Citat:
Ursprungligen postat av
lespaul80
Fjärilar i magen kanske försvinner, iaf pirret. Men älskar man någon får man ändå ofta lite fjärilar då och då när man ser sin partner, även efter många år.
I detta fall känns inte det som kan vara problemet då han förmodligen inte har någon aning om hur han skall definiera förhållandet.
Det enda som slår mig är att du skriver enbart vad han gjort för att visa sina känslor och det verkar som "ganska mycket".
Men vad har du gjort? Kan det vara så att han behöver mer tydliga signaler (då han sitter och gråter själv) och du inte gett dem?
Tror sanningen ligger i den riktningen då av erfarenhet är det svårare om två personer har helt olika nivå av känslouttryck.
Jo, eller jag vet inte... Jag kände inte fjärilar i magen med honom, men jag älskade honom så oerhört mycket ändå. Eller så är jag bara inkapabel till att veta hur fjärilarna känns. Det var liksom mer någon slags värme och lättnadskänsla, typ att jag kände mig hemma, mer än nervositet/fjärilar, om du förstår vad jag menar?
Nej jag vet inte riktigt vad han kände... Han pratade så mycket om vår framtid, och jag vill ju inte tro att han bara hittade på det, men ja.. Jag vet inte vad jag ska tro. Han pussade ju mig och sa att han älskade mig även när han gjorde slut, så han kanske bara spelade hela tiden. När mina tidigare förhållanden tagit slut har man ju knappt velat krama den andre personen, för att man inte känner något.
Jag är också väldigt uttrycksfull i mina känslor, så jag tror inte att det är det som är problemet. Jag har inte gjort någon lika storslagen överraskning som han gjorde, men jag gjorde smågrejer istället. Hur menar du, mer specifikt?
Jag har ju försökt hitta förklaringar själv, men det känns ganska poänglöst att grubbla över när jag aldrig kommer få veta. Som jag skrev tidigare i tråden (om jag inte minns fel), så tror jag att hans eventuella anledningar på något vis hade med min personlighet att göra. Han påpekade gärna fel på mig (ett exempel var när vi åkte skidor med hans kompisar och en av dom frågade mig om jag gillade öl. Jag svarade bara "nej, jag har inte lärt mig gilla öl än" just den gången, och det var allt han minns. Att jag sedan hade varit jättesocial resten av dagen, det brydde han sig inte om). Så under sommaren när vi var ifrån varandra slog det mig att jag inte riktigt kunde slappna av bland andra när han var med. Så jag tog upp det med honom och frågade om jag borde känna att han iakttar mig i sociala situationer, och då sa han nej, så jag bestämde mig för att i framtiden strunta i att han var där och bara vara mig själv. Jag hann vara avslappnad i en vecka innan han gjorde slut.
Om han sedan helt plötsligt fick en impuls att "nä det här fungerar inte, jag måste göra slut" från en dag till en annan, om han tänkt på det länge och hoppats på att vad det nu än var skulle ändras, eller om han blev rädd att jag skulle göra slut med honom när jag sa att jag inte kunde slappna av, det lär jag aldrig få veta.
Kanske var han bara inte "that into me". Det är det jag försöker tänka, att oavsett vad som hände så älskade han mig inte tillräckligt. Hade han gjort det så hade han sagt till om något var fel, och då hade han velat göra allt för att få det att fungera.