Sjätte gången LSD - Äventyr bortom tid och rum

Kön: Man, 24 år
Substans: LSD
Dos: 100-150 ug (antagligen ganska mycket mer)
Tidigare erfarenheter: Alkohol, marijuana, lustgas, LSD, ecstasy, svamp.
Deltagare: Jag och Oscar.

Tidigare:
(FB) Första gången LSD - lång rapport
(FB) Jag är blöt men jag minns fraktaler - andra gången LSD (lång rapport)
(FB) Tredje gången LSD - En resa inåt (lång rapport)
(FB) Fjärde gången LSD - Högmod går före fall (lång rapport)
(FB) Femte gången LSD - en sista resa (tripprapport/tankar)

Denna resa utspelade sig i April 2017 men jag har av någon konstig anledning inte delat med mig av den, så jag gör det nu.


Då var det återigen dags. Efter ett och ett halvt års uppehåll kändes det som att det ännu en gång var tid att ta sig till verklighetens gränsland, kanske inte så mycket för att lära mig mer som för att påminna mig om det jag redan vet. En stor del av denna tid har jag spenderat borta från allt och alla som jag håller kära och således skapat mig en verklighet för att överleva, en verklighet som nu när jag återvänt till det som är riktigt inte längre är synkroniserad med det som är nu.


Det hela började med att Oscar skulle komma och besöka mig. Jag var av olika anledningar negativt inställd mot, rentav arg på honom de senaste två månaderna av anledningar som jag inte går in på här. Jag har nu i efterhand insett att de mestadels har haft att göra med den verklighet som jag skapade för mig själv när det inte fanns något annat att greppa, för att ta mig igenom en svår situation.

“Vi borde kolla vårt Bitcoin-konto, bara för skojs skull”, säger Oscar. Det är första gången vi umgås på två månader, och redan efter knappt två timmar har näst intill allt agg mot honom försvunnit. Visst, jag är fortfarande lite besviken på honom att han inte kommunicerat med mig men jag inser efter att vi pratat om det en stund att förutom externa faktorer är jag antagligen är en del av det problemet själv. Och för tusan, det är ju Oscar. Jag kan inte vara arg på honom.

“Varför inte”, säger jag med ett leende på läpparna och genast börjar vi logga in på olika Bitcoin-konton vi haft genom tiderna.

“Fan vad Bitcoin-kursen har gått upp!” utbrister jag då jag hittar ett Bitcoin-konto där vi en gång lämnade drygt 70 kronor i Bitcoins och får se att de med nuvarande kurs är värda runt 500 kronor.

Vi tittar på varandra och samtidigt inser vi att vi har tjänat oss en gratis resa till evigheten.


Ungefär en månad senare är det då dags. Med en väska full av tripputrustning i handen beger jag mig mot Oscar för att återigen få dela en obeskrivlig upplevelse med honom. Vi har under den senaste månaden åter börjat umgås och prata mer, och kommit fram till att det inte går att förneka att det som vi har varit med om när vi rest tillsammans är några av de vackraste stunderna i våra liv.

Då jag numera bor i Göteborg tar jag spårvagnen. Egentligen skulle vi vara i mina föräldrars hus då de är borta på semester, men då det ligger sex mil utanför stan och det faktum att även Oscar är ensam hemma kommer vi fram till att vi lika gärna kan vara hemma hos honom. Med ett positivt humör anländer jag runt klockan ett. Jag har satt en nedräkning på min telefon som kommer att vara på noll klockan 15:22 av någon anledning, så med över två timmar till godo bestämmer vi oss för att skapa en grym setting. Vi går iväg och handlar en massa coola frukter, grönsaker, lagrade ostar och annat som stimulerar sinnena. Jag har till och med inhandlat en flaska vin då vi båda är vinentusiaster vanligtvis och vill känna hur det smakar under en tripp. Under två timmar förbereder vi mat och jag köar samtliga avsnitt av Planet Earth 2, och när klockan slår 15.22 har vi skapat den ultimata settingen.

“Jag tar en lapp och du tar två”, säger jag när det är dags. Egentligen skulle vi båda ta en och en halv var, men på grund av externa faktorer känns det mest bekvämt för mig. Det skulle senare visa sig vara mer än nog. Vi kramar om varandra och lägger lapparna på plats. Jag hämtar min bärbara högtalare och vi beger oss ut på en promenad i skogen för att invänta effekterna.

Med ett glatt humör rör vi oss mot en sjö inte alltför långt bort. Vi undviker huvudlederna och tar oss fram på mindre stigar som måhända skapats av och för människor som oss. Som de äventyrare vi är tar vi oss fram över stockar och kärr, med en fridfull synergi som sprider sig mellan oss ju längre ut vi kommer. Vi når platsen som Oscar lett oss till ungefär samtidigt som jag börjar känna de första effekterna. En sorts lättnad, som att min fysiska kropp väger allt mindre sprider sig och alla rörelser känns allt lättare att utföra. Vi sätter oss ner och jag sätter på musiken, en tripplista som vi tagit fram under största omtanke.

“Ännu en gång sitter vi vid vatten och inväntar effekter”, säger Oscar och jag tittar ut över sjön medan jag ler. Solen är skymd av moln men jag anar att färgerna börjar förstärkas. Jag känner hur en ljus energi sprider sig i min kropp. För varje andetag kan jag känna hur luftens syre sprider sig från lungorna ut i blodet och cellerna.

“Ska vi börja röra oss hemåt?”, frågar jag och Oscar svarar jakande. Jag ställer mig upp för att märka att jag är lätt som en fjäder. Vi går tillbaka mot vår fristad medan världen långsamt förvandlas. Jag märker att det blir allt svårare att hålla igång en konversation då jag inte får fram det jag vill säga, vilket skulle visa sig känneteckna denna trippen senare. Allt blir mer och mer sagolikt i brist på annat uttryck, alla detaljer framträder allt skarpare för varje tidsenhet som förflyter.

Vi går på en smal skogsstig när solen plötsligt tittar fram. Som genom magi förvandlas all omgivning till ett färgglatt, ultraskarpt underland som badar i den livsenergin som sprids i ljusets hastighet. Från att ha varit i princip svartvitt blir allt fyllt med de mest mättade färger som går att frambringa, och alla detaljer framträder skarpare än genom den bästa digitalkameran. En gigapixel hade nog inte räckt. Framför oss ligger en grön äng som badar i solljus, och hänförda diskuterar vi hur otroligt mycket kraft som vår egna stjärna ger oss. Kraft som både kan bygga upp och förstöra.

Medan vi vandrar över ängen kan jag inte låta bli att stanna och bara titta på allting. Alla träd står så otroligt ståtliga och jag kan verkligen känna min och alltets livsenergi, se hur allt levande andas och rör sig och höra alla ljud som skogens väsen avger. “Dear Boy - Avicii by Avicii” har börjat spela när vi går förbi ett träd med ett fågelbo.

“Titta, ett fågelbo!”, säger Oscar.

“Bor fågeln Bo där?”, frågar jag.

“Va?” skrattar Oscar.

“Får fågeln Bo verkligen bo i sitt fågelbo?” undrar jag och vi brister ut i skratt.

Låten spelar fortfarande när vi kommer till gatan som Oscar bor på och jag ser hur allt dansar i takt till den ljuva melodin. Alla hus rör sig i vågor till musiken. Jag tänker inte på det då, men sådana kraftiga effekter har jag aldrig fått på en så liten dos efter så kort tid. Precis när sista droppet kommer låser Oscar upp dörren och vi går in i vår fristad. Vår trygghet.

Jag lägger mig på soffan och Oscar lägger sig på soffan bredvid. Med nöd och näppe klarar jag av att trycka på play och “Planet Earth 2 - Cities” börjar spela. Hänförda av allting sitter vi mest tysta medan ruset tilltar i styrka. Jag märker hur svårt det är att följa med i handlingen när mina tankar blandas med David Attenboroughs varma röst och alla bilder fraktaliseras och rör sig i vågor.

Här är vi, återigen. Jag och Oscar. Återigen tar vi steget ut i det okända tillsammans. Jag märker att när jag tänker på allt vi har varit med om så fylls jag av en ljus, positiv energi som får allt att verka vänligt, vackert och tilltalande. De tankar jag tänker färgar av sig på syn och allt hör ihop. Allt är ett. Jag känner hur mitt medvetande allt mer lösgörs från min fysiska kropp. Detta rum som vi befinner oss i är vårt universum. Det är här allt som kan hända händer. Det är här, i vår egentillverkade temporära verklighet som allt som händer idag kommer att utspelas. En tripp är sitt eget universum, sin egen tidslinje lösgjord från den verklighet som vi bygger upp var dag med våra egon. Ju starkare ruset blir desto mer tvingas egot att släppa taget om det som har varit och det som kan komma att vara, och istället fokusera allt mer på det som är just nu.

Jag slås av hur vackert rummet som vi befinner oss i är. Alla tavlor som hänger på väggarna gör allting så intressant och stimulerande. Jag böjer mig fram över bordet och smakar på en vindruva.

“Fan vad gott”, säger jag och ser Oscar göra detsamma.

Jag lägger mig ner igen och fortsätter titta på det vi tittade på. Vad var det vi tittade på? Nåja, det var något intressant. Jag ser en bild på en storstad, sannolikt New York, och slås av hur mycket vi människor klarar av att utföra om vi vill. Jag börjar känna att när jag pratar med Oscar så är det som att jag pratar med mig själv. De försök till diskussioner vi har nu är ungefär som mina tankemönster, de går inte längre i raka banor. Allt är distraherande, allt är så intressant och vackert att det tar upp fokuset hela tiden. Jag ser på ananasen vi har lagt på bordet, rummets tryggande väggar, det livgivande solljuset som tränger in genom de gula persiennerna och ger vårt universum en aura av optimism.

Det är ungefär nu som jag inser att det knappt har gått en timme sen jag kände av effekterna och redan är jag på väg att förlora min uppfattning om allt. Märkligt nog blir jag inte alls rädd
eller ens uppspelt utan ligger i soffan helt lugn, och istället för att mota bort alla tankar jag har inom mig börjar jag analysera dem. Jag märker hur det jag tänker på färgar av sig på hela min världsbild, men också hur världsbilden blir mörk och hotfull när jag försöker förtränga något. Det finns saker jag vetat om länge men inte agerat efter. Saker som jag har fortsatt göra trots att jag innerst inne vet att det är fel. Saker som påverkar andra människor negativt. Som påverkar mig negativt. Ju djupare jag rör mig i mina tankar, desto mörkare blir omvärlden. Det dyker upp hotfulla mönster men av någon anledning blir jag inte påverkad av det. Ty jag vet att allt som uppbådas för synen är produkter av mitt undermedvetna, av mitt ego som försöker hålla kvar sin världsbild och sin verklighetsförankring. Jag vet innerst inne att enda sättet som mitt ego går att påverka är genom våld, genom hot, genom död. För egots enda uppgift är att överleva. Egot är vår mentala självbild, skapat av allt det vi varit med om i våra liv och som sedan färgar av sig på nuet. Jag har läst boken “The Power of Now” och jag märker nu i efterhand hur otroligt bra allt där stämmer med hur vi lever våra liv. Hur vi skapar problem genom blotta tanken på att ett problem behöver lösas.

På något sätt gör det mig fri. Jag vet att jag inte kommer snea, för jag vet att jag är en starkare person än innan. Jag vet att jag inte är mitt ego. Jag är endast betraktaren, den del av mig som bara finns just nu på gränsen mellan dåtiden och framtiden. De problem som finns för mig nu i framtiden är ingenting som det finns någon mening att oroa sig för. Och det som inte går att lösa genom mina handlingar är ingenting som jag ska går runt och älta.

Jag är den jag är och det jag har gjort har jag gjort.

En livsenergi starkare än något jag upplevt tidigare strålar genom min kropp. Det känns som om jag svävar på moln. Jag är så tacksam över att få uppleva denna stunden, över min blotta existens.

Ungefär nu kommer nästa avsnitt av “Planet Earth 2”, och jag känner inte riktigt att jag har lust att titta på det. Jag frågar Oscar om han vill följa med ut i köket och pressa apelsiner och han följer med. Det är nu min tidsuppfattning börjar svika mig, effekterna har ännu inte nått sin höjd. Vi kommer ut i köket i alla fall och jag tar fram apelsinerna som vi delat i förväg och börjar mjölka dem på fruktsaft. Jag vet att jag var i köket och gjorde detta minst 2-3 gånger under kvällen om inte mer, men det känns som om gångerna hamnar i oföljd, jag minns den sista gången först och den första gången sist!

Vi dricker i alla fall den ljuva juicen, den smakar verkligen underbart i vårt nuvarande tillstånd. Det som händer därefter har jag endast fragmenterade minnen av, men jag minns att Oscar går in på sitt rum och lägger sig i sängen. Jag står kvar i vardagsrummet och tittar på en Jesusstaty och förundras över hur mycket godhet som människor i hela världen tilldelat denna symbol. När jag sätter mig i soffan märker jag dock att något inte står rätt till, jag vet inte vad men jag känner att det är något som saknas. I denna stund har jag i princip glömt bort att jag trippar men jag vet att jag har en utmaning som jag måste övervinna. Jag vet dock inte vad den utmaningen är. Jag går runt i huset i vad som känns som en evighet men som när jag tittar på klockan endast är två minuter. Vad är det som saknas?

I samma stund går jag in i Oscars rum bara för att se honom ligga i sin säng.

“Var har du varit?”, undrar jag.

“Jag har bara legat här”, säger han.

“Okej”, säger jag.

“Kom, lägg dig bredvid mig”, säger han och jag lägger mig bredvid. Jag inser att det var Oscar som saknades.

Där ligger vi och försöker föra en diskussion om livets mening, om entropi och andra viktiga saker. Sida vid sida delar vi återigen en gudomlig stund av sanning vid verklighetens periferi. Jag slås av hur allt verkar vara som i ett barndomsminne, som att jag upplever mitt varande för första gången och alla intryck som kommer in är viktiga och allerstedt närvarande. Denna är en viktig stund. Ett viktigt nu som snart kommer att bli ett minne. Denna stund är allt som finns och kommer att finnas. Inget av det som händer sker i dåtid eller framtid, det sker i nuet, i brytpunkten mellan det som har varit och det som skall komma att bli. Ty livet är blott det som finns oss till hands just i det ögonblicket som vi upplever det. Att grubbla på saker man gjort fel eller att oroa sig för framtiden är inte vad livet handlar om, det handlar om att göra det man kan göra just nu med det man har. Saker som är lätta att säga men som vi ofta glömmer. Som jag ofta glömmer. Ibland behöver man bli påmind om det man har och det som verkligen spelar roll, och det är i sådana stunder som man inser hur otroligt lycklig man kan vara genom sin blotta existens.

Det finns givetvis saker som är svårare att sluta grubbla över än andra. Det finns saker som jag, tyvärr, till en natur bär på och överanalyserar utan att någonsin komma till en lösning. Saker som både kan inspirera mig till att göra väldigt mycket samtidigt som de vissa perioder kan tynga ner mig något fruktansvärt. Jag ser på honom att han vet. Vi har en tyst överenskommelse att inte prata om det.

Där ligger vi och försöker utföra meningsutbyten som fortfarande har någon form av substans. Sida vid sida, på gränsen mellan förnuft och galenskap försöker vi föra en konversation som för en utomstående måste sakna all mening men som för oss ändå lär betyda något. Ty vi är bortkopplade från det existensplan som världen upplevs igenom i grundtillståndet. Jag märker att jag försöker få det jag vill säga på tal men så fort jag kommer till det så sätter mitt intellekt stopp. Den tiden är förbi. Jag vet att han redan vet. Vi har en tyst överenskommelse att inte prata om det.

Jag måste gå vidare. Något jag vetat länge. Men samtidigt vill inte en stor del av mig släppa taget. Jag har burit på en tyngd som påverkat mig i för många avseenden i en negativ riktning. Jag har låtit mina känslor styra över intellektet alldeles för länge. Det är dags att tygla dem.

“Jag måste gå och pissa”, säger Oscar.

Istället för att låta Oscar gå på toaletten gör jag det då även jag känner att jag måste tömma blåsan.
Effekterna peakade under tiden som vi låg i sängen, för efter mitt toalettbesök kan jag någorlunda orientera mig i verkligheten. Vi sätter oss i vardagsrummet och fortsätter titta på Planet Earth.

“Ska vi smaka lite vin eller?”, frågar jag och får ett leende nickande till svar.

Jag häller upp vin till oss och nästan genast känner jag dess effekter. Jag kan verkligen känna hur alkoholen får hela verkligheten att kännas mjukare, få en aura av ett visst ro.

“Detta är sjukt, känner du det?”

Vi sitter och tittar klart på hela serien av Planet Earth 2, hänförda av allt det fantastiska som vår lilla blåa punkt i universum kan frambringa i all dess variation medan LSD-ruset sakta men säkert övergår i ett alkoholrus. Känslan är tagande, alkoholen gör hela ruset mjukare och rundare i brist på andra uttryck, det gör att vi kan slappna av och bara njuta istället för att överanalysera det som Lucy, den magiska substansen har att säga oss. Som vi själv har att säga oss.

“Är jag en ond person?”, frågar jag Oscar.

Jag minns inte om jag får något svar. Jag kan skymta honom titta på sin telefon när dessa ord yttras, yttras antagligen för att mitt undermedvetna börjat tycka att jag är påväg tillbaka mot mitt gamla jag. Kanske har alkoholen tagit över. Kanske har Lucy denna gång fått mig att inse att ett steg framåt inte alltid behöver vara ett steg i rätt riktning. Att ändra position är inte alltid lika med framsteg. Man ska inte förhasta sig in i framtiden, man ska skynda sig mot den i små steg.

Ty bara framtiden kan utvisa om stegen dit var värda det.

Och efter två flaskor vin går vi och lägger oss, trötta och utmattade av alla de förhöjda intryck som denna dag har medfört. Återigen sammanförda, aningen visare, med ännu ett steg avklarat som vi förhoppningsvis kommer att vilja se tillbaka på i framtiden.

Vilken jävla resa! Hade kunnat beskrivas mer ingående, men förstår att det är svårt att beskriva. 6/10

shit vilken historia. Bra jobbat