Är slaget om Berlin det ultimata beviset för att Hitler var galen?

Så du tror inte att det var detta man kämpade emot? Du tror att detta globalistiska zionistiska monster växt sig starka och uppnått världherravälde på under 80år? Ja, vem är idioten.

För att då skulle det inte finnas något incitament för de västallierade att låta tyskarna kapitulera. Se på Finland. Sovjet gick med på finsk kapitulation inte för att finnarna la sig platt, utan för att det skulle bli alltför dyrköpt för Moskva att pusha för en fullständig seger samtidigt som Tyskland var viktigare att besegra. Dessutom ville man från tyskt håll* i så fall ha en förhandlingsfred med Väst (som Finland med Öst), inte en villkorslös kapitulation. Då var det förstås nödvändigt att visa upp viss styrka (återigen, som Finland).

*= Med detta menar jag enstaka individer, t.ex. Hess, Stauffenberg och Himmler. Att Hitler själv eventuellt skulle ha varit inne på samma spår är mer än jag känner till.

Hitler visste att han skulle hängas om han tillfångatogs samt säkerligen bli torterad innan avrättningen så han hade alltså inget att förlora på att slåss in i det sista och i det absolut sista ta sitt eget liv hellre än att torteras och avrättas.

Napoleon är ett undantag, men det kan å andra sidan tolkas som att han inte riktigt var den personlighetstypen även om det är lite av ett cirkelresonemang. Pinochet och flera andra caudillos levde i årtionden som pensionärer, men det kan möjligen falla under kollektivt juntaledarskap såväl som det faktum att de i själva verket var lightdiktatorer och antikommunister snarare än den fanatiskt övertygade varianten.

Om jag minns rätt kan Lenin faktiskt ha varit på väg att pensionerna sig när han dog, vilket skulle vara ett stort undantag. Men osäker där.


Det är noterbart att i båda de fallen fanns monarken kvar och utgjorde ett alternativt maktcentrum. Tyskland var mer som Sovjet på den punkten.


Det misslyckade attentatet var med facit i hand avgörande. Den potenta delen av oppositionen krossades och SS makt ökade ännu mer, vilket mer eller mindre garanterade en lång slutstrid.


Hitler var på sätt och vis beundransvärd i sin socialdarwinistiska konsekvens. Han verkar verkligen ha identifierat sig själv med Tyskland och ansett att det tyska folket förtjänade att gå under, dels eftersom de hade svikit honom (kan man bli mer narcissistisk?) och dels eftersom den "asiatiska rasen" hade visat sig starkare. Det var alltså bara rätt att tyskarna brändes, sprängdes och svalt till döds. Viljesvaga svikare!

Hitlers mentala hälsa har debatterats ad nauseam, men det verkar helt klart att var utbränd efter Stalingrad och mer eller mindre redo för tvångsvård efter attentatet. Många har kollapsat i mindre stressade situationer, och Hitler verkar dessutom haft en historia av psykiska episoder. Någon lättare psykisk sjukdom kan mycket väl ha varit kopplad till hans begåvning, och det vore inte konstigt om stressen accelererade det förloppet liksom eventuell Parkinsons. Men det är som vanligt spekulativt.

En annan egenhet hos Hitler är hans isolering. Jag har aldrig någonsin läst om att han besökte bombade städer eller sårade soldater, vilket alla andra krigsledare med undantag av Stalin verkar ha gjort. Den japanske kejsarens övergång till fredslägret började när han besökte Tokyo efter bombningarna, till exempel. Hitlers mentalitet verkar ha sammanspelat med hans fysiska isolering och skapat en på alla sätt monstruös likgiltighet för det egna folkets situation.

Auktoritära ledare som Napoleon, Pinochet mfl började som militärer, avancerade i graderna tills de befann sig i toppen och sedan "tog över staten när det var kris". Napoleon gick inte in för att i grunden förändra det franska samhället på det sätt Hitler, Stalin eller Mao gjorde (eller revolutionens jakobiner) utan konsoliderade franska revolutionens ytterst spretiga resultat. Då är det mycket enklare att kliva av och låta nästa generation ta över. Pinochet och andra caudillos verkade också inom den militära befälsordningen med tydliga ranger och vapenslag, medan diktatorerna inte hade några regelverk eller ramar att förhålla sig till annat än viljan till makt och kampen för överlevnad.

Lenin var döende och planerade för efterträdarnas framtid, inte sin egen pensionärstillvaro.

Ej att förglömma är att Hitler missbrukade amfetamin och heroin under krigets slutskede, vilket bör ha gjort honom något dummare.

Om vi nu skall leka diagnostisera Hitler så skulle jag vilja påstå att han i grunden hade aspergers syndrom med tydliga inslag av narcissism. Finns massor av ledtrådar ifrån ungdomen, militärtjänsten och hur han valde att tillbringa sin tid när han kommit till makten.

Sedan var han säkert väldigt formad av tiden som soldat under första världskriget och kanske i synnerhet den kaotiska tiden efter vapenstilleståndet.

Han hade säkert hög stressnivå, särskilt när kriget började gå dåligt. Egentligen var han väldigt lat, men den hårda centraliseringen och alla problem under de sista krigsåren kunde han nog inte gömma sig ifrån helt.

Till sist så var han säkert mot slutet i väldigt dåligt skick, dels på grund av attentatet, dels diverse krämpor som parkinsons och slutligen kraftig medicinering med inslag av amfetamin.

Snarare var det väl tysklands militära offensiver i övriga länder som var den stora galenskapen. Om de hade nöjt sej med att militärt återta någon liten markplätt inkl. industrier vid den tyska gränsen som de förlorat i första världskriget så hade det kanske varit rimligt. Att invadera hela polen, ryssland, frankrike och löpa amok i de globala transporterna till havs m.m. var storhetsvansinne och galenskap.

Och om massavrättningar i förintelseläger förekom precis så som det beskrivits i historieböckerna så var det också ännu mer galet än att just förvara Berlin.

En del frågetecken är det också om förloppet under slaget om Berlin. Inte helt självklart att det gick till så som visas i filmen Der Untergang tycker jag. Men naturligtvis bekvämt och politiskt lämpligt så här i efterhand att lägga skulden på en galen, sönderknarkad och senil fuhrer när saker gick åt helvete.