Jag vet inte om ni kan hjälpa mig eller inte, men jag vill iaf försöka. Min pojkvän gjorde slut med mig för två dagar sedan. Anledningen enligt honom var att han inte kände fjärilar i magen tillräckligt ofta, vilket fick honom att tvivla på om förhållandet verkligen var rätt.
Det här kom för mig som en blixt från klar himmel, då han varit världens mest kärleksfulla pojkvän, som pratat om framtiden, och som senast förra veckan grät av lycka över hur kär han var. Jag kan verkligen inte förstå hur det blev såhär. Jag kan inte ens i efterhand se några tecken på att något var fel.
När han berättade hur han kände och att han funderade på att göra slut så var jag så förstående, och sa att jag förstod hur han kände (för att jag känt likadant i tidigare förhållanden). Jag sa att jag vet att det är väldigt svårt att sluta tänka på att vilja göra slut när tankarna väl börjat.
Vi hade varit tillsammans i nästan ett år, och jag kände mig verkligen så trygg med att han älskade mig över allt annat. Vi bråkade aldrig, utan pratade om de eventuella problem som var och löste det. Vi hade samma syn på saker, ville samma sak i livet, och vi såg en framtid med varandra (åtminstone fick han mig att tro det). Passionen var det heller inget fel på. Jag har aldrig varit i ett förhållande där man känt attraktion så länge. Han pratade om att flytta ihop någon gång under det här året, och pratade senast för tre veckor sedan om att jag inte skulle gå ur kyrkan, för att vi isf skulle behöva gifta oss borgerligt i framtiden. Det är så himla svårt för mig att förstå vad som hände, och jag ber om ursäkt om texten är orimlig (och orimligt lång). Antingen har han ljugit om allt, eller så har han faktiskt menat det, och jag kan inte avgöra vilket. Just nu känns det ju bara som att allt varit en lögn, men jag förstår inte hur han kunnat ljuga så bra i sådana fall.
Jag vet inte ens vad jag egentligen vill fråga er, men tror ni att det går att rädda ett förhållande där partnern tvivlar? Jag känner inte heller fjärilar i magen, men jag älskar ju honom så mycket ändå. För mig är det inte den typen av förälskelse som avgör om förhållandet är bra eller inte. Det som är svårt för mig är att han känner så, att han tycker att det är viktigt.
Jag vet inte ens om det finns något att rädda, men vi ska träffas någon gång om kanske en vecka för att jag vill få svar på hur det kunde bli såhär. Om det var jag som fick honom att göra slut genom att jag inte fick honom att kämpa, och om han inte verkligen har tappat alla känslor för mig, så kanske det ändå finns något att göra...
Han var den jag ville spendera resten av livet med, och han fick mig verkligen att tro att han kände samma sak. Om det är viktigt för någon att veta så jag 24 år och han är 26. Vi har båda haft förhållanden tidigare.
Det här kom för mig som en blixt från klar himmel, då han varit världens mest kärleksfulla pojkvän, som pratat om framtiden, och som senast förra veckan grät av lycka över hur kär han var. Jag kan verkligen inte förstå hur det blev såhär. Jag kan inte ens i efterhand se några tecken på att något var fel.
När han berättade hur han kände och att han funderade på att göra slut så var jag så förstående, och sa att jag förstod hur han kände (för att jag känt likadant i tidigare förhållanden). Jag sa att jag vet att det är väldigt svårt att sluta tänka på att vilja göra slut när tankarna väl börjat.
Vi hade varit tillsammans i nästan ett år, och jag kände mig verkligen så trygg med att han älskade mig över allt annat. Vi bråkade aldrig, utan pratade om de eventuella problem som var och löste det. Vi hade samma syn på saker, ville samma sak i livet, och vi såg en framtid med varandra (åtminstone fick han mig att tro det). Passionen var det heller inget fel på. Jag har aldrig varit i ett förhållande där man känt attraktion så länge. Han pratade om att flytta ihop någon gång under det här året, och pratade senast för tre veckor sedan om att jag inte skulle gå ur kyrkan, för att vi isf skulle behöva gifta oss borgerligt i framtiden. Det är så himla svårt för mig att förstå vad som hände, och jag ber om ursäkt om texten är orimlig (och orimligt lång). Antingen har han ljugit om allt, eller så har han faktiskt menat det, och jag kan inte avgöra vilket. Just nu känns det ju bara som att allt varit en lögn, men jag förstår inte hur han kunnat ljuga så bra i sådana fall.
Jag vet inte ens vad jag egentligen vill fråga er, men tror ni att det går att rädda ett förhållande där partnern tvivlar? Jag känner inte heller fjärilar i magen, men jag älskar ju honom så mycket ändå. För mig är det inte den typen av förälskelse som avgör om förhållandet är bra eller inte. Det som är svårt för mig är att han känner så, att han tycker att det är viktigt.
Jag vet inte ens om det finns något att rädda, men vi ska träffas någon gång om kanske en vecka för att jag vill få svar på hur det kunde bli såhär. Om det var jag som fick honom att göra slut genom att jag inte fick honom att kämpa, och om han inte verkligen har tappat alla känslor för mig, så kanske det ändå finns något att göra...
Han var den jag ville spendera resten av livet med, och han fick mig verkligen att tro att han kände samma sak. Om det är viktigt för någon att veta så jag 24 år och han är 26. Vi har båda haft förhållanden tidigare.