ni som var stora talanger men aldrig blev något, hur orkar ni leva med insikten?

Har ofta funderat på alla dessa snubbar man mötte i barn och tonår, som var stora talanger o många av dom offrade mycket annat, kanske inte hade tid med skola/resor/fester/tjejer/roliga spel osv som många andra som inte satsade lika hårt hann med, innan resten av livet efter tonåren bara är ansvar i ett normativt liv.
Hur känner ni idag, när ni står på en smutsig fabrik, en stressig restaurang eller vilket mindre statusfyllt jobb än tex hockeyproffs, fotbollsproffs etc, hur orkar ni leva resten av livet med vetskapen om att ni kunde tjänat 50 mille om året o bott i spanien med en sexig fru nu istället, eller vad som? såna här tankar plågar mig ofta. Som att livet blir bortslösat sen när de inte blev som man drömde.

Jag tror nog att dessa känner smärtan på "ålderns höst". Men är under åren allt för upptagna med att leva, för att tänka på detta. Människan är bra på att bygga ursäkter som att det aldrig skulle ha skett ändå.

Tricket är att inte söka lycka i framtiden, då kommer man aldrig hamna i en situation sen där man har ångest eller är besviken. Allt för ofta tror människan att allting blir bättre när man väl uppnåt något, karriär , mycket pengar etc för att sen inse att det inte riktigt känns så i alla fall. Fokuserar man alltid på nuet och inte distraherar sig för mycket i sina tankar är man lyckligare alla gånger.

Hur tänker du själv att bara kunna leva ett ordinärt liv? Vad du känner för detta är nog exakt vad dessa talanger känner. Det sket sig helt enkelt. Man blev ingen stort och det bästa man nu kan hoppas på är att vinna på lotto.

Jag har själv "slösat bort" en talang som eventuellt kunnat lett till en framgångsrik världskarriär och ett liv i visst sus och dus. Dock hade det krävt enorm uppoffring och hårt slit att nå dit.

Du verkar tro att allt handlar om talang. Du har fel. Bakom framgång är det 90% slit och 10% talang. Många fler har talang än de som orkar slita för framgång. Tror du Zlatan satt och spelade dataspel och sörplade Jolt Cola hela sin uppväxt? Hur mycket mer tid än alla andra tillbringade Björn Borg på en tennisplan?

Alltså handlar det egentligen aldrig om att slösa bort en talang och därför känner jag ingen ångest över det. Däremot kan jag tycka att jag gav upp lite för lätt. Men jag är en människa som lever i nuet och uppskattat det jag har utan att snegla avundsjukt på andra. Så jag mår prima, tack så mycket!

Bra svar hittills i tråden. Kan också tillägga att många talanger inte stoppas "av sig själva" eller sin brist på vilja att slita för framgång, utan till exempel av skador eller andra omständigheter som de kunnat råda mindre över. Pyramidens spets är enormt smal.

Min blygsamma erfarenhet är att dessa människor, av vilka jag känner ett litet fåtal, har kvar sin grundinställning, sin tävlingsinstinkt, vinnarskalle och kämpavilja, eller lagmentalitet, eller vad man nu vill, men istället låter dessa egenskaper med framgång få komma till användning i det yrkesliv som följer efter idrottsäventyret. En hel del "framgångsrika" inom de mest skilda områden har en sådan bakgrund.

De kan trösta sig med vetskapen att om de inte hade drivet att plugga tillräckligt hårt för att få jobba med något som de verkligen brinner för, så hade de knappast heller haft drivet som krävs för att gå all-in i en elitsatsning inom idrotten och ta sig igenom de många motgångar de sannolikt hade utsatts för under idrottskarriären.

Det finns en kvarts miljon registrerade herrfotbollsspelare (över 15 år) i Sverige, samt ytterligare 100.000 damfotbollsspelare. Av de som spelar i Svenska lag är det endast Markus Rosenberg som kan leva lyxliv om han så önskar.

Allsvenskans bäst betalda spelare 2017-2018:

Bortsett från Zlatan, tjänar våra största stjärnor inom fotbollen (Andreas Granqvist, Sebastian Larsson, Pontus Wernblom och Jonas Olsson) 20-30 miljoner kronor per år brutto. Våra 10 största NHL-stjärnor tjänar runt 50-70 miljoner kronor per år i snittlön (lönen kan variera år till år inom kontraktet)

http://fogis.se/om-svff/
http://sillyseason.se/allsvenskans-b...spelare-79982/
http://www.expressen.se/sport/hockey...ongen-2016-17/

Jag bedömdes av professorn på min institution på en av världens bästa universitet vara "den största talangen jag sett i ämnet" i min generation.

Men mitt psyke pajade efter 25 år av odiagnosticerad ADHD och autism. Det var hårt några år när det gick upp för mig att jag inte skulle kunna göra karriär. Men jag lärde mig att vara tacksam för det jag har som min familj, min man och mina vänner. Varje dag som jag inte är lamslagen av psykotiska tankar är en vinst.

Och man kan alltid på något sätt göra det man älskar. Någon som skulle bli fotbollsproffs kan hobbycoacha ett fotbollslag tex. Jag skriver skönlitteratur influerad av det fält jag tidigare studerade.

Skulle Rosenberg tjäna 15.7 miljoner i allsvenskan??? Det kan väl ändå inte stämma?

"Ingen idé att gråta över spilld mjölk."
Jag var riktigt bra på både fotboll och kampsport men båda dessa sporter fick ge vika för intresset att supa slåss och festa och skaffa mig ett rykte på stan.
I vuxen ålder har jag såklart funderat på hur livet hade sett ut om man fullföljt dessa intressen.
Det är dock ganska meningslöst.
Det enda som händer när man ifrågasätter sina val är att man kan drabbas av ångest för att man skulle ha velat göra saker annorlunda, och då försvinner massa livsenergi som man kan använda till betydligt bättre saker än att känna ånger.
Jag ser hellre framåt än bakåt.

Ena kollegan var väldigt lovande i sin sport. Som junior i toppskiktet i landet och hade också en del framgångar i Europa.
Sen blev han ihop med en tjej som tyckte det var jobbigt att han bara tränade och klagade och klagade tills han "insåg" att det var roligare att se på tv och ligga.

Det tog slut rätt fort men han missade sitt fönster att bli något. Han är högutbildad och har bra jobb idag men nog fan är han bitter över att han lät den tjejen styra såpass mycket under det knappa året.. Och jag tror inte han kommer att komma över det.