Låter engelska med svensk brytning korkat?

Problematiskt när man försöker direktöversätta sammansatta ord och uttryck.
Fungerar mycket bättre i tyskan än i engelskan.

Gillar brytningar/dialekter, ger folk en slags identitet. Sen är en del bättre på att behålla sina dialekter än andra.
Men ok, kan hålla med om att det blir lite töntigt när en svensk försöker att tala engelska med amerikansk brytning utan att bemästra varken amerikansk satsmelodi eller grammatik ;-)

Jag tycker den här frågan förtjänar att tas på allvar. Det vore smart att ta reda vad som låter mest korkat så att man kan lära sig undvika det. Eventuellt minns att jag att nån infödd nämnde ungefär följande saker (bland svenskars engelska):

1. Svärord (där man ju lätt råkar få helt fel nyans).
2. Att missa en massa the (i tex the UK, the White House, osv).
3. Att inte ha järnkoll på alla formella och informella titlar och tilltal; mister, sir och sånt.
4. Tydligen kan det ibland låta jävligt tokigt om man inte prickar rätt verbform (do you feel, are you feeling, can you feel, will you feel, osv).

En annan grej jag har hört rekommenderas, om man ska kunna tas på allvar i ett samtal, är att kritiskt se till att ha rätt uttal på alla otaliga småord; they’re, I’ll, she’d, d’ye wanna, ya hafta, ya should’ve’d, osv. Här är det tyvärr lätt att råka vara ute och cykla utan att fatta det själv.

Jo, sen har jag hört att man stör sig på när det låter som man säger orden ett och ett, alltså bla bla bla istället för blablabla. Vilket tydligen anses typiskt för svensk brytning.

Själv tycker jag – som svensk – att det låter hutlöst obildat när man blandar brittiskt och amerikanskt uttal. Fast det är väl smartast att överlåta till de infödda peka ut vad som behöver förbättras. (Även britter löjlar ju sig ibland med amerikanskt uttal, i synnerhet när de sjunger.)

Du menar som man gor pa Irland och Nordirland?

Jag tycker nog inte man skall bry sig alltfor mycket om man har svensk brytning (om man med det menar uttal som vi verkar vara inne pa har) nar man pratar engelska. Jag vill minnas att Hans Rosling tas upp som ett exempel pa nagon som pratar/pratade alldeles utmarkt och lattforstadd engelska, men med betydande svensk satsmelodi.

Nja jag tycker just dessa exempel skiljer sig en del från dem Irländska varianterna.

Nu blir det det ju för mig som inte vet hur man skriver hur ord ska uttalas lite fel, men just "Earth" kan låta väldigt fel ibland när vissa säger "Öört".

Japp. Min dialekt brukar recenseras i ord som "adorable", "cute", "pretty damn sexy", "interesting" och liknande trevligheter. Men att jag låter korkad tycker ingen.

Har hört att svenskar låter som walesare. Kan nog ligga något i det - samma sjungande intonation i bägge länder.

Att jänkare skulle kunna relatera till ett så litet språk är nog däremot osannolik. Jänkare är bra på att känna igen spansk brytning och kan förmodligen klocka en tysk eller fransk, men svensk? Det är nog rätt ovanligt. Och om de gör det är det nog ännu ovanligare att de har någon konkret mening om den.

Ja jisses vad pinsamt det kan vara. Fan och jävlar motsvaras inte av shit och fuck.

Jag svär en helvetisk massa när jag pratar svenska. Hela jävla tiden faktiskt. Så då gör jag det på engelska också. Och på övriga språk jag kan. Och det gör faktiskt dom flesta av mina utländska vänner också.

Kan inte släppa ämnet … Råkade överhöra ett telefonsamtal …

Jag TYCKER det låter ”korkat” när svenskar slumpvis blandar in amerikanskt uttal i sin huvudsakligt brittiska engelska. Tex börjar säga d istället för t, eller vimsar runt bland två ganska motstridiga r-reglementen.

Kanske mest pinsamt i sång, eftersom en låt är en offentlig grej (alltså i nivå med att publicera tex stavfel).

Men … jag lyssnar tex på Black Sabbath ”War Pigs” från 1970. Inte ens självaste Ozzy Osbourne håller ju på sin dialekt (Brummie) utan svävar lite på uttalet. Och i turning och burning låter det plötsligt skriande amerikanskt!

En korkad svensksånggrej (tycker jag) är när de tre helt olika vokalerna i lock, look och luck uttalas likadant – med nåt skitfult långt a- eller ö-ljud. Som när Neneh Cherry, från Hässleholm, inför hela världen 1988 rimmade can win my lööv med I’m thinking ööv. (Fast eventuellt är det jag själv som inte har fattat att just ”Buffalo Stance” medvetet går ut på att skoja med uttal.)

Svensk brytning i allmänhet förtjänar dock absolut inte att beskrivas som ”korkad”.

I vuxen ålder uppskattar jag "svensk engelska". Ingvar Carlsson är en som varit "dålig" på det engelska uttalet. Stefan Edberg är inte "bra" han heller men han har ett stort ordförråd. Det värsta jag vet är både svenskar som utlänningar som tycker sig vara bra på engelska och försöker låta som amerikaner. Fy fan, de sluddrar och har sig. Det låter patetiskt också. Bättre vara stolt svenskspråkig men som försöker tala engelska.