Känner inte ni vemod, rädsla eller bara allmänt obehag när ni tänker på rymden?

Det fascinerande, och före Newton helt oväntade, att det finns en universell fysik. Att det som gäller här gäller överallt. Vi väger bokstavligen galaxhopar miljarder ljusår bort genom att väga tyngder här på Jorden! (För att precisera gravitationskonstanten). Det borde inge en känsla av trygghet. Utforskare som människor är så har dock historiskt entusiasmen och uppfinningsrikedomen dominerat som följd av denna insikt.

Jo jag svarade på den.

Men det är trots allt helt andra förutsättningar med den helt öppna horisont du menade, och den totalt stängda barriär av månar/planeter/rymdskrot/rymd-bollhav som stoppar alla former av utsikt in i yttre rymden.
Det blir i sådana fall ungefär som i en djungel - som inte låter en se skogen för alla träd ...

Ditt exempel påminner mer om en liten jolle mitt ute på öppna havet
Dvs föreställ dig en kull spädbarn som växer upp på en liten livbåt mitt ute på Stilla havet.
När de växer upp kommer de att vara övertygade om att de är ensamma i ett fientligt hav.
De kan ro runt i cirklar utan att någonsin komma fram till land.

Men, så fort de får någon ledtråd (tex se en båt vid horisonten) så kan de börja spekulera om världen utanför den egna sfären. och ju fler observationer, ju bättre grundkunskaper - till slut kan de lära sig att följa efter. Då kan de komma till land.

I djungel kan man också gå runt i cirklar.
Men det kommer att vara så mycket svårare för dem att få syn på någon utomstående. För det hade krävts Extremt Exakta sammanträffanden för det.
Alternativt att metodiskt arbeta sig långsamt utåt, kartlägga varje träd, ända tills de nått fram till djungelns slut - eller råkat gå på en Väg ... eller kanske träffat en by.

---

Dvs det jag menar är att ju större och mer exakt kunskap man har (ju bättre Karta), ju mindre börjar sånt som avstånd att bli.
För Columbus var världen oändligt stor, och det gick inte ens att tänka på sånt som avstånd och hur lång tid det kan ta att tillrygga avstånd.
Men ju bättre utforskarna kartlade kontinenten (och resten av världen) ju snabbare gick det att ta sig över avstånd som tidigare varit så stora att de ansågs som omöjliga att ta sig över.
Jämför det med hur det är idag ... när kommunikation sker omedelbart, oavsett avstånd, och fysisk transport handlar om timmar bara.
Bara Timmar alltså - för de avstånd som förr ansågs vara omöjliga att ta sig förbi.


Avstånd är alltså något som är Relativt. Högst relativt.

Vemod känner jag, men då inför det faktum att jag aldrig får utforska universum. Att det finns så mycket därute jag aldrig kommer att få se eller förstå.

För mig är universums storhet en tröst, en sinnesro. Jag drömmer mig bort bland galaxer och andra världar. Jag känner en trygghet och tröst i att det finns något mer därute, och eftersom jag är övertygad om att liv, intelligent eller inte, också finns på otaliga fler platser, så skänker det också en känsla av sinnesfrid om att detta liv fortgår helt utan vår inblandning.

Jag känner som sagt dock vemod, också över att jag tror att resor över enorma avstånd, i både tid och rum för de som behärskar alla dimensioner, men att jag som människa med ytterst begränsad intelligens och livstid, aldrig kommer att få uppleva det.

Så, längtan, vemod känner jag. Men också förtröstan och sinnesro över en liv i andra galaxer som fortlever med eller utan oss. Det är något vackert över det. Rädd eller skrämd över min egen obetydlighet blir jag dock aldrig.

Astronomi och rymdfart --> Filosofi

/Moderator