Citat:
Ursprungligen postat av
Nochills
Jag var för ett tag sedan hög på MDMA och fick en vision om rekarnation och det är ju någonting som man har hört talas om präglar Östasiatiska religioner men knappast funderar på.
Det går ju inte att vetenskapligt bevisa att rekarnation existerar på Jorden så jag låter det förbli ett hjärnspöke, för jag vill ju inte bli klassad som psykiskt instabil.
Sigmund Freud kunde ju tidigt konstatera att själen är ett fristående väsen från den mänskliga kroppen.
Det är väl det som TS har reflekterat över, att medvetandet stannar kvar i själen och kan resa vidare.
Människan blir inte god av psykedeliska preparat då det bara är ett verktyg för att finna sig själv. Människan är född till att vara girig efter makt och förnuft för att inte förbli svag utan stark.
Jag håller inte alls med. Jag tror att människan till sin essens är kärlek - en koppling till varandra. Jag tror, i den fundamentala grunden, att vi alla söker lycka - och i jakten på lycka blir vi förvillade om vad lycka faktiskt är och hur vi uppnår den. Sann lycka tror jag enbart finns i samhörigheten med varandra och naturen. Samhörighet till vår omgivning. Det kan vi aldrig uppnå genom girighet. Girighet är egots strävan.
Till TS; intressant och välskriven rapport! Jag undrar; vad tror du är meningen med att du fick kontakt med Gud nu? Vad ville Gud säga dig? Och vad tror du är meningen med att uppnå dessa upplevelser?
Jag kan delvis hålla med Lacerda om att det ofta aldrig blir några konstruktiva förändringar när folk säger sig ha dessa upplevelser. Ibland kan jag även ha svårt att förstå vad man vill uppnå med allt det här. Oavsett hur djupt ner i kaninhålet vi dyker kommer vi aldrig förstå den ultimata sanningen, för vi är begränsade av våra biologiska hjärnor. Sanningen ligger långt bortom intellektets förstånd. Finns det ens en sanning? Varför är vi så besatta av att förstå sanningen? Räcker det inte bara med att njuta av här och nu, göra det bästa av livet vi har och älska de vi har omkring oss?