Vad tycker ni på Flashback om människor som köper målningar, skulpturer och andra konstobjekt endast för att hävda sin "status", och utan att egentligen konsumera eller uppskatta verken på riktigt? Denna typ av individ kan komma i många olika varianter, och den som man irriterar sig mest på är givetvis de rika miljonärerna och miljarderna som köper i princip ovärderliga konstobjekt som ett form av skrytföremål till följd av dess ekonomiska värde och konstnärliga prestige. Men i själva verket uppskattar de konstverket på samma vis som om det vore ett inredningsobjekt och har sällan tittat på det konstant i över 10 minuter, och uppskattar det väldigt ofta primärt för att det är "dyrt" och "lyxigt".
Nu kommer givetvis deras filiströsa sympatisörer proklamera: "Jaha, men du är bara avundsjuk på att de har mer pengar än dig och kan köpa dessa konstverk", och ja, det stämmer väl till viss mån då jag skulle vilja ha möjligheten att köpa dessa konstverk för dess konstnärliga kvalité och kunna njuta av dem istället, för det spelar ingen roll om ett konstverk kostar tusen kronor eller en miljard så länge man själv inte uppskattar verket.
När jag ser dessa människor skryta med sina målningar och skulpturer så tycker jag både synd om dem för de inte uppskattar dem på riktigt, och så tycker jag synd om sanna konstälskare som skulle uppskatta verken om det istället hängde på ett museum, och till sist jag tycker synd om konstnären som producerade verket för att det sedan ska låta det hängas på en vägg hos en sådan människa.
Nu finns även denna typ av konstsamlare också inom andra samhällsskick och gäller inte bara de rika, och det finns en väldans massa olika varianter, och följande är ju två stycken andra exempel som retar upp en rätt så mycket.
Den mest övertydliga av dem är den "progressiva", som står i kontrast till den "konservativa" typen. Den progressiva spelar helst jazz på hög volym ur högtalarna och med öppet fönster så alla grannarna ska höra hur "finkulturella" de är, samtidigt som den reaktionära typen är mer benägen att spela klassisk musik ut så folk kan höra hur "finkulturella" de är. Det finns även en vidareutveckling som jag väljer att kalla för "Filiströsa Nationalistkonstsamlare" och "Filiströsa PK-konstsamlare".
"Filiströsa Nationalistkonstsamlare" är väldigt konservativa och nationalistiska, och har en tendens att bry sig mer om att ett konstverk tillhör det egna kulturarvet än dess befintliga kvalitet eller att de ens själva kan uppskatta det. På den mest extrema sidan så vägrar de till och med att ens konsumera konst som inte är svensk eller västerländsk, och går sedan in i förnekelse om de råkar uppskatta något från exempelvis Kina. Det är ett tecken på att deras konstsmak endast är till för att hävda sin tribala identitet på ett väldigt ytligt och artificiellt vis. Självklart beter sig inte alla nationalkonservativa på detta vis, men jag tror definitivt att majoriteten av alla nationalkonservativa som läser Heidenstam eller påstår sig uppskatta honom gör det mer för att vinna Nationalkonservativa-kreddpoäng och bara för att det boostar deras tribala självbild, och jag är rätt så säker på att de aldrig skulle läsa en liknande nationalromantisk poet från våra grannländer (för de bryr sig inte om kvalitet utan endast om tribalitet).
"Filiströsa PK-konstsamlare" är väldigt progressiva och globalistiska, och har en tendens att bry sig mer om att ett konstverk är PK än dess befintliga kvalitet eller att de ens själva kan uppskatta det. På den mest extrema sidan så vägrar de till och med att ens konsumera konst som är svensk eller västerländsk, och går sedan in i förnekelse om de råkar uppskatta något från exempelvis Sverige eller USA. Det är ett tecken på att deras konstsmak endast är till för att hävda sin godhetssignalerande PK-identitet på ett väldigt ytligt och artificiellt vis. Självklart finns det många som inte beter sig på detta vis, men jag tror definitivt att majoriteten av alla PK-människor som läser Chinua Achebe eller påstår sig uppskatta honom gör det mer för att vinna PK-kreddpoäng och bara för att det boostar deras "toleranta" självbild, och jag är rätt så säker på att de aldrig skulle läsa en liknande poet från Sverige eller våra grannländer.
Nu kommer givetvis deras filiströsa sympatisörer proklamera: "Jaha, men du är bara avundsjuk på att de har mer pengar än dig och kan köpa dessa konstverk", och ja, det stämmer väl till viss mån då jag skulle vilja ha möjligheten att köpa dessa konstverk för dess konstnärliga kvalité och kunna njuta av dem istället, för det spelar ingen roll om ett konstverk kostar tusen kronor eller en miljard så länge man själv inte uppskattar verket.
När jag ser dessa människor skryta med sina målningar och skulpturer så tycker jag både synd om dem för de inte uppskattar dem på riktigt, och så tycker jag synd om sanna konstälskare som skulle uppskatta verken om det istället hängde på ett museum, och till sist jag tycker synd om konstnären som producerade verket för att det sedan ska låta det hängas på en vägg hos en sådan människa.
Nu finns även denna typ av konstsamlare också inom andra samhällsskick och gäller inte bara de rika, och det finns en väldans massa olika varianter, och följande är ju två stycken andra exempel som retar upp en rätt så mycket.
Den mest övertydliga av dem är den "progressiva", som står i kontrast till den "konservativa" typen. Den progressiva spelar helst jazz på hög volym ur högtalarna och med öppet fönster så alla grannarna ska höra hur "finkulturella" de är, samtidigt som den reaktionära typen är mer benägen att spela klassisk musik ut så folk kan höra hur "finkulturella" de är. Det finns även en vidareutveckling som jag väljer att kalla för "Filiströsa Nationalistkonstsamlare" och "Filiströsa PK-konstsamlare".
"Filiströsa Nationalistkonstsamlare" är väldigt konservativa och nationalistiska, och har en tendens att bry sig mer om att ett konstverk tillhör det egna kulturarvet än dess befintliga kvalitet eller att de ens själva kan uppskatta det. På den mest extrema sidan så vägrar de till och med att ens konsumera konst som inte är svensk eller västerländsk, och går sedan in i förnekelse om de råkar uppskatta något från exempelvis Kina. Det är ett tecken på att deras konstsmak endast är till för att hävda sin tribala identitet på ett väldigt ytligt och artificiellt vis. Självklart beter sig inte alla nationalkonservativa på detta vis, men jag tror definitivt att majoriteten av alla nationalkonservativa som läser Heidenstam eller påstår sig uppskatta honom gör det mer för att vinna Nationalkonservativa-kreddpoäng och bara för att det boostar deras tribala självbild, och jag är rätt så säker på att de aldrig skulle läsa en liknande nationalromantisk poet från våra grannländer (för de bryr sig inte om kvalitet utan endast om tribalitet).
"Filiströsa PK-konstsamlare" är väldigt progressiva och globalistiska, och har en tendens att bry sig mer om att ett konstverk är PK än dess befintliga kvalitet eller att de ens själva kan uppskatta det. På den mest extrema sidan så vägrar de till och med att ens konsumera konst som är svensk eller västerländsk, och går sedan in i förnekelse om de råkar uppskatta något från exempelvis Sverige eller USA. Det är ett tecken på att deras konstsmak endast är till för att hävda sin godhetssignalerande PK-identitet på ett väldigt ytligt och artificiellt vis. Självklart finns det många som inte beter sig på detta vis, men jag tror definitivt att majoriteten av alla PK-människor som läser Chinua Achebe eller påstår sig uppskatta honom gör det mer för att vinna PK-kreddpoäng och bara för att det boostar deras "toleranta" självbild, och jag är rätt så säker på att de aldrig skulle läsa en liknande poet från Sverige eller våra grannländer.
__________________
Senast redigerad av Frihetsministeriet 2017-08-16 kl. 20:41.
Senast redigerad av Frihetsministeriet 2017-08-16 kl. 20:41.