Kan man bli sjuk i huvudet utan närhet?

Man blir nog bra jävla sugen på att göra en Breivik om man behöver umgås för mycket med folk som suger livet ur en också.

"Dö i förtid", som att någon vet när man ska dö..

Highly symptomatic behaviour of Schizoid Personality Disorder and not the norm. A disorder grouped within Cluster A that affects less than 1% although more common in men.

Ja, sett tidigare att den diagnosen passar på mig.

Nej. Många heliga män/kvinnor levde förr i tiden hela sitt liv i celibat och de blev inte galna eller tog sitt liv.

Du talar specifikt om det motsatta könet, och nej det tror jag inte på.

Närhet är närhet, oavsett könet och närhet måste inte heller vara av sexuell natur för att räknas som närhet. Finns många i världen som lever självvalt celibat, utan att de dött i förtid men ändå upplever närhet. Det gäller bara att vara mottaglig för nån typ av närhet, problemet finns i när man inte är mottaglig för nån alls.

Människor är ju olika individer med ett olika stort behov av närhet. Men alla människor behöver andra människor för att inte bli galen. Som någon annan skrev så finns det ju flera sorters närhet, men att bli bekräftad och speglad gör ju att vi växer som människor (går framåt, finner mening, bygger självvärde). Om vi inte växer krymper vi ju, eller står stilla. Det kan ju göra att en tärande misslyckandekänsla infinner sig. Det kan jag tänka mig gör att man mår psykiskt sämre o sämre.

Vi behöver också andra människor för att ö h t ha en chans att stanna i den här verkligheten. Isolerar man sig för länge skapar ju hjärnan en egen verklighet. Det måste väl på ett sätt vara att bli "sjuk i huvudet"
Men även om vi ser andra människor så behöver vi interagera med dem för att kunna identifiera sig som tillhörande. Någon kanske tycker att hälsa på kassörskan på Ica är tillräckligt för att man ska hålla sig sansad i sin människoroll. Men för vissa behövs stimuli av och utbyte med många människor, eller viss typ av utbyte (tänkte då främst på kroppskontakt) för att känna att de har något människovärde. Inget fel i det. Men då blir inte självvalt celibat en motpol till närhet. Inte för mig iaf =)

Sen skriver ju någon annan också att hudkontakt frisläpper oxytocin, och sex släpper på mycket spänningar. Det sammankopplar ju jag med att möjligtvis bli bitter och fientlig om man inte får tillgång till det om man har ett stort behov av det.

För mig är att genuint dela en upplevelse, eller en känsla, mycket mer förknippat med riktig närhet än vad sex är. Men intimitet och samhörighet i en sexuell situation skapar ju närhet. Vi kan bli galna av längtan ibland kanske?

Många olika sjukdomar och diagnoser kommer ifrån ensamhet.

Exempelvis ett barn som blir bortprioriterat utav sina föräldrar, kommer att ha mycket problem senare i livet. Människor behöver närhet och kärlek. Behöver få känna sig behövd, och att umgås med andra utvecklar även det egna jaget.

Så ja, man kan bli sjuk i huvudet utan närhet. Människor är sociala djur.

nej jag tror inte att man blir sjuk i huvudet av brist på närhet , men att närhet i bland lyfter ens mående är nog helt rätt , människan behöver lära sej att leva själv också , uppskatta den friheten det innebär , och få känna på längtan efter någon annan i bland .... tror man uppskattar närheten mer då när den dyker upp i livet

att leva med människor runt sej som äter upp ens energin är ingen hitt det heller

så lär er uppskatta ensamheten så kommer ni älska närheten betydligt mer garanterat

Jag tror faktiskt man kan få en hel del psykiska men utav brist på närhet. En del människor kanske klarar sig galant utan närhet, men jag tror det är väldigt sällsynt. Som barn tror jag det är desto viktigare med närhet. Så enligt mig så tror jag inte man mår särskilt bra i längden utan närhet. Ensam är stark säger de, men det tycker inte jag.