Hur kan språken spreta så mycket på en liten Germansk språk-kvist?

Jag funderar lite såhär..

Indoeuropeiska språk kommer ju vårt språk ifrån!

Vill man bryta ner det ytterligare så hamnar man på en gren - Germanska språk!

Vill man bryta ner det ÄNNU en gång så hamnar man på små kvistar, närmare bestämt tre stycken kvistar..

Kvist 1. Västgermanska språk

Kvist 2. Nordgermanska språk

Kvist 3. Ostgermanska språk

Och här blir det intressant. Om vi tittar på kvist 3, ostgermanska språk så ser man dessa är utdöda.

Om vi tittat på kvist 2 så är det de nordgermanska språken där svenska ingår. De nordiska språken. Och dessa liknar varandra extremt mycket, Danska, Norska och Svenska. VI kan prata modersmål med varandra.

Men när vi tittar på kvist 1, då hittar vi holländska, engelska och tyska. Och dessa spretar rejält, det är inte som att tyska och engelska är lika direkt, hur kommer det sig? De är alla på samma lilla kvist.

Tack /Frasse

Engelskan har ju oerhört mycket franska i sig, vilket är ett romanskt språk.
Lite intressant är att dessutom att det finns lingvister som påstår att engelskan är ett skandinaviskt språk.

Intressant, det visste jag inte att det fanns forskning som tyder på att det är skandinaviskt språk! Har du källa? Så här ser trädet ut enligt wikipedia:

https://sv.wikipedia.org/wiki/German...in_swedish.png

Vill poängtera att jag inte har läst igenom detta.
https://www.sciencedaily.com/release...1127094111.htm

Det är möjligt att anglosaxiska är mer likt de germanska språken?

Jag står och lagar mat därför väldigt korta svar.

Alla språk jag refererat till tillhör den indoeuropeiska grenen "germanska språk". Jag pratar om den ytterligare uppdelningen i underkategorierna, "västgermanska", "nordgermanska" och "ostgermanska".

Bara inom suggruppen "västgermanska" spretar det i större utsträckning. Det som är så märkligt! Men trädstrukturen kanske inte är så rättvis

Dagens holländska påminner om gammal lågtyska har jag hört, från vilken svenskan lånat en massa ord. Holländare brukar tala mycket bra engelska så holländska brukar man ju förstå om man kan engelska och svenska. Att lågtyska och högtyska liknar varandra på nåt sätt är kanske inte så konstigt.

Det ditt öra uppfattar som spretigt gör inte nödvändigtvis att en lingvist ser samma spret, tror jag. (ingen aning, jag är inte nån språkexpert)

Lyssna på lite olika svåra svenska dialekter, förslagsvis närpesmål, älvdalska och så lite skånska på det och fundera om svenskspråkiga för hundra år sedan ensk kunde tala modersmål med varandra:

https://www.youtube.com/watch?v=msVZb0GZ6VA
https://www.youtube.com/watch?v=iyg0yYWJjE8
https://www.youtube.com/watch?v=l-sV3DLnRT0

(Tog bara några konstiga dialekter långt ifrån varandra mest på måfå.)

Av exakt samma anledning som om du ritar ett träddiagram över "Ryggradsdjurens utveckling" och upptäcker att Chihuahua och Rottweiler hamnar på samma pytte-pytte-pyttelilla kvist.

- Hur kan nu detta komma sig?

- Tja, det finns helt enkelt inget som säger att förändringstakten är lika stor på alla platser i diagrammet. Det finns liksom externa faktorer som exempelvis hård avel (i hundfallet) och normandiska invasioner (i språkfallet) som inte framgår av ett rent kronologiskt diagram.

Visst kan man rita språkträd. Gärna att man i så fall har koll på att trädet är en MODELL, dvs ett – av flera – hjälpmedel att diskutera verkligheten. Börjar man tro att trädet i sig är en verklighet så hamnar man fel.

En del anglosaxiska drag kan kanske beskrivas som skandinaviska, tex hanteringen av ns, där det ju heter gås och goose på svenska och engelska, men gans på tex tyska (liksom oss/us/unser, osv). Annat i anglosaxiskan kanske hör hemma på Nordsjökusten, tex verbens personböjningar.

Att långa halvvokaler blir klusiler anses vara typiskt skandinavist; de kvarstår som y och w i engelska (som därmed framstår som väldigt icke-skandinaviskt) men blir gg i svenska; tex gnägga, klägg, dagg, brygga, som på engelska blir neigh, clay, dew, brew. Problemet är att det finns spår av denna skandinaviska ljudskridning även i den östgermanska grenen; i gotiska.

Man kan spåra massor av splittringsförsök inom språkgrenarna – som aldrig lyckats komma så långt att det bildas nya språk. Tex en gammal gräns genom svenskt språkområde som avgör om det ska heta ljung eller ling (som i lingon), Yngve eller Inge, osv.

Att språk (eller dialekter) smälter samman kan alltså förekomma, tex att angliska och saxiska (och kanske jutiska) blir engelska. Vilket är ett fenomen som sannerligen inte gör sig bra i en språkträdsmodell.

En grundläggande brist med språkträdsmodellen är att den visar att det ”finns” färre språk ju längre tillbaka i tiden man går. Vilket sannolikt inte lär vara fallet i verkligheten.

Att engelskan utsattes för en betydande påverkan från skandinaviska när våra vikingatida förfäder var och härjade i England för sådär tusen-tolvhundra år sedan är välbekant, men Faarlund är nog den ende som försöker göra ett helt höns av de fjädrarna. Konsensus bland komparativa lingvister är att engelskan är ett västgermanskt språk, närmast släkt med frisiska, inte ett nordgermanskt/nordiskt.

Nja, just sammansmältningar av närliggande språk går bra att åskådliggöra i ett språkträd, om man bara inte är alltför klavbunden av hur riktiga träd ser ut när man ritar det, utan är beredd att låta grenar växa ihop. Lite värre är det ju med att åskådliggöra mer allmän horisontell påverkan av ett språk på ett annat - ungefär som skandinaviskans och den normandiska franskans påverkan på engelska, eller med Sprachbund-effekter, där olika språk påverkar varandra.

Det tycker jag inte att den gör automatiskt. Ett vettigt språkträd markerar ju vilka grenar som är utdöda - till exempel de östgermanska språken, som en gång i världen representerades inte bara av olika sorters gotiska, utan också av t ex vandaliska och burgundiska, även om vi vet ganska lite om vandalernas eller burgundernas språk.

Att just de germanska språken är så splittrade bottnar nog mycket i att de under folkvandringstiden och senare alltid har spritt sig och bildat mer eller mindre avskilda nybyggardialekter.

Sen så är den starka tryckaccenten och språkens ostadiga vokalsystem också grogrund för häftiga och snabba förändringar. Samtliga germanska språk genomgick en rejäl omstrukturering av sina kvantitets och vokalsystem under senmedeltiden med väldigt varierande resultat.

Där är i alla fall väldigt många fornnordiska ord i engelskan:
https://en.wikipedia.org/wiki/List_o...d_Norse_origin