En spontan måndagseftermiddag med toppisar

Substans: Psilocybin
Dos: 1g torkade toppslätskivlingar
Kön: Man
Ålder: 22-25
Vikt: 83-88 kg
Tid under påverkan: Omkring 3-4 timmar
Tidigare erfarenheter: Alkohol, Zopiklon, Cannabis, MDMA, Bupropion, Psilocybin, LSD, 1P-LSD, ALD-52


Hej Flashback!

Jag har under det senaste året börjat experimentera en del med psykedeliska substanser och efter en särskilt trevlig upplevelse på 1P-LSD började jag fundera på möjligheten att skriva en tripprapport. Nu efter många års lurkande bestämde jag mig äntligen att registrera mig här och bjuda till lite. Och vad är nu bättre än att dela med mig av en helt färsk upplevelse?

Jag har skrivit denna rapport främst för min egen skull, för att bättre processera min upplevelse. Om någon får något ut av den så är det bara ett plus. Jag hoppas i alla fall att rapporten är läsbar.
Alright, let’s go.


Set & setting

Steg upp på morgonen och kände mig rätt utvilad trots att jag svängt en aning på dygnsrytmen. Började min morgon som vanligt genom att meditera i 20 min (rekommenderar denna vana starkt av många orsaker), för att sedan äta frukost.

Gick sedan till butiken för att handla mat, vädret var typiskt för hösten, dunkelt och regnigt.
När jag gick omkring i matbutiken fann jag det allt svårare att inte tänka på svamparna jag förra veckan hade inhandlat av en bekant. Jag har länge tänkt på att trippa ensam i min lägenhet för en mer introspektiv upplevelse (har tidigare endast trippat med kompisar), men har inte tidigare haft möjlighet för detta. Jag hade ursprungligen planerat att käka svamparna på helgen, men suget jag känt en bra tid bara växte, och jag började överväga att göra det redan samma eftermiddag. Jag hade nyligen blivit arbetslös, så jag hade lite av en ”vad ska jag nu då”- känsla över min situation. Tid hade jag gott om nu också.

När jag kommit hem börjar tanken kännas så pass rätt att jag helt enkelt konstaterar ”Vafan, vi kör redan i dag, det blir bra.” Först ska jag dock träna och laga mat färdigt till senare.


17:00

Har vid det här laget tränat klart, fixat käk och njutit av en kaffekopp. Jag stänger gardinerna och sätter på mina färggranna LED-lampor och en lampa som man kan ställa in att lysa i alla färger. Detta tänker jag att skulle vara mysigt då det ändå regnar ute. Snart är det dags att käka svamparna. Bestämmer mig ännu att meditera en liten stund för att slappna av och för att ”get in the zone”, så att säga.


17:10-intag

När jag öppnar minigrip-påsen tvivlar jag ännu i sista sekund och börjar undra om jag ändå har för bråttom med hela grejen. Konstaterar dock att det endast handlar om 1g och att jag förr har käkat 2g cubensis utan problem. Sagt och gjort så tömmer jag påsen och känner mig direkt lugnare. Nu är det bara att vänta. Hade tidigare under dagen planerat att hoppa i duschen efter intag, för att koppla av och fördriva tiden, så jag gör just det. Duschar i varmt vatten och känner naturligtvis hela tiden efter om toppisarna börjat funka ännu. Duschen känns inte på något vis skönare än vanligt, så jag duschar klart och torkar mig.


17.35

Så fort jag kommer ut ur duschen märker jag at jag fryser en aning, lite som när man håller på att få feber. Jag drar en badrock över mig och lägger på en playlist jag satt ihop för kvällen. Jag tar av mig badrocken och kryper under täcket. Plötsligt känns det som att jag kallsvettas, trots att så inte är fallet. Sedan får jag för varmt, tar av mig täcket, börjar frysa, kryper under täcket... ja ni vet. Hur jag än vänder och vrider på mig lyckas jag inte hitta en position jag känner mig bekväm i, min kropp känns spänd och rastlös.

Jag överraskas av hur fysisk come-upen känns vid det här laget, inte olikt när man kommer upp på MDMA (har vid tidigare tillfällen alltid rökt en feting och druckit några bärs före intag (), så har inte nödvändigtvis upplevt dessa små förändringar i tillvaron på samma sätt). För de som inte har erfarenhet av detta så skulle jag kunna jämföra sensationen med känslan man får när man fått i sig lite för mycket nikotin.


18:00

Jag tittar på väggen och tycker att jag ser mönstret på tapeten röra sig en aning, är dock ännu inte säker om det beror på svamparna eller placebo. Jag ligger och lyssnar på SALEMs mix ”I'll Fly With You / Forever Young” (https://www.youtube.com/watch?v=4f2agWBwylE), en låt jag tycker väldigt mycket om. Låten har kommit till en aning mörk drone-parti som vissa kanske skulle uppleva som obehaglig. Vid det här laget upptäcker jag att jag kan ”gömma mig” under min mörka badrock, vilket jag gör. Jag fnissar för mig själv och tycker det är rätt mysigt, då detta är något jag också gjorde som barn. Med andra ord så har svamparna definitivt tagit effekt nu.

Nu följer kanske den mest minnesvärda stunden i min upplevelse. Dronemusiken upphör, och låten övergår till Alphavilles nersölade ”Forever Young”. I samma ögonblick stiger jag upp, och nästan kompulsivt öppnar jag gardinerna, varpå jag till min stora överraskning blir mött av solens varma sken som fyller min lägenhet med ljus och värme. Känslan är obeskrivlig, allting händer på en gång, perfekt musik till en perfekt stund, solen skiner, svamparna kickar in. En stark energisk känsla av välbehag och lycka fyller hela min kropp och mitt sinne, all spändhet jag tidigare kände var som bortblåst. Jag beundrar utsikten genom mitt fönster och skrattar åt mig själv. Varför hade hindrat dagsljuset från att komma in? Hur kunde jag vara så jävla korkad?

Det är nu jag återigen blir påmind om psykedeliska substansers oförutsägbarhet. Man kan i nyktert tillstånd tro att en viss grej blir nice när man trippar, för att sedan under påverkan märka att man egentligen vill ha raka motsatsen. Det jag trodde skulle vara mysigt, fann jag nu klaustrofobiskt.

Nu när solen hade uppenbarat sig, får jag ett enormt sug att gå ut på balkongen och avnjuta en cigg. Dock så undrar jag om mina pupiller nu ser ut som tefat och om någon i så fall kunde märka det. Jag känner mig också aningen törstig. Jag tänker även att jag borde byta kläder då jag plötsligt upplever mjukisbyxorna och wife-beatern som alltför casual utstyrsel för en måndag. Jag tar alltså svamp på en måndag, för att sedan undra om jag klär mig lämpligt eller ej. Jag kollar på min obäddade säng, synen stör mig så jag bäddar den. Bestämmer mig sedan att skita i klädbyte, det är ju ändå bra att ha på sig något bekvämt när man är lite svampig av sig.

Jag blir än en gång påmind om hur jävla starkt psykedeler får ens hjärna att gå på högvarv, jag blir bombarderad av intryck. Omgivningen, musiken, tankar, minnesbilder, visioner, milda visuella effekter, allt är så pang på och fascinerande. Jag har tappat bort mig i mina tankar. ”Känner mig torr i halsen. Taket ser coolt ut. Utsikten är så vacker. Mår bra. Känner mig sugen på cigg. Mår så jävla bra. Är törstig. Jag vill ut på cigg. Va e klockan? Ja just ja, jag skulle ju dricka vatten för helvete”. De resterande tusen tankarna jag hade just då kommer jag inte ihåg. Jag lyckas till sist skärpa mig, dricker lite vatten och klär på mig jackan. Jag listar ut att eftersom solen skiner så behöver jag inte oroa mig över mina pupiller då jag helt enkelt kan ha på mina solglasögon. ”Perfekt” tänker jag, öppnar balkongdörren och stiger ut.

Den svala fräscha luften känns härlig att andas in. Jag sätter mig ner på en av stolarna på balkongen och tänder en cigg. Jag ser mig omkring och iakttar hur vackert solen belyser träden och molnen. Just molnen fångar speciellt min uppmärksamhet, jag märker en svag diffraktion som uppstår då solen lyser igenom dem, vilket såklart förstärks av svamparna. Själva molnformationen var väl något i stil med altocumulus stratiformis perlucidus eller altocumulus stratiformis duplicatus. Detta låter antagligen onödigt vetenskapligt men finner inget sätt att beskriva molnen på ren svenska, (tack google och wikipedia) och jag vill ju ge er en så bra bild som möjligt av min upplevelse. Hur som haver upplever denna vy och värld som väldigt vacker. Min hjärna registrerar även svaga fraktaler och kalejdoskopiska element i molnen, samt känner jag en liten spänning i käken. Detta tycker jag är lite lustigt eftersom det påminner mig om de gånger jag tagit LSD eller dess prodroger. Jag kände mig överlag mer energisk än jag tidigare känt mig på svamp (som ofta kan orsaka en tung bodyload) och konstaterar att psilocybin och LSD på många sätt ändå påminner om varandra. Jag märker även att jag känner mig betydligt mer påverkad ute på balkongen. Jag röker klart ciggen och beger mej in igen.


18:35

När jag kommer in hör jag att denna juvel (https://www.youtube.com/watch?v=458wbeCd9Og&t=2s) från Playstation-spelet Spyro 2 spelas upp på min playlist. Detta gläder mig naturligtvis då låten är både nostalgisk och meditativ, den komplimenterar mitt tillstånd och den allmänna stämningen mer än perfekt. Jag kollar på klockan och ser att det snart har gått 1 ½ timme sen jag intog svamparna, peaken börjar alltså närma sig. Eftersom jag visste jag att jag inte skulle komma så värst djupt med den låga dosen jag tagit, besluter jag att det är dags att röka en holk.

Jag tömmer min grinder i min fina, traditionella pipa och suger i mig innehållet rätt snabbt. Det behövs knappast sägas att det fungerade riktigt bra. Kände definitivt att gräset potentierade svamparnas effekt, men den här gången kunde jag också urskilja cannabisruset från svampens effekter (har som sagt tidigare alltid rökt innan jag käkat svamp). Hursomhelst så skapar bägge substanserna givetvis en fin synergi och effekterna jag beskrev tidigare förstärks märkbart.

Efter att ha avnjutit skurktobaken börjar jag störa mig på det höga ljudet som min datorfläkt producerar. Jag kommer nu också ihåg Actualized.orgs rekommendation att trippa i tystnad, utan musik eller andra distraktioner. Detta tycker jag nu är en fantastisk idé, så jag stänger helt enkelt av datorn. Tystnaden som uppstår när fläkten stannar känns verkligen som en lättnad, stillhet är verkligen underskattat i dagens värld.

Jag bestämmer mig nu att ta itu med det jag ursprungligen tog svamparna för: självreflektion. Jag går och lägger mig på köksmattan för att reflektera över livet. Tankar och bilder rusar fortfarande i min hjärna och jag finner det svårt att hålla tankarna sammanhängande. Jag funderar lite på mina problem och saker jag varit med om under mitt liv. Jag försöker upptäcka något nytt hos mig själv som jag inte tidigare märkt, jag söker svar på frågor som jag inte nödvändigtvis kunde definiera. Eftersom jag inte kommer någon vart börjar jag fråga mig själv en massa saker: ”Försöker jag tillräckligt hårt? Försöker jag för hårt? Har jag tagit för lite svamp. Har jag för höga förväntningar. Är jag ens redo för svaren jag söker. Vad vill jag ha svar på?” Svaren till alla dessa frågor blev någonting i stil med: ”Hmm, jag vet inte. Kanske. Vet inte. Kanske inte. Jag vet inte. Jag vet fan inte.”

Nu I retrospekt tror jag att de flesta av mina frågor mer eller mindre går att besvara med ett ”ja”. Jag hade antagligen för höga förväntningar av den lilla dosen jag tagit och jag försökte tvinga fram svar på oklara frågor. Jag tror man antagligen skulle ha mest nytta av en tripp av Terence McKenna-kaliber: 5 gram svamp, ensam i mörker och tystnad. Något sådant är jag dock tyvärr inte redo för ännu. Jag menar det kan verkligen gå åt helvete, tänk inte ens tanken om du är nybörjare.


19:00

Jag stiger upp och konstaterar att i fall jag skall ägna mig åt självutforskning så är det ju bäst att börja från början, så jag gräver fram ”Boken om Mig”. Detta är alltså en typ av loggbok som min förälder har skrivit och klistrat foton i, boken skildrar alltså mina fyra första år.

Jag kommer ihåg att den var sjukt fascinerande och intensiv att läsa stenad: Jag började den gången tänka hur jävla galet att man verkligen har varit med om den traumatiska upplevelsen ingen av oss varken minns eller kom undan: födelsen. Jag tyckte också att det var galet att vi alla har börjat från noll, att vi alla instinktivt ville lära oss att krypa, att gå, att prata, att utvecklas.

Jag hoppas nu att boken skulle vara en ännu mer galen upplevelse nu när jag svampat. Jag lägger mig på min säng, öppnar boken och möts av ett foto av en förälder, som jag varken känner eller har sett på över 20 år. Detta känns ju såklart konstigt och nästan surrealistiskt. Ni vet den där känslan i bröstet/magen man får efter att man stängt dörren och sedan inser att man inte har med sig bostadsnyckeln? Denna känsla sprider nu sig i vågor i hela min kropp. Detta är inte alls så obehagligt som det låter, men fortfarande intensivt. Ju längre jag stirrar på fotot desto skummare känns det. Jag vänder till sist sida. Antar nu i efterhand att bilden väckte mera frågor än svar, och jag kunde därför inte förhålla mig till personen eller komma fram till något vettigt.

Jag märker ganska snabbt att jag absolut inte har koncentrationsförmåga för läsning i mitt nuvarande tillstånd. Ju längre jag fokuserar på ett ord, desto mindre förstår jag dess innebörd. Så jag skiter i läsandet och håller mig till att endast kolla på fotona. Foton från mina fyra första jular är trevliga att se på. Märker att jag faktiskt har minnesbilder från min tredje jul, vilket jag finner intressant. Kollar också på födelsedagsbilder, då märker jag något: bilderna blev ofta tagna med blixt, vilket i bland kunde få mitt barndomshem att se väldigt mörk ut. Jag ser att det är mitt gamla hem, men jag kan inte i alla bilder urskilja några detaljer i omgivningen. Detta tycker jag är coolt ur en konstnärlig synvinkel, mitt barndomshem ser bokstavligen ut som endast ett minne blott.


19:20

Solen har nu gått ner och det börjar kännas som att jag själv också börjar landa. Jag kollar på klockan och tycker att det börjar vara dags att äta något. Jag tar fram rödbetssallad och pepparbiffarna som jag tillrett tidigare och sätter mig vid köksbordet. Smakupplevelsen var behaglig, fick inte direkt munorgasm men gott var det i alla fall. Det kändes skönt att i stillhet sitta och äta meditativt samt kolla ut genom fönstret.


Efter middagen lägger jag mig på sängen igen och börjar bläddra igenom ett litet fotoalbum med bilder från förskole-tiden. Jag tyckte det var roligt hur alla mina barndomsvänner och bekanta var sig lika redan i den åldern. Jag skrattade också åt bilder från en jultablå där många av oss såg ut som att vi varken visste vad som hände eller ens ville vara där.


20:00

Nu känns det som att jag i princip har landat. Känner mig fortfarande en aning stenad, men på samma gång känner jag mig tom och även lite besviken. Inte besviken på upplevelsen, snarare bara på hur snabbt svamprus tenderar att gå över. Jag röker en till holk i hopp om att ”återuppliva” svamp-känslan men det fungerar endast sådär.

Jag lägger mig ännu en stund i sängen och reflekterar över kvällen, överlag känner jag mig nöjd över denna upplevelse och är glad att allt har gått bra.

Snart börjar jag dock tröttna på tystnaden och mörkret som nu fallit, så jag sätter igång datorn och tänder på partybelysningen. Jag bestämmer mig att varva ner med senaste avsnittet av Rick & Morty + något smått och gott att äta och dricka, vilket var trevligt under afterglowen.

Här slutar nu egentligen det intressanta, jag gick och lade mig omkring kl. 01:00 och sov väldigt gott den natten. Dagen efter kände jag mig utvilad och mentalt ”fräsh”, vilket är vanligt att känna efter att man trippat.

Jag önskar verkligen att den psykedeliska upplevelsen gick att beskriva med ord. Tyvärr kan människan endast göra sitt bästa, vilket helt enkelt inte räcker till. Jag hoppas ändå att denna rapport kan ge någon en inblick i vad man kan förvänta sig av 1 gram toppisar. Om vi utgår från Timothy Learys modell av psykedeliska stadier så nådde jag en stark nivå 2, med svaga inslag av nivå 3. Jag hade en trevlig första solo-”tripp”, men jag lämnade som vanligt igen med känslan att jag kunde ha tagit mer. Men bättre att ta det säkra före det osäkra, ser redan fram emot nästa gång.

Jag tackar för mig. Frågor, kritik och tips välkomnas.

“Take it easy dude. But take it!”
-Terence McKenna