Separationsångest, vad ska man göra?

Idag flyttade mitt kära syskon ifrån mig. Vi har hållit ihop hela livet, det har alltid varit hon och jag. Vi har under all denna tid varit helt synkade, samma person fast i två olika kroppar och funnits där för varandra i ur och skur. Vi har gått igenom enormt mycket saker tillsammans. Men nu är dagen kommen, hon ska börja studera och flyttar flera mil ifrån mig. Efter vi sa hejdå så gick jag in med en så grov tomhetskänsla och försökte bita ihop för att inte gråta mer. Men allting påminner om henne, jag är så van med att höra hennes röst och fotsteg här hemma. Eller alla promenader, varje gång vi äter ihop, när vi spelar tv-spel, när vi är det bästa teamet mänskligheten skådat, alla interna skämt. Jag får bara ont i magen nu och känner hur blödig jag kommer vara ett tag framöver. Det här är bland det värsta jag varit med om. Vi har varit med varandra så gott som varje dag, gör allting tillsammans. Vi har varit så synkade att vi säger, gör och tänker samma saker flera gånger om dagen.

Många pratar om att det kan kännas som att en halva av de själva försvinner, det är precis så det känns just nu. Jag känner rent fysiskt hur halv jag är, det är enormt obehagligt. Jag vill inte tro att det är sant. Vem ska jag nu göra allt det här med? Mig själv?

Jag skulle vilja be om lite råd. Vad är det bästa man kan göra? Vi kommer såklart ha så mycket kontakt som det bara går och träffas när vi har möjlighet. Men det är själva omställningen. Hur ska jag bära mig åt? Vad finns det för metoder så det blir mer lindrigt? Eller ska man bara ta det, att gå med en avskyvärd ångest och en känsla av att vara halv?

Videosamtal via Skype och dylikt lär väl funka?

Ja självklart, såna åtgärder kommer vi ta till med. Men jag menar själva omställningen. Allt jag är van med här hemma, det är sånt jag vill ha råd om. Just nu har jag satt på musik för att det inte ska vara så tyst tex. Såna tips jag är ute efter.

Låt inte separationen handla om dig och var inte så självupptagen. Gläd dig istället att du haft en tid i livet med en fantastisk människa. Det är inte alla förunnat att få möta sådana människor, för de är sällsynta. Gläd dig åt allt positivt. Gläd dig åt att denna fantastiska människa alltjämt finns för den är ju inte död.

Ja bra, sånt här vill jag höra. Att man ska tuffa till sig och tänka på rätt saker. Handlar dock inte om att att vara självupptagen, handlar om ett stort steg som vi båda fått ta nu.

Får väl sätta på lite musik som ni brukade lyssna på tillsammans eller så.

Det är klart att det är en stor omställning för er båda men försök att fokusera på det positiva, att ni har så fin relation och ni kommer ju fortfarande kunna ha kontakt fast kanske på ett lite annat sätt.

Ja det är så det får gå till, får försöka tänka positivt trots detta vemod.

Jag känner igen mig i det du skriver. Min bror flyttade till en annan stad förra året och det tog hårt på mig. Vi var och är bästa vänner och han är verkligen min bästa vän, även om jag säger det till många. Minns när jag skulle köra hem efter att ha kört dit honom och fixat lite i den nya bostaden. Jag var tvungen att köra av på vägrenen för att jag storgrät.

Det du kan göra är att höras så mycket som möjligt med henne. Avståndet är inget skäl till varför er relation skulle påverkas. Jag blir så glad i hjärtat när jag ser att det finns folk som älskar sina systrar så pass mycket.

Besök henne! Överraska henne gärna men kolla först så att det inte kolliderar med studier. Låt henne samtidigt ha hennes egna tid till etablera ett namn i den nya staden.

Vänliga hälsningar,
dunia