Råkade röka meth i Indonesien

Tidigare erfarenheter: Lustgas, weed, kokain, amfetamin, svamp, 4-aco-dmt, mdma och ecstasy, ketamin, poppers, diverse RCs

Ålder: 22



Lugnet före stormen

Jag och min vän är på en rooftop bar i Indonesien. Jag säger till honom att jag måste pissa innan vi rör oss hemmåt. Han nickar, tänder en cigg, och väntar utanför.

Jag går in på toaletten och ställer mig vid pissoarerna. När jag är klar och vänder mig om så står det två indoneser med en vape och frågar: “You want some marijuana?”
Jag blir jag svinglad. Jag vet att efter en och en halv månad i Indonesien utan röka så är min kompis, som hemma i Sverige röker dagligen, svinsugen.

En smartare människa hade tackat nej. “Yea sure” säger jag glatt och tar emot vapen.
Jag har lite svårt att hitta knappen, som av någon anledning är hela underdelen av vapen. Jag tycker också att den låter konstigt, det låter mer som en blow torch än en vape. Röken är inte heller som ifrån en vape. Typiskt indonesisk skitkvalité tänker jag och håller in röken som att det vore en lustgas patron.

Jag frågar om jag kan få hämta min kompis som står precis utanför medan jag tar mitt andra bloss. Det var ju för honom jag ens blev exalterad, jag gillar ju inte ens att röka.
Jag springer ut till min kompis som står och röker sin cigg. “Hallå dom bjuder på röka här inne”. Utan ett ord så slänger han den halvrökta ciggen och går in på toaletten och tar 2 riktigt ordentliga bloss. Jag tar mitt tredje.

Börjar att känna av det

Jag har helt plötsligt svårt att andas. Killen som har vapen skruvar upp den och jag ser att det är varken olja eller vax i den.
“In Indonesia, we smoke stonessssSSZZZZZZZZZZZZ”
När han säger stones så börjar hela mitt huvud vibrera, kroppen börjar skaka och jag har svårt att ens stå upp. Jag försöker säga till min vän att vi måste ut, men märker att jag inte kan prata. Vi staplar ut och lutar oss emot väggen utanför. Killarna följer efter oss leende. “Feels like an earthquake, right”?

Det är här nojan börjar att kicka in. Jag tänker att det här är löjligt likt en film. Både timingen på när det kickade för mig till att hela världen just nu svajar medan två suspekta indoneser står och ler emot oss efter att dom har lurat i oss något som absolut inte var weed. Samtidigt kollar min kompis på mig med skräck i blicken. “Vi måste härifrån, jag kommer att dö” säger han med svag röst.

Vi börjar gå emot hissen, jag säger till min kompis att försöka se normal ut. Han lyckas sådär. Jag går bakom honom och ser att han svajar fram som Frankensteins monster med sina 190 cm bland indoneserna som snittar runt 160. Samtidigt nojjar jag sönder över att killarna följer efter oss och ska råna oss, ringa polisen eller något annat lika illa.

Vi kommer fram till hissen och i den står 5 indonesiska killar. Det är dom här som kommer åka med oss och slå på oss tänker jag. Jag är helt säker. Från och med den här punkten kan jag inte släppa tanken att vi kommer dö. Jag kommer inte på någon vettig anledning till varför dom skulle lura i oss droger utan att ha något mer planerat för oss.

Hissen

Hissen börjar röra sig neråt. Jag står mitt emot min vän i hissen när jag ser hans ögon rulla bak i huvudet på honom under tiden han börjar skaka och faller frammåt. Jag försöker ta emot honom men är alldeles för långsam. Han faceplantar rakt in i glasrutan bredvid mig. Jag är för svag för att ens få upp honom men dom indonesiska killarna hjälper mig. Han vaknar till efter 5 sekunder och vi lyckas få upp honom på benen. Vi går ut ur hissen och försöker komma iväg ifrån indoneserna som bara skrattar åt oss.

Min vän, som väger minst 30kg mer än mig lutar sig emot mig medan vi försöker ta oss frammåt. “Jag måste sova” säger han. Jag får panik, jag vill bara gråta. Däckar han här igen så är det inte en chans att jag kan lyfta upp honom, jag kan knappt stå upp själv. Vem ska jag ringa? Polisen? Ambulansen? Jag tänker att det är kört. Jag försöker lugnt säga till honom att han inte kan sova här, utan att vi måste ta oss hemmåt. Han svarar att det inte är en chans att vi kommer lyckas ta oss hem. Jag känner att han antagligen har rätt.

Parkeringshuset

Vi är på fel våning, vi är någonstans i ett tomt parkeringshus. Jag är helt säker på att någon ska kliva ut runt nästa hörn och råna oss. Jag säger att vi måste försöka ta oss ut till vägen och ringa en Uber. Så fort vi kommer in i bilen är det lugnt tänker jag. Grabbarna i från toaletten kan inte på något sätt samarbeta med en Uber chaufför, det här var inga masterminds ifrån en Ocean’s Eleven film, det kan dom inte vara.

Från ingenstans börjar nu min vän prata för första gången på 20 minuter, bortsett från dom viskningar om att han kommer dö och att vi inte kommer komma hem. Det verkar som han har fått i sig en gubbe tjack. Han pratar i 200 km/h och jag tänker att det är bra, han kommer inte slockna igen i alla fall. Han kan fortfarande inte gå själv och han stöder sig fortfarande emot mig. Med konstant panik att någon går bakom oss i det tomma parkeringshuset lyckas vi i alla fall ta oss två våningar upp och komma ut. Jag lutar min vän emot en pelare där han fortsätter dra typiska skevhistorier om allt och ingenting i samma takt som Busta Rhymes. Jag får upp mobilen ur fickan men då både mina ögon och mina händer skakar som om jag vore döende, så tar det en evighet att ens öppna appen.

Sista etappen

Jag lyckas tillslut beställa Ubern, som står och väntar bara en gata iväg. Jag börjar noja igen. Kanske är det han som ska råna oss ändå? Kanske är det här världens mest välplanerade rån/mord/ vad fan dom nu vill oss.

Vi hoppar in i Ubern och han börjar köra. Men inte hemmåt. Han börjar köra rakt ner i parkeringshuset som vi spenderat dom senaste 20 minuterna att ta oss bort ifrån. Jag grips av total panik, för 23:e gången den här kvällen känns det som. “Where are you going?” frågar jag. “Sorry no English” svarar han. Jag upprepar namnet på våran gata. “This is not the way to xxx, this is a garage. Where are you going?” säger jag utan att försöka låta panikslagen. “Yes yes, no english”

Jag tänker att jag måste säga till min vän att han ska vara redo på att springa om han stoppar bilen. Jag inser dock snabbt att ingen av oss kan röra oss snabbare än gångfart, om knappt det. Jag sitter fastfrusen i sätet. Det är såhär jag kommer dö tänker jag. Men chauffören kör ner i garaget, och upp på andra sidan. Jag försöker lugna mig. Han kommer köra hem oss och allt kommer bli bra.

Min vän kan inte sluta prata, jag försöker nicka och svara honom vid dom tillfällen jag gissar på att jag borde säga något. I själv verket är jag fortfarande livrädd och hör inte ett ord av vad han säger. Jag sitter och stirrar på Uberkartan och dör lite lätt varje gång han avviker ifrån den rekommenderade vägen. Samtidigt försöker jag fortfarande att komma på en vettig anledning till varför killarna på toaletten skulle lura i oss droger. Jag känner nu också en stark MD-känsla i hela kroppen, vilket var lite svårt att njuta av då mitt hjärta höll på att banka ut ur bröstet på mig.

Mållinjen i sikte

15 minuter senare är vi utanför vårat hus. Det ligger på en väldigt avskild gata där det vanligtvis är helt tomt vid 03:00 på natten. Men inte idag. Kanske 20 meter framför våran ingång står en bil med lysena på. Jag är helt säker på att det är polisen.

Jag ger Ubern alldeles för mycket pengar och säger till min vän att skynda sig in i huset. Vi går båda in på hans rum där jag bara lägger mig i sängen och väntar på att polisen ska knacka på. Efter kanske 20 minuter har jag lugnat mig och börjar nyktra till också. Jag inser att inget värre kommer hända och att jag faktiskt har överlevt. Den absolut värsta timmen i mitt liv var över.

Läste bara igenom lite snabbt o gillade rapporten
Men stones är väl ändå Crack?

Spännande anekdot! Blev det någon aftermath, hur mådde ni dagen efter?

Begriper mig inte på hur folk kan fastna för meth, jämfört med heroin så är ju knappast de första gångerna särskilt njutbara.

Kan ha varit Crack. Gissade på att det var Meth då det är rätt populärt i Indonesien.

Jag var fortfarande jävligt uppe i varv dagen efter, men mådde inte dåligt. Min vän mådde inte dåligt alls

Kan säga ni hade tur där!! Varit halvbosatt i Indonesien i 17 år. Ni vet väl det finns förklädda falska poliser, som försöker lura dumma "bule" på droger för sedan haffa dem i tron de är riktiga poliser? Allt för kräva pengar sedan. Lättförtjänta pengar eftersom vi "bule" är skraja för åka fast och betalar lätt 5 million rupiah.
Får jag vara nyfiken var ni var?

Var som helst ni kan vara lyckliga lottade..

Min polare o jag var där på 80 talet som backpacker, han rökte marlboro, när de var slut skulle han köpa nya. Men de hade inga marlboro utan bara inhemska, han köpte ett paket börja röka han blide hög hehehehe , aldrig sett han sådan. Kul i efterhand men inte då!!

Jo tack jag vet. Det var bland annat därför jag nojade som jag gjorde. Vi var inte på en turistort, och det var nästan enbart lokalbefolkning där. Killarna såg ut att vara typ 17 så i mitt huvud kändes det rätt safe, tills efter vi rökt.

Oki !! Då är det nog rätt så lugnt, de mer nyfikna på er!! De tro alla västerlänningar tar "droger" som de.
Var bosatt utanför yogjakarta de sista åren i en by kallad för Kebumen. Trivdes där rätt så bra, lokalbefolkningen är sjyssta där, även om de försöker blåsa en. Fanns knappt några droger där förutom dessa "spelklubbar" vad jag hörde, men de var inte leka med vad jag hörde. Var aldrig på dessa spelklubbarna.

Hoppas det blir bättre snart... hoppas du trivs där! åker snart tillbaks dit!!

Lät inte som det behagligaste man kan vara med om, haha. Men bra skrivet! 5/10

Väldigt bra skrivet

Bullshit på många nivåer.. Indonesien har dödsstraff på droger (mer eller mindre) och sen kan man ju fråga sig varför TS tar ett 2a och 3e bloss då man känner en viss skillnad på smaken.

Trollar du eller är du bara dum i huvudet? Vad har Indonesiens droglagar med något att göra?
Som jag nämnde i texten, så antog jag bara att det var någon indonesisk skitvape, och det var därför röken/smaken var annorlunda. Sen var jag rätt packad och funderade in på om det faktiskt var weed som dom gav oss.