Svenska socialdemokratin om nassarna vunnit kriget?

Vad hade hänt med den svenska socialdemokratin om nassarna vunnit kriget? Hade man gått under jorden och bildat någon ANC-liknande motståndsrörelse med målet att skapa demokratisk socialism, eller hade man vänt andra kinden till, tipp-exat alla referenser till Karl Marx och infört hakkorset som partisymbol? När det kommer Tage Erlander hade väl han närmast garanterat blivit någon sorts nazikoryfé om tyskarna hade invaderat Sverige, eller? Kan man t o m gå så långt som att påstå att Tage Erlander hade blivit Sveriges Vidkun Quisling?

För det första: De där tyska krigs-mupparna kunde aldrig klara att vinna ett helt krig.

För det andra: I "tredje riket" fanns aldrig några aktiva ledare med en hjärnkapacitet som kunde klara att organisera ett civilt samhälle utanför en ockupationssituation.

Var har du fått det ifrån? Nazisterna blev ju populära och framgångsrika i Tyskland just på grund av att de gjorde underverk med den bankrutta tyska mellankrigsekonomin. Man genomförde även en massa reformer inom andra områden.

För det första: Det är en "alternativ historiefråga".

För det andra: Ett nationalsocialistiskt samhälle organiseras inte som du tror, det civila samhället organiseras genom särskilda civila administratörer man anställer, läs på lite om hur auktoritära styrelseskick fungerar.

Svar på TS fråga:

Sverige hade tillsammans med Danmark, Norge och Finland inkorporerats i tredje riket som förbundsstater. Förmodligen hade ett antal prominenta sossar och politiska figurhuvuden (Nils Flyg, Sven-Olov Lindholm) fått fortsätta som marionetter och administratörer i en "koalitionsregering" resten hade bussats till reformläger i bästa fall för att sedan få något kontorsjobb och resten som verbalt och öppet visat missnöje mot NSDAP under kriget hade skjutits som politiskt opålitliga.

Om Nazityskland vinner kriget men inte invaderar Sverige hamnar socialdemokratin i en knepig sits. Å andra sidan har den alltid varit extremt anpassningsbar, och det fanns mer än ett par beröringspunkter mellan 30-talets SAP och NSDAP. Jag tror med andra ord att man hade kunnat sitta kvar i regeringsställning med ännu mer nazisamarbete.

Om Nazityskland invaderar Sverige lär socialdemokraterna bli förbjudna tillsammans med övriga partier. Vilka som skulle blivit kollaboratörer är inte helt lätt att gissa. Påfallande många av dem befann sig till vänster, vilket har drunknat i deras egna undanflykter och det överdrivna fokuset på små nazigrupper och SS-volontärer. Bristen på svenska nazister hade också allvarligt försvårat rekryteringen av kompetenta personer därifrån.

Med tanke på hur många som var nazianstuckna under sin studenttid och sen efter kriget gjorde karriär som sossar (ett ämne som, återigen, inte fått den uppmärksamhet det förtjänar) borde förutsättningarna att rekrytera karriärister från det hållet vara goda. Reservation dock för att vissa socialdemokrater var och benhårda nazimotståndare och hade hamnat i läger (jfr den konservativa sidan, där samma dikotomi fanns).

Aha, där har vi en öppning kanske.
Var det sossar som sedan klättrade högt på karriärsstegen?
Dessa kunde i så fall skapat en tysklandsvänlig sosseregering, inte helt otänkbart...
Har vi några namn, månntro?

Ett annat scenario vore att SAP blir kvar som en marionettregim, ungefär som NS i Norge. Det som talar emot är att trots likheterna i social politik var en väldigt stor skillnad i inställningen till demokrati, så om det skulle ha blivit en sossequisling så hade partiet med all säkerhet utrensats och splittrats, och en socialdemokratisk motståndsrörelse hade kunnat uppstå, troligtvis i samarbete med andra svenska politiska grupperingar. Det som talar för är att de svenska nazistpartierna var såpass marginella att tyskarna av praktiska skäl kanske skulle ha försökt få med sossarna på tåget först.

Motståndsrörelsealternativet är helt klart giltigt också om partiet skulle ha totalförbjudits.

Men hade det bildats någon egentlig motståndsrörelse?
Det är efterkrigstid, pjäserna är spelade, vinsterna och förluster gjorda och alla vill gå tillbaka till normalläge (förstås i skuggan av ett Nazi-Tyskland).
Fanns det någon motståndsrörelse i Spanien efter kriget om man inte räknar separatister?
Hur ser det ut med motstånd annars i världen med vårt tänkta läge?
Vi får tänka på att Nazi-Europa nu är normen, Sovjet krossat eller pacificerat och USA nog har tagit upp handel med Europa igen. Business as usual.

Jag tänkte mer under och strax efter kriget/ockupationens inledning, men i Baltikum fortsatte motståndsrörelsen kampen mot sovjetstyret ända in på 50-talet, och envisa japaner fanns det ju några stycken. Sen beror det ju på om, och i så fall vilken form, Sovjet skulle ha funnits kvar. Kanske hade en socialdemokratisk motståndsrörelse uppstått, blivit ännu mer vänsterradikal och gjort gemensam sak med kommunisterna, för att sedan krossas som organisation? Men troligen hade det ändå funnits kvar socialdemokratiska dissidenter i någon form ändå.

F.ö. finns det en bok, "Jag var en arier", som handlar om detta ämne. Det var rätt längesen jag läste den nu, men jag har för mig att där gick det till så att tyskarna vann kriget, behöll alla ockuperade områden, döpte om Riket till Germania, och anslussade Sverige relativt fredligt i slutet av 40-talet. Där tas dock inte sossarnas öde upp, utan det handlar mest om om den pronazistiska kultureliten under ett alternativt 1976.

Hade tyskarna skapat någon form av "ny ordning" i Europa så är det tveksamt om väljarna hade längtat tillbaka till demokratin. Vi kanske helt enkelt befinner oss i ett relativt ovanligt parallelluniversum där parlamentarism råkade bli normen. Om en motståndsrörelse skulle ta form så tror jag mer det skulle bli Olof Palme som någon "Fethullah Gülen" i USA än paramilitära styrkor à la PKK. Frågan är om Tage Erlander personligen kalkylerade med att ta över ifall Per Albin "fuckade upp" relationerna med Tyskland.

Egentligen är det en rätt enkel fråga att besvara.
Sverige skulle ha fått fungera som ett mellanting mellan Vichy, Danmark och Norge. Personligen tror jag att Berlin hade överlåtit på Helsingfors att agera mellanhand. Där finns ju den kulturella och språkliga expertisen.

(Finland behöver vi inte jämföra med, eftersom Finlands ställning hade varit en vapenbroders.)

Med tiden hade det tysk-dominerade Europa säkert utvecklats på ungefär samma sätt som Sovjetunionens satelitstater.

Det beror ju på hur bra nazisterna skulle ha lyckats med tiden (nu utgår jag från ett scenario där de organiserade motståndsrörelser som kommer igång strax efter maktövertagandet i så fall krossats och att Sverige varit tyskt i säg ca 30 år). Om gemene man fick det rätt okej kanske inte återinförd demokrati vore prio ett, om det inte slog över i att folk fick så bra levnadsförhållanden att de kunde unna sig tankar på mer än bara civil olydnad. Men om tyskarna fick svenskarna emot sig, eller delar av det, gissar jag att många skulle blicka tillbaka på demokratins dagar med nostalgiska ögon, inte minst de som själva egentligen vore för unga för att minnas annat än diktatur, just för att då skulle de välja att bara se fördelarna med det gamla systemet.