Svenska socialdemokratin om nassarna vunnit kriget?

Det beror helt på hur den tyska segern uppstod.

En separatfred med Storbritannien, ett neutralt USA men erövrat Sovjet skulle ge helt andra förutsättningar för Sverige än Hearts of Iron-scenarios där Tyskland erövrar allt, inklusive Sverige.

Sverige var i tyska ögon en potentiellt allierad, förvisso jobbigt demokratisk och med stark fackföreningsrörelse men pålitligt antikommunistiskt och i stort behov av tyskt kol för uppvärmning och industrier.

Gissningsvis skulle Sverige lämnats i fred så länge man fortsatte exportera järn-relaterade produkter och inte var för öppet kritiska mot Tyskland. Ett segerrikt Tyskland skulle lida av extrem "imperial overreach" genom ockupationen av Östeuropa samt västliga Sovjet. Ingen skulle vilja invadera ytterligare ett land, än mindre ett så glesbefolkat och oförargerligt land som Sverige.

Jag har väldigt svårt att se SAP årgång 1940 omvandla sig till en motståndsrörelse - men delar av fackföreningsrörelsen skulle nog kunna bli såväl underrättelseorgan som väpnad motståndsrörelse. Kom ihåg att Sverige på 40-talet var ett land av småstäder, där folk levde på landsbygden och alla kände alla. Sådant gör det lätt att bygga upp motstånd, men svårt att infiltrera för såväl utlänningar som quislingar. För att inte tala om syndikalistiska skogsarbetare vilka verkligen uppfyllde kraven på sekt.

Det troligaste och intressantaste scenariot att diskutera.
Hade ens Frankrike, Danmark eller Norge införlivats i Germania?
Demokratiska partier hade fortsatt finnas i Europa men den politiska slagsidan hade legat åt enpartistater. Germania, Italien, Spanien, Frankrike, Norge, kanske Grekland, Ungern, resterande Ryssland osv hade inlett en relativt "fredlig" enparti-period (typ som Spanien gjorde) medans demokratierna hade fört en tynande men accepterad tillvaro. I alla fall de första 40 åren...
USA hade varit den stora demokratin, det stora exprimentet, men givetvis haft goda affärsförbindelser med enparti- (eller fascist-)staterna medan de vänskapligt i ord stöttat demokratierna.
Eller?

Men nu kom jag bort från grundfrågan.
Socialdemokratin tror jag hade haft en lika stark ställning som den verkligen hade.
Någon fiendskap mot enpartistaterna hade Sverige inte orkat med och jag tror SAP snabbt hade inordnat sig i de nya spelreglerna.
Enpartistaterna hade nog t.o.m. sett på ett starkt SAP med gillande; en rörig demokrati vill man inte ha runt knuten.
Historiskt då? Hur skulle SAP förhålla sig till utrensningarna av socialdemokrater i 30-tals-Tyskland?
Tja, vinnaren skriver historien, för svenska sossar hade det nog varit lätt att bortförklara det med den oroliga tiden man levde i.
Någon motståndsrörelse inom ett fristående Sverige, i och för sig inom Germanias intressesfär, tror jag absolut inte på 1945-1980.
Den fascisteuropeiska och svenska generationen på 70-80-talet? Hmmm.... krigsgenerationen som hade makten börjar dö av, ungdomsrevolt är alltid kul...

[quote=Studioworks|61591689]Det troligaste och intressantaste scenariot att diskutera.
Hade ens Frankrike, Danmark eller Norge införlivats i Germania?
....QUOTE]

Nazismen hade ingen röd tråd eller handbok utöver Hitlers infall, och framför allt inte på längre sikt. Som så många visionärer avskydde Hitler de jobbiga detaljerna i civilsamhället (något han delade med den tidiga sovjetiska ledningen, vilket överlät sådant till sekreteraren Stalin ...).

Nazityskland var 1939 ett ekonomiskt moras på grund av sina gigantiska militärutgifter. Även med de optimistiska antagandena om en snabb seger i väst och att Tyskland direkt efter segern över Sovjet började rusta ner hade man inte råd att behålla massor av lågproduktiva områden som Norge. Planerna var att sända miljontals tyskar som nybyggare österut till Polen-Sovjet - ett projekt som skulle kräva massor av människor, pengar, infrastruktur och militär bevakning. För att inte tala om politiskt uppmärksamhet och prestige.

Min gissning är att inte ens ett väldigt segerrikt Nazityskland efter drömscenariot "Churchill dör i boerkriget, evakueringen från Dunkirk misslyckas och Storbritannien sluter fred med Tyskland sensommaren 1940. Därefter lyckas Operation Barbarossa absurt väl, Moskva tas senhösten 1941 varpå Stalin försvinner och efterträdarna ingår en Brest-Litovsk-fred med Hitler sommaren 1942." skulle vilja införliva miljontals icke-tyskar i Riket. Det skulle sabba hela "ett folk, ett land"-retoriken och underminera nazistpartiets förmåga att kontrollera befolkningen. Till exempel skulle ett Germania med 80 miljoner "tyskar" och 40 miljoner "fransmän" behöva ha massor av fransoser i ledande positioner vad gäller nazistpartiet, militären och byråkratin. Ty det gick att förslava och massakrera halvasiatiska undermänniskor till polacker, men fransmännen var kristna arier med mera.

Troligare är att Frankrike blev självständigt, men med hårda regler vad gäller militär upprustning, de facto tribut till Tyskland av livsmedel samt industriprodukter samt att man skulle följa Hitlers påbud. Om sedan Frankrike styrdes av konservativa monarkister, fascister eller nazister var för Tyskland egalt. Ungern behöll samma ledning under hela tiden som nazistisk allierad ända till Ungern försökte lämna axelmakterna hösten 1944 - först då satte nazisterna in de lokala nazisterna som statsledning.

Vi skulle kunna se de sovjetiska satellitstaterna i Östeuropa efter att första generationen kommunister dött ut, dvs på 60- och 70-talet som exempel. De nationella särdragen dök åter upp (polackerna var katoliker, ungrarna var ett jordbruk- och handelsfolk, tjeckerna gillade högteknologi) samt länderna började distansera sig från Sovjet och framhålla sina egna intressen. Med skillnaden att Berlin under 30-talet inte var fullt av franska, belgiska och brittiska nazister som väntade på att få bli quislingar, och att nazismen inte hade något internationellt budskap.

Finns en lång sammanställning här (skrolla ned för sossarna):

http://robsten.blogspot.se/p/bruna-r...rater-och.html

Vad jag förstår är bloggen inte helt rumsren, men texten är citerad från annat (mer trovärdigt) håll och de detaljer jag känner igen stämmer med andra källor. Det är ju också ganska talande att man måste gå till en sån sajt för att hitta socialdemokraternas (och allianspartiernas, för den delens) naziförflutna medan offentligheten svämmar över av info om små nazistpartier och SD.


Se ovan. Det finns en märklig fobi mot att nämna namn i svensk debatt, vilket återigen visade sig när DDR-svenskarna gömdes undan för ett par år sen. Det liknar rent överhetskryperi, och sen har vi mage att klaga på andra länder som mörkar.

Namnen då? Vi har bland annat Arthur Engströn, Sverker Åström och flera andra som gjorde fin karriär inom partiet och staten. Medierna undvek hovsamt att ställa frågor.

Varför? Nazisterna var ju arbetarsocialister = socialdemokrater. Hitler visste inte vad ras var och Sverige var mer ogillande till främmande människor än Tyskland på den tiden. Med Hitler hade vi haft en socialdemokratisk regering och Islam som statsreligion. Det var så Hitler såg på framtiden.

Plus ett på i princip allt. Ideologiskt fanns/finns inte samma ideologiska avgrund mellan NSDAP och SAP som mellan de förra och en ortodox liberal som T Segerstedt. Kanske Sven Hedin går lite väl långt när han i Tyskland och världsfreden beklagar att sossarna - citerar fritt ur minnet - "visar sådant motstånd mot ett land och en rörelse där dess arbetarvänliga politik verkligen realiseras". Och att vägen till nationalsocialismen ligger vidöppen för radikalsossen till vänster visar väl om inte annat bl a Vennbergs och Flygs resp historia.

Exil i Storbritannien och USA, för att undvika nackskott om Tyskland anfallit och Birger Furugård tagit över Sverige.

Tror inte det.
Tyskland hade inte haft något för att anfalla Sverige, framförallt om det gått bra på östfronten 1943 och en nazi-seger därmed varit i hamn.
Som vi sagt innan tror jag Sverige lämnats ifred så länge vi kunde exportera järnmalm och bohusländsk granit. Vem som satt vid rodret var egalt för tyskarna.

Däremot hade det varit intressant att se hur socialdemokratin hade format sig efter nationalsocialismen.
Nu formade sig sossarna efter USA (ja du hörde!) under 50-60-talet, i vårt tänkta scenario hade nassarna haft den rollen.

De som kanske fått de hetare om öronen i Sverige hade nog varit fritänkande liberaler.
Och kommunister såklart, men det fick de ändå i verkligheten också...

Som jag (och andra) tidigare skrivit var Sverige 1940-41 ett jobbigt mål rent militärt. Stora skogar och små slingrande vägar lämpar sig inte för blixtkrig, kustartilleri och skärgård försvårar landstigningar (minns bara fiaskot Oslofjorden) och järngruvorna låg långtbortistan, beroende av låååånga och såååårbara järnvägar vilka SOE-agenter eller SAS-trupper hade kunnat spränga. För att inte tala om enorma behov av ockupationstrupper i en tid när Tyskland behövde varenda varm kropp i industrin eller på Östfronten (och senare som ockupationstrupp i öst). Tyskland skulle inte invadera Sverige med mindre än mycket aktiva provokationer.

På längre sikt skulle Nazityskland överleva betydligt kortare än Sovjet IOTL. En lika ekonomiskt ohållbar politik, liknande fixering vid mastodontprojekt, samma korruption men utan en ideologi som kunde hålla samman satellitstaterna. Samt ett blödande sår i form av öst-kolonisationen. Jag gissar att nazistpartiet skulle haverera på 60-talet. Hur SAP (eller vilket parti som är statsbärande i Sverige) hanterar den nya miljön är omöjligt att förutsäga, men det kommer knappast gå bra.