Jag kan inte bli arg - Förmågan av att bli arg?

Jag har noterat att jag är annorlunda på det sättet där jag inte kan bli arg. Jag kan tänka mig att min ilska går till undermedvetna.

Den typen jag är, så kan jag säga att jag är naiv, och står för mänskliga rättigheter.

Jag kan inte bli vansinnig och sätta ner foten. Jag skulle jättegärna vilja bli arg, och få utbrott. Inte genom att klappa till någon, men jag tror att ibland att det behövs med sådan förmåga att man kan sätta ner foten. Oftast slås en väckarklocka hos dessa människor och ger upp.

Exempelvis har jag rejält problem med min äldre broder, som går på människor som är svagare än honom. Jag har länge velat ge igen, genom att självförsvara mig och slå till honom.

Men jag skulle gärna vilja bli arg, när jag märker exempelvis en kollega skräpa ner när vi har rast och äter ute. Jag stör mig på att de inte orkar plocka skräpet även om det finns en papperskorg bara någon meter ifrån, ändå orkar de inte ta upp skräpet från gräsmattan eller bänken som vi suttit på och slänga det.

Jag tänker alldeles för stort, tror jag. Det är bland annat, vad jag tänker på vad kollegorna kommer senare tänka om vi skulle bråka. Vad chefen skulle agera om han fick reda på att en dispyten uppstod bara för att jag noterade att det hade slängts skräp på marken.

Samtidigt hade nog många kollegor hållit med mig kan jag tänka mig, och är det så att kollega skulle vara så pass känslig att han väljer att börja bråka, så är det nog mest han det blir trubbel på.

Men för stunden vågar jag inte ta några risker och känner att konsekvensen skulle ligga hos mig.

Jag skulle jättegärna vilja bli arg, men vet inte hur jag skulle kunna få fram den förmågan eller varför överhuvudtaget jag inte har den förmågan. Visserligen kan jag bli irriterad, men jag kan inte sätta ner foten och jag tror att jag skulle kunna sätta ner foten om jag fick arg-kicken i mig. För om jag bli arg så skulle jag nog få adrenalin, vilket jag inte skulle kunna bli rädd heller. Och därmed helt enkelt kunna sätta ner foten betydligt enklare. Jag märker att många andra kan det, men inte jag.

Jag undra i första hand, vad tror ni detta kan bero på? Kanske enorm konflikträdsla? Då är frågan, hur kan jag bli av med den?

Är detta något positivt, att jag tänker så brett och att jag inte kan bli arg, enligt er?

Jag tycker i alla fall att det hade nog inte skadats så mycket om jag kunde bli arg.

Och fjärde frågan, hur kan jag bli arg?

Tack för svar!

Låter som att du är konflikträdd.


Det går att träna bort, viktigt att du inser att konfrontationer är nyttiga för alla inblandade då man måste kunna använda sig av sådant för att skapa en bättre miljö runtomkring sig. Folk respekterar dig mer om du kan säga vad du vill ha sagt utan att du själv lägger något negativt i det (självklart inte om du gör det för att göra en poäng av det eller till en överdrift) det är själviskt att vara passiv.

Ts menar nog mer att känslan av "missnöje" inte infinner sig när den borde göra det.

En brist på reaktion, om jag tolkat rätt?
Kanske känns det först efter en tid. Säg en dag, ett år eller tio.
Vad kallar man det?

Har du aldrig varit riktigt arg, eller kokar du inombords timmarna efter när du kommit hem istället? Det är nämligen inte sunt att inte visa sina känslor, hålla känslorna inne.

Förövrigt är jag likadan, men när jag blir arg, då blir jag rosenrasande och ser svart. Jag kan tåla en hel del men när något/och eller någon gått för långt så svär jag på mitt liv att den personen kommer bli otroligt rädd, och t.om jag för mig själv. Har hänt få enstaka gånger och dessa människorna visade mig respekt därefter.

Numera är jag bättre på att sätta ned foten, dels på grund av större självkänsla men sedan också för att det man känner är det man känner och sådant ska ut, med all rätt.

Edit: Det kan ligga någonting i att du är för naiv, typ som att du skulle fått dåligt samvete när det väl händer. Få inte dåligt samvete om det är vad person/erna förtjänar.

Blir du inte arg när saker och ting krånglar för dig då? T.ex om du tappar din mobil så den går sönder? Eller är tålamodet det samma i ett sånt läge?

Om det nu är så att du blir arg i såna lägen men inte mot människor så verkar det vara någon slags konflikträdsla.

Jag vet inte. Jag har nog avårt att bli arg förövrigt. Jag blir nog mer besviken och ledsen.

Om jag tappar mobilen och den går sänder, blir jag mer besviken, men samtidigt blir jag lättnad över att det finns pengar till att laga den.

Det kan ligga något i att jag är naiv och är rädd för att få dålig samvete. Jag har nog alltid haft lätt att få dålig samvete.

Det här med att slänga skräpe. Jag sa åt min kollega att slänga det, men han uppträde oförskämd. Det gkprde mig ledsen, men jag valde att slänga skräpet, och sedan ignorera honom.

Det enda som jag tänkte för mig själv är att han inte är min kamrat, och att han förlorade min respekt. Men jag gick inte runt och var sur, arg eller ledsen hela dagen. Utan det gick över ganska snabbt, men respekt dök inte tillbaka. Oavsett hur mycket han senare försökte övervinna den tillbaks, genom att han nästan höll med mig om allt.

Men förövrigt har jag inte svårt för att vara vänlig mot andra. Det börjar på senare tid hända att jag märker att jag inte kan bli lika arg som alla andra kan. Det verkar som om jag knappt har den förmågan, jag vet inte varför.

Det är inte bara bland folk. Även när jag är för mig själv, som sagt.

Jag vet inte om det är positivt eller negativt. Men det skulle nog vara bra om jag kunde sätta mer foten och säga min sak på ett bestämt sätt.

Precis som ovan skrev, där människor inte längre vågade göra något elakt därefter. Det är en sådan resultat det kommer nog bli oftast, tror jag. Och just därför, skulle jag vilja ha förmågan av att bli arg. Men å andra sodan är det inte så många jag påträffar som är falska, inte orkar slänga skräp trots att papperkorgen ligger bara gra få meter bort o.s.v. Men ändå bra att ha den förmågan, tror jag. Att bli arg för att något knasigt sker, vet jag inte om det ändå är bra, men jag vill åtminstone kunna sätta ner foten.

Jag kan tycka att det låter på sätt och vis "skrämmande", som att leva i ovisshet om sig själv, vad man är kapabel till.

Har man aldrig blivit arg och fått direkt hantera/möta/kontrollera den intensiva känslan, vad händer den dagen då ilskan helt plötsligt slår till?

Jag skulle råda dig att börja träna med nån sport t.ex. boxning, där du får ett utlopp och kan undersöka "intensiva känslor" i dig själv utan att uppleva dåligt samvete. Jag tror att risken är annars stor att du kommer den dagen då den plötsligt dyker upp in i ditt liv, uppleva den som ohanterbar och svår att styra.

Du är nog HSP, alltså hyperkänslig. Det är inte så mycket att göra åt, det är din läggning. Men det kan vara jobbigt att inte kunna säga ifrån om andra beter sig på ett oacceptabelt sätt. Det är en dålig tröst, men med åldern så lär man sig att säga ifrån. Det vore bättre om alla kunde vara så, då skulle nog världen se lite mer annorlunda ut.
Tråkigt att höra att din bror har ett sådant otrevligt beteende, man ska aldrig sätta sig över andra på ett sådant sätt. Men kanske att han egentligen är osäker, och försöker vara kaxig för att dölja det? Förhoppningsvis så lär han sig med tiden att ett sådant beteende inte går hem, till slut så har man då inga vänner kvar.

Jo, men visst har jag tänkt på detta också!

Tänkt flera gånger på att jag kanske någon gång kommer explodera, och ge igen. Framförallt emot min bror. Jag kan faktiskt känna en vis frustration emot honom. Men det är faktiskt så att jag samtidigt har givit honom flertal chanser. Mne efter att noterat att han är omogen, bortskämd och har ovilja att ändra på sig. Så har jag förlorat en total respekt för honom. Det är ytterst ovanligt att jag känner en negativitet emot någon.

Men det krävs att personen skall uppvisa ordentligt av sina negativa beteende, och dessutom fått flera chanser. Jag tröttnar till slut.

Men det är ytterst sällan, och tror att han är bara en av de väldigt få människor som har hamnat i den negativa listan hos mig.
Ja! Det här med överkänslighet känner jag igen mig, jag tror jag skrev det tidigare också. Jag är nog vldigt överkänslig av mig, naiv också.

Äter du några mediciner?

Nej, inga mediciner.

Tidigare idag fick jag minsann en irritations utbrott. Måste vara första gången, på länge.

Jag har blivit på hackat av min äldre bror, och har tröttnat på det för länge sedan. Men i och med att jag tänkte hur besvärligt det skulle bli med all bråk, så sa jag ingenting emot. Utan bara små saker. Jag avskydde mig själv, och var arg på mig själv varför jag är så patetiskt. Jag vart också ursinnig om hans besserwiser attityd.

När han försvann, så kände jag hur jag mer och mer kokades inombords. Men det hände ingenting mer än det, jag behärskande mig själv.

Jag tänkte för mig själv att någon gång skall jag minsann ge igen riktigt ordentligt.

Jag har nu dämpat ner min frustration, men jag tänker fortfarande att jag bara vill ge igen.

Jag tänker för mig själv, att om det hade varit någon annan, så hade nog den personen blivit arg, riktigt ordentligt och absolut gett igen. Den sortens ilska och mod skulle jag vilja ha. Vid det här sammanhanget. Jag pratar inte om kriminella saker, utan pratar om att verbalt försvara mig. Och attackerar han mig, vilket skulle vara mest troligt för att jag "öppnar käften"/försvarar mig. Så skulle jag bara ge igen, använda nödvärn, helt enkelt.

Jag har börjat tänka på det här mer och mer, över att jag bara vill bli arg. Kunna sätta ner foten.