Jag har haft denna "drömmen" återkommande sen jag var litet barn. Det händer 1-2 gånger i veckan när jag försöker somna.
Det känns som att jag faller, men inte kroppen som rycker till. Jag står på väldigt torr lera, mitt ute i ingenstans. Långt bort är ett litet hus, bredvid ett träd fullt med grönska. När jag var mindre var det en mardröm för mig, jag vågade inte somna. Det var även en liten bil som körde runt och jag var livrädd för den. Nu är den inte där längre, jag associerade denna "drömmen" som mardröm fram tills förra veckan då lät jag mig stanna kvar för att se vad som hände. Det kändes som att jag föll djupare och djupare in och det är svårt att förklara men huset och trädet zoomas in trots att jag står still i min "dröm". Jag är vid medvetande, kan röra mig och vet om att jag inte drömmer varje gång.
Men nu förra veckan så kändes det som att jag tappade kontrollen, jag föll djupare och djupare in och helt plötsligt hade jag ett väldigt tryck över min bröstkorg. Jag var lite nervös och svettades men då så satt jag helt plötsligt på en strand, solen sken och jag kände verkligen sanden under mig. Jag hörde havet och fåglar som kvittrade och det kändes bara så underbart, det var bara jag där och jag drog fingrarna i sanden och lyssnade på havets brus. Den obehagliga känslan försvann men samtidigt kände jag mig extremt nervös.
Men trycket över min bröstkorg blev häftigare och jag kände att min andning blev tung så jag rörde min arm för att se ifall jag sov, men jag var fullt medvetande och drömmen försvann.
Är detta början på en sömnparalys? Värt att tillägga att när jag var mindre så kunde jag inte vakna ur den första sekvensen en gång där med bilen, jag försökte gömma mig för bilen men det gick inte för det var inget jag kunde gömma mig vid. Efter den händelsen så avskyr jag när det inträffar men tänkte att nej nu får jag ta tjuren vid hornen och se vad det är för skit med det huset.
Väldigt svårt för mig att förklara men detta har gäckat mig i massvis med år och jag vill reda ut vad det är för något.
Mvh
Det känns som att jag faller, men inte kroppen som rycker till. Jag står på väldigt torr lera, mitt ute i ingenstans. Långt bort är ett litet hus, bredvid ett träd fullt med grönska. När jag var mindre var det en mardröm för mig, jag vågade inte somna. Det var även en liten bil som körde runt och jag var livrädd för den. Nu är den inte där längre, jag associerade denna "drömmen" som mardröm fram tills förra veckan då lät jag mig stanna kvar för att se vad som hände. Det kändes som att jag föll djupare och djupare in och det är svårt att förklara men huset och trädet zoomas in trots att jag står still i min "dröm". Jag är vid medvetande, kan röra mig och vet om att jag inte drömmer varje gång.
Men nu förra veckan så kändes det som att jag tappade kontrollen, jag föll djupare och djupare in och helt plötsligt hade jag ett väldigt tryck över min bröstkorg. Jag var lite nervös och svettades men då så satt jag helt plötsligt på en strand, solen sken och jag kände verkligen sanden under mig. Jag hörde havet och fåglar som kvittrade och det kändes bara så underbart, det var bara jag där och jag drog fingrarna i sanden och lyssnade på havets brus. Den obehagliga känslan försvann men samtidigt kände jag mig extremt nervös.
Men trycket över min bröstkorg blev häftigare och jag kände att min andning blev tung så jag rörde min arm för att se ifall jag sov, men jag var fullt medvetande och drömmen försvann.
Är detta början på en sömnparalys? Värt att tillägga att när jag var mindre så kunde jag inte vakna ur den första sekvensen en gång där med bilen, jag försökte gömma mig för bilen men det gick inte för det var inget jag kunde gömma mig vid. Efter den händelsen så avskyr jag när det inträffar men tänkte att nej nu får jag ta tjuren vid hornen och se vad det är för skit med det huset.
Väldigt svårt för mig att förklara men detta har gäckat mig i massvis med år och jag vill reda ut vad det är för något.
Mvh
