Min mamma förstör ALLT

Måste bara skriva av mig lite, och har ingen annan att vända mig till. Min mamma vill kontrollera allt jag gör och eftersom jag inte fyllt 18 och fortfarande bor hemma har jag inte mycket stt säga till om. Min mamma har ett extremt kontrollbehov och såfort jag använt mitt kort och handlat frågar hon direkt vart jag ha handlat och vad. Hon är också extremt kritiskt mot mina vänner och gnäller på de flesta då jag ganska nyligen fått endel nya vänner. Hon envisas med att min bästa vän röker (vilket hon inte gör) och att honom kommer från en dålig familj osv. Hon kan få riktiga raseriutbrott och kasta och förstöra saker här hemma då jag faktiskt brukar säga emot, och min pappa vågar inte säga emot henne eftersom hon skäller ut honom lika mycket då. Är riktigt trött på det här och känner att jag hatar min mamma stor del av tiden, medans jag ibland känner att jag älskar henne(när hon är glad och inte gnäller på allt jag gör). Hur ska jag göra för att lösa detta och få göra saker som jag vill? Hon försöker alltid kontrollera vem jag umgås med och blir arg såfort jag är med någon annan men mina gamla, fina, snälla kompisar som jag inte umgås mycket med längre.

Stackars dig, som har en mamma som bryr sig. Buhu.
Tänk på de som inte har en mamma..

Det är sådär i tonåren. Snart blir du vuxen och får göra som du vill, då inser du att din mamma var rätt bra ändå.

Du kommer en vacker dag att tacka din mamma för att hon brytt sig under din uppväxt.

Så länge du bor hemma och inte är myndig är det faktiskt dina föräldrar som bestämmer reglerna.

Som förälder är man orolig för sitt barn så att det inte umgås med "fel" folk. Jag föreslår att ni i familjen ska sätta er ner i lugn och ro och prata ut om hur ni alla upplever situationen och berätta hur ni känner.

Det låter som din mor har problem med sina egna spärrar. Hon har kanske någon psykisk störning. Hur hanterar din far din mor till vardags?

TS mamma från Balkan? Kan förklara lite av beteendet + att TS inte vill underordna sig.

Tipsar om tonåring.ifokus. där lär du få dom ryggdunkar du verkar tycka att du behöver men faktiskt inte får här.

Var glad att din mamma bryr sig dock. Har sett folk som har föräldrar som skiter I dom och hatar sina barn. Det blev diverse tråkigheter för dessa barn sedan då dom blev äldre.

Visst kanske det är lite hårt att kasta saker. Men som sagt: var glad att du har en mamma som bryr sig. Du ser det inte nu kanske, men kanske när du själv är äldre.

Det är en kvinnogrej. Du är en kvinna så hennes naturliga instinkter gör henne svartsjuk på dig. Undermedvetet så saboterar hon istället för att göra det en mamma bör göra.

BTW Det är 18 års åldersgräns på flashback, har rapporterat dig så du kommer snart att bli bannlyst.

Det låter som en klyscha, men ack vad dryg man är när man är tonåring... Låt det gå minst 10 år så börjar det sakta men säkert gå upp för dig. Har du tur, så är din mamma fortfarande i livet efter dessa år. Skatta dig lycklig att du har människor som bryr sig om dig. Det är lätt att förkasta sådant som man inte saknar förrän man förlorar det.

Härda ut och sedan när du blivit 18 så flyttar du hemifrån. Det finns ingenting annat att göra.

Om du tror att det blir bättre senare i livet, att det blir bra när du flyttat hemifrån, för att det inte finns folk som lägger sig i ditt liv - då har du FEL. Det kommer att bara fortsätta resten av ditt liv. Folk på högskolan som inte låter dig vara. Folk i din korridor utanför studenthemmet som lägger sig i och är pedantiska om din städning. Folk på ditt jobb som är IDIOTER och såklart ska dra ner dig i skiten också, som du måste vara med 8 timmar om dagen, varje jävla dag. Din fru eller man som efter 3 års äktenskap förvandlas till en gnällig idiot som tar ut sin frustration över livet på dig, eller på era barn, så att de i sin tur fuckar ur och livet blir svårt även efter er skillsmässa... et.c.

Det tar inte slut.

(Det enda sättet att få det att ta slut är att få slut det inom sig själv. Zen, mediation, buddism, whatever. Fast sånt fattar inte små barnhjärnor, så du är körd i ett par år till, tills du mognat lite och kan ta till dig sånt. De flesta vuxna fattar det aldrig heller, så risken finns att du inte heller kommer att fatta. Någonsin.)

Lyssna inte på dom som rättfärdigar hennes psykbryt med att hon "bryr sig". Bara för att vissa beter sig som idioter när de är i tonåringen betyder inte det att alla gör det, eller att hennes reaktioner är okej. Du vet själv om hennes respons är rimlig - för detta behöver du åsidosätta samhällsmoralen du blivit lärd (mamma vet alltid bäst, stackars henne, guilt-tripping, lyssna och lyd etc).

I.e "jag har levt i oacceptabla förhållanden, så du ska vara tyst och vara glad att du lever i bättre men fortfarande oacceptabla förhållanden."

TLDR; stå på dig, härda ut tillsvidare, blir det inte bättre får du flytta när du kan.

Håller med att försöka rättfärdiga ett dåligt beteende eller bara "låg kompetens" som förälder med att "jag bryr mig så mycket" är en riktigt dålig ursäkt. Det säger ju bara att hon förstår sitt problem men tänker inte göra något åt saken - alltså bryr man sig inte alls så mycket. Man är egocentrisk och narcissistisk.

Här har vi en tonåring som mår dåligt pga sina föräldrar, hur kan man stå och påstå att man gör ett bra jobb då? När sina barn mår dåligt och kan inte fungera normalt? Det är beviset på att man har gjort ett uruselt jobb som förälder...