Det finns ett antal saker i beteendet hos det Svenska folket som nog måste klassas som ganska omanliga. Saker som man mer eller mindre tvingas till eftersom det är normen här, medan det inte är normen hos andra folk.
Om jag skulle beskriva Svensk socialt liv så är det som kejsarens nya kläder. Svensken är som en Engelsk butler som låtsas vara blind när han ser sin herre naken men sedan går och berättar för alla de andra tjänarna vad han sett medan han låter sin herre tro att han verkligen är påklädd.
Det är vid skvallerbänken som butlern avslöjar sitt skådespeleri och där får man lära sig att folk verkligen har åsikter om varandra, men bara så länge som det sker indirekt och bakom ryggen på dem.
På så vis så bildar Svenskt socialt liv som en kapsel omkring sig där verkligheten inte får påtalas och diskussionerna måste hållas så triviala som möjligt så att inte någon sanning ska kunna komma fram och charaderna avslöjas. Genom att vanliga konversationer inte tillåts innehålla något av någon större mening så kan inte Svenskar heller bilda någon meningsfull social tillvaro utan skvaller. Utan "skitsnacket" skulle varje Svensk bli (ännu mer) isolerad från sina landsmän och fångad i en hjälplös banalitet som inte lär honom någonting om vad någon annan egentligen tycker och tänker.
Varken indirekt kommunikation eller skvaller är speciellt manligt. Inte för att det är direkt kvinnligt heller - det är inte könsbundet. Det är snarare en allmän moralisk svaghet som också lärs ut av den kultur vi är födda i. Men hur har den kunnat uppstå? En man borde inte vara rädd för att vara öppen, ärlig och direkt i sin kommunikation med andra. En man med självrespekt gömmer sig inte för andra män och pratar i smyg om dem. Hur manligt är det att sitta och prata illa om grannen men inte våga gå över och prata med honom?
Många andra kulturer hyllar den starke mannen som står för sin hatt. Men inte här. Hur vanligt är detta? Varför verkar det som att det är så typiskt förekommande i Sverige men inte Finland, Danmark eller Norge?
Om jag skulle beskriva Svensk socialt liv så är det som kejsarens nya kläder. Svensken är som en Engelsk butler som låtsas vara blind när han ser sin herre naken men sedan går och berättar för alla de andra tjänarna vad han sett medan han låter sin herre tro att han verkligen är påklädd.
Det är vid skvallerbänken som butlern avslöjar sitt skådespeleri och där får man lära sig att folk verkligen har åsikter om varandra, men bara så länge som det sker indirekt och bakom ryggen på dem.
På så vis så bildar Svenskt socialt liv som en kapsel omkring sig där verkligheten inte får påtalas och diskussionerna måste hållas så triviala som möjligt så att inte någon sanning ska kunna komma fram och charaderna avslöjas. Genom att vanliga konversationer inte tillåts innehålla något av någon större mening så kan inte Svenskar heller bilda någon meningsfull social tillvaro utan skvaller. Utan "skitsnacket" skulle varje Svensk bli (ännu mer) isolerad från sina landsmän och fångad i en hjälplös banalitet som inte lär honom någonting om vad någon annan egentligen tycker och tänker.
Varken indirekt kommunikation eller skvaller är speciellt manligt. Inte för att det är direkt kvinnligt heller - det är inte könsbundet. Det är snarare en allmän moralisk svaghet som också lärs ut av den kultur vi är födda i. Men hur har den kunnat uppstå? En man borde inte vara rädd för att vara öppen, ärlig och direkt i sin kommunikation med andra. En man med självrespekt gömmer sig inte för andra män och pratar i smyg om dem. Hur manligt är det att sitta och prata illa om grannen men inte våga gå över och prata med honom?
Många andra kulturer hyllar den starke mannen som står för sin hatt. Men inte här. Hur vanligt är detta? Varför verkar det som att det är så typiskt förekommande i Sverige men inte Finland, Danmark eller Norge?
