Känner inte ni vemod, rädsla eller bara allmänt obehag när ni tänker på rymden?

Jag drömde en mardröm i natt. Kortfattat gick den ut på att jag var långt ute i rymden med min familj, och allt (rymden, universum, livet) var på väg att försvinna. Det var tomt, ensligt och det fanns bara mörker och jag kände en konstant panik inför att försvinna ut i intet (vi stod på någon slags enorm rymdfarkost som var typ platt). Först såg jag min familj ge sig av. Jag klamrade mig fast. Sedan vaknade jag och kände en extrem lättnad. Drömmen bestod primärt av känslan av att glida iväg från (typ) ISS sakta men säkert, utan transportmedel och möjlighet att ta sig tillbaka.


Ni som tänker mycket kring rymden/universum - blir ni inte tyngda av alltets meningslöshet och av hur små och obetydliga vi är? Det räcker ju med att titta på en sådan där jämförelsevideo.

Vad spelar livet för roll när man inte ens är en miljardsdel miljarddel av universum? Varför ska jag känna glädje - vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll om jag är arbetslös när jag, och till och med hela mänskligheten, bara finns i ett ögonblick i förhållande till den totala tiden Vad fan spelar växthuseffekten för roll när jorden bara är en av många miljarder himlakroppar?

Rymden är tom, kall, mörk och eländig. Det finns för det mesta inget hopp, inget liv, inget ljus. Det mesta är bara tomrum. Det finns ingen mening. Inget syfte. Allt av värde är mänskligt subjektivt. Om nu inte gud/skaparen existerar-

Jag slipper vanligtvis dessa tankar för jag förtränger dem och tänker inte på skiten, men ni som ofta tänker eller räknar på rymden/universum ... får ni inte sådana känslor av meningslöshet, tomhet, mörker?

Jovisst, men sen skiter man i det å försöker ha så kul som möjligt så länge man hinner

Nej, inte om man föreställer sig sin egen lekamen som ett universum. I din kropp finns miljarder celler och ännu fler bakterier. Men visst är tanken svindlande!

Var det inte Camus som började varje morgon med fråga om dagen var värd att leva eller man helt enkelt skulle ta livet av sej. Existentialism, is s bitch, men när man tar in det har man bättre chans att leva ett liv man vill, å inte ett liv andra tycker.

Förövrigt tror jag han dog i en trafik olycka, det är ju på nått sätt positivt.

Inte nu när jag är trygg i min tro.
För mig är rymden utanför vår atmosfär nu betydelselös och inget jag längre ägnar några djupare tankar åt.

Kunde få djup panikångest när jag tänkte och drömde om rymden och svarta hål förr.
Ofta vid feberdrömmar.
Medvetandet som krymper och expanderar. (Läskigt)

Det spelar mycket riktigt ingen roll. Så ta chansen, flirta med hetingen i kassan på Ica, testa att hoppa fallskärm.. Lev! Eftersom det inte spelar någon roll i slutändan så kan man lika gärna sluta fega på saker och ting.

Jag blir mest ödmjuk när jag tänker på universum. Vissa brukar ju tycka att dom är långt till apoteket men det är ju bara tramsigt när man tänker på avstånd i rymden. Det är helt enkelt svårt att förstå hur stor rymden är. Vissa föreslår att man ska tänka sig en jordnöt i Brighton, andra menar att man ska tänka sig en mindre valnöt i Johannesburg. Båda liknelserna är ju lika larviga.

Rymden är skitstor och jag är jätteliten. Men någon meningslöshet känner jag inte. Kanske för att jag inte är riktigt övertygad om att allt har någon mening. Saker händer liksom ändå.

Tvärtom.
Tanken på rymden är vad som räddar en.
Att blicka upp mot en stjärnklar himmel en höstnatt slår det mesta.
Det sätter en på plats, i sin obetydande litenhet.
Rymden är enorm, tyst och tycks i vårt perspektiv evig, stilla och sträcker sig åt alla håll.
En liten gnutta falskt hopp om att en dag stilla lätta från marken och sväva ut dit, i det enda nu okända och outforskade, och slippa alla djävla depraverade, värdelösa människor som man tvingas leva med här nere på jordytan.

Det skrämmer mig desto mer. Jag får klaustrofobi då jag känner att jag inte kommer bort från idioterna vart jag än kan tänkas försöka fly.

+1 på den.

"Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge"
Verner von Heidenstam

Det där är helt klart ett av mina motton även jag inte alltid kan leva upp till det. "Den modiga dör tusen gånger om men den fege bara en" är ett annat på samma tema.

jag tänker inte så långt, jag är bara en liten människa
du tänker dig fördärvad

Jag håller med dig till 100%.
Universums oändlighet får mig att se att våra problem här på jorden är så jävla larviga. Jag vill att människan ska inse att vi är ETT folk och att det världen behöver är att vi samarbetar. Men vår dumhet och vårt ego står i vägen. Och just nu känner jag att det barkar extra mycket åt helvete medans latteblondinerna glatt bloggar vidare om sina jävla idiotier som egentligen inte spelar någon roll.

För mig är min egen obetydlighet en betryggande tanke. Den är en uppmaning för mig att jag bör göra som jag själv vill och känner, för vad jag än gör så har det ingen mätbar påverkan på det stora hela - därför bör jag inte heller låta saker som andra gör påverka mig. Jag är min egen mästare helt enkelt.

Stycket som jag citerade får mig att misstänka att du inte är mästaren av ditt egna liv, att du tror att du måste påverka andra och världen omkring dig för att må bra, göra ett avtryck. Du har låtit andra påverka dig och fått dig att må dåligt då du inte känner att du lever upp till omvärldens förväntningar på dig. Att vara mästaren av sitt eget liv är bara en känsla, något alla kan uppnå.

Jag mår bra av att göra andra människor glada, så jag spelar efter deras regler för att uppnå detta mål trots att det inte är fördelaktigt för mig på andra plan alla gånger. Detta är dock ett medvetet val, därför lever jag fortfarande med känslan av kontroll över mitt eget liv, jag är mästaren över mig själv. Jag ville få med detta stycke i mitt inlägg för att vara tydlig med att man inte måste vara egoistisk för att vara en mästare.

Hela grejen går ut på att man funderar över vad man själv vill uppnå och vad som egentligen ger den där känslan av belåtenhet och glädje, sedan jobbar man mot att få uppleva det så ofta som möjligt. Om man nu inte vill leva i missär, vilket man vill göra ibland - för att få behålla känslan av kontroll (kan vara svårt att förstå för vissa).

Ta inte dig själv på för stort allvar. Lyssna på dig själv, det är det enda som betyder något.

Dessa två ovanstående tips kanske kan se ut att säga emot varandra vid första anblick, men fundera över det en stund. Vad de egentligen betyder tillsammans måste vara uppenbart för att du ska förstå betydelsen av din existens.

Sluta aldrig tänka.