Är det inte dags att bara låta Gång dö?

Komik på hög nivå? Pajasar som inte har tillräckligt med talang (men ändå hyffsad fart i benen jämfört med svenne svensson) för att komma upp i elitnivå på de olika springgrenarna inser de kan nå toppnivå i gång. Jag vet inte...oerhört fjantig sport men som sagt, ingen tvingar mig att titta så jag får skylla mig själv när jag inte byter kanal antar jag

Att en kvinna på 60 år platsar i svenska finnkampslaget visar hur extremt få det är som satsar på gång.

Det finns extremt många "onödiga" sporter om man ska gå(!) igenom alla. Vad sägs om tresteg, till exempel? Att man tävlar i vem som kan hoppa längst i ett hopp känns rätt naturligt, precis som vem som kan hoppa högst eller springa fortast eller lyfta tyngst. Men vem som kan hoppa längst i tre hopp ...? Det har man ju ingen nytta av om man ska hoppa över en bäck eller ravin, typ. Ändå var tresteg otroligt hett i Sverige under flera år när vi hade Christian Olsson i världseliten. Så samma argument hade definitivt kunnat användas mot tresteg som mot gång, att det är onaturligt, meningslöst och bara utövas av dem som är för dåliga på längdhopp etc. Och vad är det för vits att springa 100 meter häck när man kan springa 100 meter slätt? "Det är bara de som är för osnabba som börjar med häck" o.s.v. Men så fick vi Ludmila och Sanna Kallur och så var häck det absolut häftigaste man kunde titta på ...

Hade vi haft en karismatisk världsstjärna i gång är det nog rätt givet att intresset varit större och det obligatoriska, ständigt återkommande och rätt tröttsamma hånet mot gångsporten inte varit lika frekvent. Några av er äldre kanske minns Madeleine Svensson som höll på för sisådär tjugo år sedan, ung, söt och riktigt bra dessutom. Då var tongångarna betydligt mer positiva. Tittar man riktigt långt tillbaka har Sverige fina anor, t.ex. vann John Ljunggren OS-guld 1948 på 50 km. Han lyckades f.ö. också med bedriften att inte en enda gång bli diskad för oren gång på någon av sina 499 starter.