaler" trots allt en ganska träffande beskrivning an deras uppfattning - en omogen politik i ett omoget sinne. Just det här med pragmatismen har Rebecka Uwell skrivit om på ett bra sätt på sin blogg - då det praktiska resultatet blev jämförbart med landsförräderi, mot landet och mot skattebetalarna (anser jag, inte Uwell).

I sann liberal anda är det dock dags att utkräva ansvar för dem som drivit denna politik. I sann liberal anda ska vi gemensamt se till att straffet blir ett svårt ekonomiskt avbräck för dessa individer. Förhoppningsvis av den graden att de emigrerar till ett muslimskt land.

Många sidor har minskat aktiviteten, ja, men det är lite förhastat att säga att libertarianismen därför är körd i Sverige. Det är ett otroligt kort tidsperspektiv. Det var ju aldrig som att vi skulle lyckas träda ut ur Sverige på några år (och minst trettio år på att försöka banta staten ordentligt via politiken).

Sedan har det ju dykt upp andra podcasts: radio frihetligt och klassiska förbundet.

Håller annars med Helgebuk om att många blivit äldre och därför sysslar med andra saker, som en delvis förklaring till att aktiviterna minskat.

Det kan jag verkligen inte hålla med om, som varit med sen sent 70-tal, i kampen mot löntagarfonderna. Min uppfattning är nog att nyliberalismen hade sin peak i början/mitten på 80-talet, då startades tidningen Nyliberalen, då fanns Tritnaha, då sålde Christian Gergils sprit på Drottninggatan, och mycket mer, då syntes och hördes nyliberaler.
Jag kan faktiskt inte komma på EN ENDA nyliberal sak som hände under Reinfeldts åtta år vid makten, tom Birgitta Ohlsson hade varit stolt, det var som en lång marsch med sossar, inte ens arbetsrätten vågade han peta på, de fege jäveln.
Mark my words, när historien skrivs kommer han att minnas som den sämste partiledaren ever, han vann med de högsta siffrorna, han satt längst, men han åstadkom minst av alla.

För att besvara sådana här frågor är det bra att börja med att förklara vad vi egentligen menar med att något "lever" till att börja med. Om man som skribenten ovan nämner skulle sätta kriteriet är att det ska finnas en seriös möjlighet till en utbrytarepublik så är den svenska libertarianismen inte döende, för den har varit död hela tiden.

Jag tycker också att det är lite lustigt att som TS och vissa andra skatta hur stark en ideologi är genom att ställa sig frågan "hur många aktiva poddar kan jag lista"? Vilka framgångsrika ideologier begagnar sig av den måtstocken liksom?

Hur som helst, mina iakttagelser från gamla spelforum säger mig att klagomål på att något är "döende" oftast bara innebär att aktiviteten minskat sedan storhetstiden. Men man blir oftast överraskad över hur länge något kan vara "döende", och de som blir kvar brukar finna att sammanhållningen består även om saker aldrig blir som på den gamla goda tiden igen. Om målet är att få ett riksdagsparti är ni ju lika långt bort som alltid, men om det egentligen bara handlar om att lyssna på några sjyssta poddar och snacka lite med folk med samma åsikter tror jag ni kommer finna att det går lika bra som alltid. Libertarianismen kanske inte blir lika stor som den en gång var, men så länge det finns några engagerade så är det osannolikt att den någonsin dör helt. Politiska ideologier - till skillnad från intresset för gamla PC-spel - tenderar ju dessutom att gå i cykler, så man ska aldrig säga aldrig.

Men vad är det här ens? Jag kollade in http://frihetligt.se/ lite snabbt, och sidan rebloggar alltså på allvar inte bara en massa högerpopulistisk SD-propaganda, utan till och med fucking Cornucopia. Har jag missat någonting, eller förväntas jag på allvar godta Lars Wilderäng som en del av den frihetliga rörelsen? Det känns lite som att vem som än beklagar sig över "PK-ismen" är välkommen att skriva där, jag har svårt att tänka mig att podden skulle vara mycket bättre.

Det är väl min vanliga käpphäst, men jag tror att det finns lite av en identitetskris bland de som kallar sig libertarianer idag. Jag tror att de gamla "pojkrumsliberalerna" blivit färre, men i takt med att rörelsen blivit mer amerikaniserad (bara det faktum att "libertarian" tycks ha blivit standardfras framför "klassiskt liberal") så tror jag att vi har fått ett växande antal lite planlösa högerorienterade individer som kallar sig själva "libertarianer". Frågan är om det spelar någon roll när majoriteten av dessa kommer lägga en SD-sedel i valurnan? Fast tycker man det är bra kan man nog argumentera för att den svenska "libertarianismen" är starkare än någonsin.

Nietzsche står bakom alla dörrar, det är bara att leva med honom.

Haha, det är väl bara ytterligare en sak som talar för hur impotent rörelsen är idag.

Anledningen till varför Cornucopia finns med på Frihetligt.se, tror jag, är för att han har lite av en idolstatus inom projektet. Frihetligt.se och Bubbla uppvaktar Wilderäng och ser upp till honom. De ger honom gratis medlemskap i sina interna grupper, som annars kräver premiummedlemskap, etc. I gengäld har Wilderäng skrivit om Bubbla ett par gånger: http://cornucopia.cornubot.se/2014/0...ubbla.html?m=1 http://cornucopia.cornubot.se/2016/0...kling.html?m=1 Så Bubbla kommer nog fortsätta slussa trafik till honom och kalla honom för frihetlig så länge som de får ett omnämnande vartannat år.

Aktiviteten i forumet Frihet på Reddit https://www.reddit.com/r/Frihet/ är ytterligare ett tecken på hur nedgången libertarianismen är. Tidigare kunde det vara en del aktivitet och diskussion där, men nu står en bot som spammar länkar till Radio Bubbla och Mises.se för all aktivitet.

Word!

Kan man kanske hävda att nyliberalerna inte klarade av kontakten med verkligheten? Och den egna karriären i form av pengar blev för mycket för att motstå för den liberalt anfäktade individen, till den grad att man till både språk och skepnad blev i det närmaste kommunist? Opportunism, egosim och feghet, dessa gamla käpphästar..

Hur skulle ni klassificera Aron Flams Dekonstruktiv Kritik? Är det en libertariansk pod?