Vackraste/Fulaste/Sexigaste/osexigaste dialekten? [Sammanslagen tråd]

Haha enligt undersökningen är min jävla skit dialekt både den vackraste och den fulaste.

Jag misstänker att det på något vis ligger djupare än deras skorrande "r" men jag måste erkänna att jag nästan känner mig närmare norrmännen än skåningarna...

Fulast: Skånska. Svälj gröten!

Finast: Svårt... "Starkt bohusinfluerad göteborgska" (egen definition), kanske. Så långt ifrån skorrande "r" man kan komma. Kvinnor med den dialekten kan dock låta lite väl "hövviga" ibland. Fin språkmelodi, annars.

Fulaste dialekten är helt klart östgötskan.Låter helt enkelt inte klokt.
Tillochmed min sambo som kommer därifrån tycker att det låter förjävligt.
Någon fin dialekt finns inte.

Nu ligger ju dock inte Båstad i Halland, det tillhör vackra Skåne. Visst, det ligger riktigt nära Halland. Dock har det blivit ett jävla fjollträsk där nu, med alla b-kändisar och golf- samt tennissvingande 08or. Skånskan har därför blivit en minoritet.

Åter till topic; finaste dialekten innehas av en riktig skogsskåning.

Nära är ordet! Kommunen Båstads östra delar tillhör det vackra landskapet Halland och
den vackra regionen Skåne. Kanske är det på gränsen till Hemmeslöv som Halland börjar.
De berömda två hålen på norrsidan av Hallandsåsen ligger i landskapet Halland, tror jag.

Skåningarna gillar sin dialekt, därav får flest röster i kategorin vackraste dialekt. Det är mycket "vi och dom"-känsla där, skåningarna håller den röd-gula fanan högt.

Svenska dialekter är ett väldigt hett samtalsämne när olika dialekter möts på någon trevlig plats i Sverige för att tvingas samarbeta ett bra tag med varann.
Det var det iallafall där jag gjorde lumpen, samtalsämnena var sex, MUCK och dialekter.
När man hade tid över i tältet ute i fält och innan alla slumrade in i den härliga sömnen till brasans värme så var det alltid något av dessa samtalsämnen som bröt ut.
Ofta många som sa att Göteborgskan låter så bögigt.
Som försvar fick man ofta ta till något halvtaskigt som att "Gå och borsta tänderna för gröten ifrån frukost sitter fortfarande kvar i halsen på dig för jag hör inte vad du säger".
Ord flyger ur munnen på båda parter och man försöker förstå vad den andre brodern säger.
Efter som tiden går så börjar man förstå mer och mer och tillslut kanske man t.o.m. börjar gilla motpartnens dialekt.

Detta hände mig iallafall med skånskan.
Som Göteborgare har man inga vänner där ute i landet, bara... skeptiska motpartners som försöker göra allt för att få dig att må piss.
Dock måste jag säga att det är bara det manliga könet som är mot Göteborgare, inte det kvinnliga.
Men som många inte vet så är Göteborgare ett starkt folkslag och ger sig inte i första taget.

Min uppfattning av Göteborgskan är att större delen av Sveriges befolkning gillar våran dialekt och helt tvärtom när det gäller skånskan.
Visste, innan jag lärde mig förstå skånska flytande så var jag väldigt skeptisk till att skånska var något vackert men med tiden så ändrades min uppfattning och idagens läge kan jag bara säga att jag saknar skånskan innerligt.

Vad en person sa personligen till mig var att "Du har inte den Göteborgskan som dom andra, du har mer... finare Göteborgska".
Det gav mig nån fundering, är det bra eller dåligt?
Är jag en av dom som inte har den riktigt grova tunga Göteborgskan som gör sig märkt vart man än går i Sverige?
Men det är fortfarande så att jag får frågan "Du kommer ifrån Göteborg, va?!".
"-Ja"
"-Wooaaw..säg nåt"
"-Ah, det é la gôtt ellah!"

Till frågorna då så är följande.
Vilken/vilka dialekter gillar du?
Hur uppfattar du andra dialekter?
Hur blir du bemött med din dialekt?

Jag gillar stockholmska, dock inte "Stureplan"- och Lidingö-dialekterna. Det är väl inte dialekterna i sig som stör mig, utan mer vad det liksom står för. Skånska kan vara fint, men aldrig "malmöska". Förmodligen Sveriges värsta dialekt. Gotländska gillar jag!

Dialekter är intressanta. Ser varken upp till eller ner på pga deras dialekt. Jag kan tycka att Malmöska är riktigt vidrigt, men samtidigt intressant. Roligt att försöka "pinpointa" olika dialekter, och då lite mer specificerat än "Skåne" och "Småland". Udda halvhobby jag har kanske.

Min dialekt är nog ganska neutral. Lätt att bli hemmablind dock. En utomstående skulle kanske ha en annan uppfattning. På senare år har jag aldrig mottagit en kommentar om min dialekt. Det var väl mer när man var yngre och pratade normal Växjöska (Nej, man talar inte likadant i hela Småland!) som folk tyckte det var roligt att upprepa vissa ord man sa.

Det är väl aldrig fel att tipsa om referensen SweDia 2000!?
http://swedia.ling.umu.se/

Småländska är minst sju dialekter. Nordlig öländska låter Bödigt.

http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Smaland/index.html
http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/O...oda/index.html

Jag håller med om att öländska låter bögigt, (bor i Småland och är skåning, pratar faktiskt en form av malmöitiska, den vackraste formen av skånska, nej inte Zlatansvenska). Problemet med SweDia 2000 är att människor tenderar att dra ner på sin dialekt och inte tala som de annars kanske skulle göra, iallafall får jag den uppfattningen.

Vi genuint skånska skåningar är kanske egentligen tvåspråkiga. Hemma kan man låta diftongerna glida runt mellan tänderna så att det visslar och skorrar långt ner i halsen och använda ord som fröjtapäror, hällörad, pibesil och klyddig. När jag stöter på en smålänning måste jag tänka på att dra ner på diftongerna så att jobb inte blir (joubb) för då måste jag gång på gång höra detta äckligt svenska mögiga skitord som jag kommit att hata som går i stil med "Va!?" Speciellt illa är det när man "råkar" använda ett skånskt ord som man tror att vem som helst ska förstå. Synd bara att den genuina skånskan dör ut (den har ändrats oerhört på bara 100 år).

Jag gjorde ett experiment med min systerson och kom helt enkelt fram till att antingen har alla i södra Kalmar län har ett infött talfel eller alla skåningar. Det var nämligen så här:
"Säg Roger"
"Jågä (det lät som ett j iallafall)"
"Säg RRRRRRRrrrrrrrrrrrrrooooooooUGÅÅÅÅÅÅÅRRRRRRR för helvete"
"(Mycket svagt R)+ågä"

Jag har lätt till att förstå de flesta dialekter (utom jamska, älvdalska och sånt där förstås) utom en: Gotländskan. Den är hemskt besvärlig och hemskt ful.

Ibland måste jag säga samma sak 5 ggr innan någon förstår. Men för det mesta tänker jag på att lägga om min dialekt så att jag anpassar mig till den jag talar med. Folk kan fråga i telefon när jag svarar: "Är buyzaba där?" "Det är jag" "Va? Är det du?" Eftersom jag aldrig vet vem det är som ringer pratar jag helt enkelt dialekt i telefon, men sen fortsätter jag göra det när jag vet vem det är också. Riktig skånska kan man bara prata med skåningar.

Jag och min västgötska har alltid blivit bra bemött överallt. Alla förstår allt jag säger. Från Danmark till Nordnorge samt de svenskspråkiga områdena i Finland.

När jag ryckte in till Karlskrona fattade jag ingenting av vad de blekingska befälen sa. Alla vi som kom en bit norrifrån stod bara och glodde.

Efter någon vecka fick vi var sin kpist med lösskjutningsanordning och stack ut i skogen.

Plötsligt hörde vi fänriken ropa:
"- Skjut!"
Vi lydde och avlossade cirka tusen lösa skott tillsammans.
Fänriken blev förbannad och utbrast:
"Jag sa skjut, inte skjut!"

Så småningom gick det upp för oss att han hade ropat "Skydd!" och hade förväntat sig att vi skulle kasta oss till marken.

Efter ett par veckor i Blekinge hade våra öron omprogrammerats och vi fattade automatiskt 99.5% av det som sades.

Dialekten i Böda låter Bödigt, det var bara det jag påstod!

Dialekten i Falköping låter Faligt.