Min antisociala kompis ger mig en starkt negativ känsla

Skrev ju en tråd förrut, men som vissa kanske förstod var det där bullshit, jag är inte genuint känslokall, det där vore inget annat än ett skämt, visst min empati fungerar på lite annat sätt än de flesta. Samt jag var lite halvfjantig när jag var yngre, tro mig jag visar alltid respekt mot folk, allt annat är fjantfantasier. Men det finns en anledning varför dessa fantasier byggs upp

Min "kompis" han är Introvert, han berättar ibland hur han verkligen inte bryr sig om vissa saker, som en normal människa bör bryr sig om. Den typen av känslokyla påminner mig om Anders Eklund. Det är så jävla antisocialt, så det lämnar mig med en riktigt äcklig känsla i kroppen. Då börjar mina våldsfantasier, han avskyr våld, så jag fantiserar om riktigt grovt våldsamma situationer för att kunna må bra.

Han är klängig och jag är typ hans enda nära kompis. Han är rent av Schizoid, han har inget genuint intresse av att umgås med människor, ibland när han pratar om sin ensamhet blir det uppenbart att han bara är ute efter bekräftelsen från att ha vänner.

Jag själv är tillskillnad från vad jag framställde mig som i tidigare tråd en varm person, jag gillar fysisk närhet, kramar kanske rent av, och jag tycker inte om att vara ensam det minsta ens för att ta en promenad i skogen eller vad som helst. Jag är egentligen ingen riktig sadist heller, det är min oerhört sjuka humor bara.

Jag umgicks med honom när jag var liten men blev ofta osams, tror tillochmed jag slog honom ibland, för jag avskydde hur mycket han ljög på den tiden, riktigt antisocialt beteende som liten, nu ljuger han inte men han är fan inte frisk i skallen, jag personligen ogillar inte folk baserat på ras eller något sådant, däremot hatar jag antisociala personer, de flesta mår nog sämre av att ha en sådan i närheten.

Kommer plugga i en annan stad nu, bör jag försöka hitta nya vänner att umgås med och inte känna dåligt samvete av att totaldissa honom? Och som sagt mina våldsfantasier började när jag kände mig trängd av hans klängighet, då han delar med sig av sin egna ångest till mig, även om jag själv är en hyfsat testosteronstinn person.

Mina våldsfantasier är egentligen bara att jag får utlopp för mina aggressioner som byggs av att han sprider känslan han får av sin störda ångest, som jag förövrigt inte förstår hur det ens är möjligt att känna. Egentligen hade det jag velat göra istället för att fantisera om att mörda folk med yxa snarare varit att ruska om den introverta jävla fjollan, så han känner ångest, istället för att han ska få sprida obehagskänslor till omgivningen.

Tycker inte att ni låter friska nån av er, så ni förtjänar antagligen varandra. Sök hjälp om du tror att du kan bli våldsam.