Jag har noterat att jag är annorlunda på det sättet där jag inte kan bli arg. Jag kan tänka mig att min ilska går till undermedvetna.
Den typen jag är, så kan jag säga att jag är naiv, och står för mänskliga rättigheter.
Jag kan inte bli vansinnig och sätta ner foten. Jag skulle jättegärna vilja bli arg, och få utbrott. Inte genom att klappa till någon, men jag tror att ibland att det behövs med sådan förmåga att man kan sätta ner foten. Oftast slås en väckarklocka hos dessa människor och ger upp.
Exempelvis har jag rejält problem med min äldre broder, som går på människor som är svagare än honom. Jag har länge velat ge igen, genom att självförsvara mig och slå till honom.
Men jag skulle gärna vilja bli arg, när jag märker exempelvis en kollega skräpa ner när vi har rast och äter ute. Jag stör mig på att de inte orkar plocka skräpet även om det finns en papperskorg bara någon meter ifrån, ändå orkar de inte ta upp skräpet från gräsmattan eller bänken som vi suttit på och slänga det.
Jag tänker alldeles för stort, tror jag. Det är bland annat, vad jag tänker på vad kollegorna kommer senare tänka om vi skulle bråka. Vad chefen skulle agera om han fick reda på att en dispyten uppstod bara för att jag noterade att det hade slängts skräp på marken.
Samtidigt hade nog många kollegor hållit med mig kan jag tänka mig, och är det så att kollega skulle vara så pass känslig att han väljer att börja bråka, så är det nog mest han det blir trubbel på.
Men för stunden vågar jag inte ta några risker och känner att konsekvensen skulle ligga hos mig.
Jag skulle jättegärna vilja bli arg, men vet inte hur jag skulle kunna få fram den förmågan eller varför överhuvudtaget jag inte har den förmågan. Visserligen kan jag bli irriterad, men jag kan inte sätta ner foten och jag tror att jag skulle kunna sätta ner foten om jag fick arg-kicken i mig. För om jag bli arg så skulle jag nog få adrenalin, vilket jag inte skulle kunna bli rädd heller. Och därmed helt enkelt kunna sätta ner foten betydligt enklare. Jag märker att många andra kan det, men inte jag.
Jag undra i första hand, vad tror ni detta kan bero på? Kanske enorm konflikträdsla? Då är frågan, hur kan jag bli av med den?
Är detta något positivt, att jag tänker så brett och att jag inte kan bli arg, enligt er?
Jag tycker i alla fall att det hade nog inte skadats så mycket om jag kunde bli arg.
Och fjärde frågan, hur kan jag bli arg?
Tack för svar!
Den typen jag är, så kan jag säga att jag är naiv, och står för mänskliga rättigheter.
Jag kan inte bli vansinnig och sätta ner foten. Jag skulle jättegärna vilja bli arg, och få utbrott. Inte genom att klappa till någon, men jag tror att ibland att det behövs med sådan förmåga att man kan sätta ner foten. Oftast slås en väckarklocka hos dessa människor och ger upp.
Exempelvis har jag rejält problem med min äldre broder, som går på människor som är svagare än honom. Jag har länge velat ge igen, genom att självförsvara mig och slå till honom.
Men jag skulle gärna vilja bli arg, när jag märker exempelvis en kollega skräpa ner när vi har rast och äter ute. Jag stör mig på att de inte orkar plocka skräpet även om det finns en papperskorg bara någon meter ifrån, ändå orkar de inte ta upp skräpet från gräsmattan eller bänken som vi suttit på och slänga det.
Jag tänker alldeles för stort, tror jag. Det är bland annat, vad jag tänker på vad kollegorna kommer senare tänka om vi skulle bråka. Vad chefen skulle agera om han fick reda på att en dispyten uppstod bara för att jag noterade att det hade slängts skräp på marken.
Samtidigt hade nog många kollegor hållit med mig kan jag tänka mig, och är det så att kollega skulle vara så pass känslig att han väljer att börja bråka, så är det nog mest han det blir trubbel på.
Men för stunden vågar jag inte ta några risker och känner att konsekvensen skulle ligga hos mig.
Jag skulle jättegärna vilja bli arg, men vet inte hur jag skulle kunna få fram den förmågan eller varför överhuvudtaget jag inte har den förmågan. Visserligen kan jag bli irriterad, men jag kan inte sätta ner foten och jag tror att jag skulle kunna sätta ner foten om jag fick arg-kicken i mig. För om jag bli arg så skulle jag nog få adrenalin, vilket jag inte skulle kunna bli rädd heller. Och därmed helt enkelt kunna sätta ner foten betydligt enklare. Jag märker att många andra kan det, men inte jag.
Jag undra i första hand, vad tror ni detta kan bero på? Kanske enorm konflikträdsla? Då är frågan, hur kan jag bli av med den?
Är detta något positivt, att jag tänker så brett och att jag inte kan bli arg, enligt er?
Jag tycker i alla fall att det hade nog inte skadats så mycket om jag kunde bli arg.
Och fjärde frågan, hur kan jag bli arg?
Tack för svar!