Citat:
Jag var på Frankfurts flygplats, 2011. Mitt plan ska lyfta om en timme så jag hinner i lugn och ro uppsöka en toalett för att hinna slå en sjua. I båset bredvid mig sitter en man, som redan när jag entrar båset, verkar vara orolig. Medan jag hänger av mig kavaj tänker jag att killen, vem det nu än är...kanske Fritz Müllweiser, säkert är flygrädd, och sitter där inne och försöker koppla av. Innan jag hunnit sätta mig (jag sitter och kissar - som en man ska) så börjar Gert Fröbe, mellan tänderna, väsa fram "Neeeeeeiiiiiin"! Om Hans Gruber hade mina sympatier innan detta, så hade han nu min fulla uppmärksamhet.
En gång till, "Neeeeeeiiiiiiiinnnnnnn".
Nu förstår jag att Herr Ein, Zwei, Polizie inte är flygrädd, han har något annat.
Då kommer det. Ur Helmut Kohls grotthål kommer en brakare som enbart kan liknas med ljudet av en ballong som blåser runt i en vattenmelon, luft i fuktig hålighet.
"Neeiinnn!"
En gång till - nu lite längre, mer luft ska ut.
Jürgen från huvudkontoret i Bremen får ur sig: "NEEEEIIINN!"
Den sista gjorde ont, tror jag.
Mer hinner jag inte tänka. För ljudet som följer bedövar all hjärnfunktion.
Nu ska allt ut. Tänk er en cross cooking buffé. Det är tacos, indiskt, laktosintolerans efter att ha käkat fulchips, tacodip med gräddfil. Magen och tarmar hatar sin ägare. Nu kommer gengälden för år av weisswurzt
"NNNNNNNNEEEEEEEEEEIIIIIIIIIIIIIIIIIIIINNNNNNN N!"
"SCHEEEEIIIIISSSSSEE!"
Det fortsätter. För den invigde i VM 94-krönikan som SVT satte samman, när de just berättat att Tyskland åkt ur sin grupp, då står en tvättäkta Tyroler-Hans och skriker, precis likadant.
Nu är jag klar. Jag har kvävt mitt asgarv. På väg ut träffar jag Frankfurt am Mains egna lilla Sparv från Minsk. Hon är bland det vackraste jag mött. Hon är beviset för vad än hennes föräldrar tvingats att vara med om under den kommunistiska tiden, så var det värt bara av att se henne. Våra blickar möts. Hon ler. Ett sådant leende som gör en man knäsvag. Jag ville säga något, men inte under dessa omständigheter. Flickan hade drömmar, Hon ville något mer - det var därför hon tagit dig till landet i väst. Hon har kanske gjort hemska saker för att få komma hit. Vad var priset hon betalade? Vem vet?
Jag hinner bara ut från toaletterna och ställa ner min väska, innan jag ser hur hon kommer ut, springandes. Hon vänder sig om, ser sig om. Hon vänder sig om igen, sprejar tre sprut med en Ajax-flaska på utsidan av dörren. Sen gör hon en cirkelrörelse med en trasa, inte ens på stället hon sprejat. Sen går hon till sin vagn och rullar fort iväg.
På väg till min Gate står hon och pratar med en överordnad, medan hon upprört pekar mot det håll vi kommit från.
Vad som hände med Skit-Otto von Bismarck, men jag tror att han aldrig ner kommer käka kartoffelsalat på Aldi igen.
En gång till, "Neeeeeeiiiiiiiinnnnnnn".
Nu förstår jag att Herr Ein, Zwei, Polizie inte är flygrädd, han har något annat.
Då kommer det. Ur Helmut Kohls grotthål kommer en brakare som enbart kan liknas med ljudet av en ballong som blåser runt i en vattenmelon, luft i fuktig hålighet.
"Neeiinnn!"
En gång till - nu lite längre, mer luft ska ut.
Jürgen från huvudkontoret i Bremen får ur sig: "NEEEEIIINN!"
Den sista gjorde ont, tror jag.
Mer hinner jag inte tänka. För ljudet som följer bedövar all hjärnfunktion.
Nu ska allt ut. Tänk er en cross cooking buffé. Det är tacos, indiskt, laktosintolerans efter att ha käkat fulchips, tacodip med gräddfil. Magen och tarmar hatar sin ägare. Nu kommer gengälden för år av weisswurzt
"NNNNNNNNEEEEEEEEEEIIIIIIIIIIIIIIIIIIIINNNNNNN N!"
"SCHEEEEIIIIISSSSSEE!"
Det fortsätter. För den invigde i VM 94-krönikan som SVT satte samman, när de just berättat att Tyskland åkt ur sin grupp, då står en tvättäkta Tyroler-Hans och skriker, precis likadant.
Nu är jag klar. Jag har kvävt mitt asgarv. På väg ut träffar jag Frankfurt am Mains egna lilla Sparv från Minsk. Hon är bland det vackraste jag mött. Hon är beviset för vad än hennes föräldrar tvingats att vara med om under den kommunistiska tiden, så var det värt bara av att se henne. Våra blickar möts. Hon ler. Ett sådant leende som gör en man knäsvag. Jag ville säga något, men inte under dessa omständigheter. Flickan hade drömmar, Hon ville något mer - det var därför hon tagit dig till landet i väst. Hon har kanske gjort hemska saker för att få komma hit. Vad var priset hon betalade? Vem vet?
Jag hinner bara ut från toaletterna och ställa ner min väska, innan jag ser hur hon kommer ut, springandes. Hon vänder sig om, ser sig om. Hon vänder sig om igen, sprejar tre sprut med en Ajax-flaska på utsidan av dörren. Sen gör hon en cirkelrörelse med en trasa, inte ens på stället hon sprejat. Sen går hon till sin vagn och rullar fort iväg.
På väg till min Gate står hon och pratar med en överordnad, medan hon upprört pekar mot det håll vi kommit från.
Vad som hände med Skit-Otto von Bismarck, men jag tror att han aldrig ner kommer käka kartoffelsalat på Aldi igen.
Detta var det roligaste jag läst på mycket länge. Skrattade så tårarna rann. Du är en mästare på att berätta
