Citat:
Ursprungligen postat av
Robbe-64
Är det alltså just när pontonerna får kontakt med själva vattenytan vid landningen som är det mest kritiska?
Jag funderar på om sättningen gått bra om du drar av på gasen för snabbt, kan planet dyka då?
Hur är sjöegenskaperna egentligen, kan planet få sladd på vattenytan, kana i sidledd och skära ned?
Om större svallvågor kommer, kan det välta eller dyka?
Vindfånget i låg fart borde kunna ställa till det också?
Det är naturligtvis en viss skillnad mellan en autogyro och ett sjöflyplan. Sjöflygplanet har, beroende på storlek och tyngd(vingbelastning), högre sättningsfart än autogyron.
Jag vet att Autogyros ganerellt var utan stabilisator i det tidiga skedet, och att det iallafall finns autogyro med höjdroder. Jag har inte klart för mig hur det är på de moderna UL-varianterna som denna olycka verkar ha handlat om. Utan höjdroder är möjligheten till pitchkontroll i låg fart begränsad, och när man har hjul på marken eller pontoner i vattnet ändrar man förutsättningarna för detta åt det sämre hållet. Utan att gå för långt in på det, med helikoptrar finns ett fenomen som kallas dynamisk vältning. Under hovring räcker roderutslagen för att styra, för att helikoptern rollar/pitchar runt sin tyngdpunkt. När något tar i marken flyttas rotationscentrum och styrutslagen får inte längre samma effekt. Om en helikopter hovrar väldigt lågt, tex i sidled och en mede/hjul tar i marken så kommer i många fall rörelseenergin i sidled vara starkare i roll-led än vad rotorsystemet är. Detta är extra accentuerat på gungbrädesrotorer som verkar sitta på i stort alla tvåvladiga autogyros. Det rotorsystemet är upphängt "med ett gångjärn" ovanpå rotoraxeln och när ett styrutslag ges måste rotorn först börja luta åt det håll man styr innan det ger en dragkraft åt det håll man önskar. Eftersom rotorn är upphängd i ett "gångjärn" kan inte rotorn ge något böjande moment i rotoraxeln.( de rotorsystem som inte gungbrädes, kan ge ett moment på rotoraxeln vilket ger något bättre kontroll men fortfarande kan dynamisk vältning uppstå).
För vår autogyro innebär det att om man får en sådan sättning( hög fart, eller hård sättning) och autogyron vill tilta framåt så ger inte rotorn speciellt mycket roderauktoritet för att kunna hålla emot och höja nosen. Har man höjdroder på stabben har man ungefär samma möjlighet att kontrollera nosläget som ett flygplan har. Har man inte torde det vara en överhängande risk att gå runt framåt om pontonerna suger fast i framkant.
För sjöflygplanet, om man kan få sladd på vartenytan, få en ponton och skära ned osv, så har jag sett rätt många videos på tuben genom åren där sånt skett. Vanliga felet är troligen hög fart och sättning utan att vara wings level där ena pontonen tar vatten först vilket ger ett girmoment som dessutom minskar flygfarten på den vinge som är lägre och ökar farten/lyftkraften på den som är högre. Bör normalt inte vara ett problem, om man är beredd och inte överkorrigerar efteråt( det ser ut så på de flesta videorna).
Själv har jag aldrig råkat ut för något sånt överhuvudtaget. Har gjort som jag blev lärd och det har fungerat kanon. Om man är myclet tung med ett motorsvagt sjöflygplan och vinden är svag/bleke kan man behöva rocka loss ena pontonen genom att skeva så den kommer upp ur vattnet, och därmed minskar motståndet i vattnet så att farten kan öka upp till lättningsfart. Dessa manövrar ingår i utbildningen och är inget problem med någon av de typer jag flugit på sjö. Av den anledningen drar jag slutsatsen att det normalt inte bör vara något problem att råka sätta med ena pontonen först.
Det går fint att flyga i ganska stora vågor om det är blåsigt. Svallvågor till lagom nivå går bra, har nog inte startat/landat genom stora svallvågor. Vågor rent generellt är inget stort problem, vågor är bra för möjligheten att komma loss. Motståndet i vatten är högt och det är värst i bleke. Är det en svag maskin, bleke och begränsad yta brukar man köra på steget( pontonen halvt släppt från ytan och skapa svallvågor som man sedan vänder och startar över för att få pontonerna att släppa från vattenytan med hJälp av vågorna.
Vindfånget är egentligen bara "problem" när man ska angöra en strand eller brygga och som jag minns det är sjöflygutbildningen till minst 50% en fråga om att angära bryggor och "segla med sjöflyplanet som en segelbåt". För taxning in och ut från land finns vattenroder man släpper ned. De sitter i bakkant på pontonerna och fungerar exakt som en båts roder. I praktiken var "seglingen" och att ta sig iland på olika ställen trots att det blåste från olika håll det jag tyckte var roligast med sjöflyg.
[Edit]En snabbgoogling hittade detta:
https://www.researchgate.net/profile...ed73899211.pdf det verlar iaff inte vara solklart om man läser den. Har bara snabbögnat inledningen, men den handlar om det smarta med att ha ett höjdroder för att öka just pitchkontrollen i låg fart.
Noterar också att man skriver "High autogyro accident rates prompted experimental investigation of this type of aircraft’s low-speed pitch characteristics. Pitch control is typically derived from main rotor tip-path-plane adjustment. Thus, autogyro designers often omit horizontal tails and pitch control surfaces."
Jag läser det som att det oftast saknas höjdroder, och att precis som vi har sagt, hög olycksstatistik.
