Vara ensam vs ha dåliga vänner?

Vad är egentligen värst, vara ensam eller ha väldigt få kompisar som: sänker din sociala status, aldrig vill gå på krogen eller träffa nya människor, samt är needy? Säger inte att man måste klippa alla band, är bättre att känna folk än att inte göra det, men när jag tänker tillbaka på en av mina lyckligaste perioder då jag var mest fokuserad hade jag ingen nära vän överhuvudtaget, jag träffade folk om dagarna som jag snackade med däremot.

Vet inte vad som hade varit mest pinsamt om jag träffade en tjej, presentera henne för min "kompis" som jag tänker negativa tankar om hela tiden, eller inte ha några nära vänner överhuvudtaget och istället ha mer fokus på andra saker.

Vill ha vänner extremt mycket, men vill vara vän med normala personer som man kan träffa folk tillsammans med och resa med, en needy störd person som föredrar att umgås 1 on 1 tillför inget värde för mig. Så vad tycker ni att jag ska göra, ska jag börja skapa mer distans till den störda personen?

Jag tycker du kan sluta umgås med din "vän" om du känner så. Samtidigt så låter det väldigt narcissistiskt och rubbat från din sida att kalla honom sådant som störd och needy... Det kanske inte är din vän som är problemet? En tes som stärks ytterligare av att du fantiserar ihop teoretiska scenarion om vad en eventuell tjej du träffar skulle tycka!?!

Du har antagligen någon slags störning så du vet. Och det säger jag i all välmening.

Vettigt att du tycker jag ska sluta umgås med honom. Klart jag bryr mig om vad en snygg tjej tycker, hon vill knappast identifiera sig själv med ett umgänge jag har som jag föraktar. Om hon är snygg, är hon ful är det nog annorlunda.

Tycker du ska vara sjysst mot honom och låta han vara ifred. Du verkar inte riktigt frisk själv nämligen och han kan nog få en bättre kompis.

Umgås man med någon man föraktar så kan det sluta med att man föraktar sig själv.

I mina öron låter det som att din vän ser till att isolera dig från andra och låsa dig till honom så kontrasterna du ställt upp i rubriken tycker jag inte riktigt stämmer. Ställ dig frågan vad en sund vänskap innebär för dig och vilka kriterier du önskar och behöver hos en vän så har du nog svaret där själv.

Bättre att vara ensam än att vara med folk som trycker ner dig. Har varit där själv så jag vet.

Jag hade en vän ifrån tidiga barnsben som jag kom helt okej överens med. Vi var aldrig närmsta vänner, men hade till och från en helt okej vänskap. Mot slutet av mellanstadiet hade den relationen blivit sämre och som val av kamrater till högstadiet hade han nog varit ett av mina sista val. "Ödet" slängde in oss i samma klass. En helt okej klass egentligen, men många höll sig till sina egna (personerna dom kände sedan tidigare) och så blev det även för mig.

Tillsynes var vi bra vänner, men ganska tidigt var det illa ställt. Jag hade precis som TS "drömmar" om att umgås med andra och fler. Vi fick kontakt med några andra, men min "kompis" sköt ifrån sig alla dessa. Jag vet inte om det var medvetet eller ej, men han såg mer eller mindre till att jag var "ensam" så jag jämt skulle vända mig till honom. Efter nästan två år blev det nog. Vänskapen var ingen vänskap längre.. Det var något annat. Jag var inte hans vän och han var sannolikt inte min. Blev slutligen "av" med honom, men smidigt gick det inte.

Jag är idag inte stolt över vad som hände, men något var tvunget att göras. Jag orkade inte med människan längre. "Nej, jag vill inte", "Vi kan träffas en annan gång", "Idag är jag trött.. Ska hem och vila" fungerade inte på denna människa. Han var ensam, på flera sätt det insåg jag... Men jag är inte hans tvilling eller mamma. Han får fan vara ensam ibland som alla andra. Jag ville inte, men det accepterade inte han. Blev jävligt jobbigt. Under åren hade jag tagit emot samtal jag inte ville ta, han förföljde mig efter skolan, umgicks med honom även fast jag inte ville, var tvungen att "tvinga" min syskon och föräldrar att ljuga med att jag skulle hem tidigare för att slippa honom, vara hemma hos honom trots att jag varit där flera dagar i rad och hade inget att säga varandra m.m. Enstaka av dessa grejer kanske skulle kunna ansetts som "barnlek" eller "han vill bara vara din vän".. Men sammantaget var det ett mindre helvete för mig.

På sättet TS skriver verkar det som att den "dåliga vännen" knappt är vän överhuvudtaget. Han/hon verkar inte vara din vän och du definitivt inte hans/hennes. Kanske för ett år sedan. Kanske för fem år sedan. Inte idag. För båda eran skull - Gör "slut". Fokusera på vänner du vill umgås med och låt honom lägga ner energi på människor som vill honom väl. Jag antar att du är bra mycket äldre än vad jag var då du skriver på Flashback så "gör slut" i den smidigaste mån du kan.

Sättet du skriver i trådstarten är inte trevligt och skulle den här vännen någonstans vara din vän skulle du skrivit allt på ett smidigare sätt. En bra vän kan må dåligt och vara needy och jobbig. Kanske den personens sätt att hantera saker även om det är ett dåligt sätt.. Men är det en dålig vän? Så JA. Ensam är bättre för er båda. Även om Sverige är ett ganska svårt land att starta nya relationer i med det går och är mycket enklare som du skapar positiv energi kring dig själv. Tjejer eller nya vänner kanske tycker det är konstigt att du inte verkar ha många vänner eller ens några vänner.. Men alla är så självupptagna idag att dom flesta märker nog inte ens det.

Associate with men of good quality if you esteem your own reputation; for it is better to be alone than in bad company.

George Washington