Bästa vännen död. Skulle fylla år idag. Känns ensamt

Blä, det känns så ensamt. Han dog för några månader sedan. Han skulle fylla 28 år idag. Fy fan. Även om jag umgåtts med folk hela dagen.

Så fort jag kom hem nu så känner jag mig pissensam. En fin och fantstisk vän till mig ville hänga ikväll (tror jag), men det blev till slut inte så och nu får man inte tag i henne. Mitt egna fel, antar jag.

Aja. Vad fan ska man göra nu då? Blir ju fan bara värre och värre. Tog en öl nyss för att lugna mig lite, men såklart blir det bara värre. Börjar gråta.

Jag måste skaffa något att göra i situationer som denna. Ingen av mina polare (förutom henne) orkar umgås om dagarna efter jobbet. Vad gör ni andra singlar om vardagarna? Brukar ni umgås med vänner efter jobbet? Är det bara min umgängeskrets som är såhär?

Kram till dig <3 Beklagar sorgen!

Tack<3 Funderar på att gå och köpa fler öl... Hur dumt är det på en skala 0-10, tro?

Det gör inget bättre. Jag tenderar att bli ledsnare om jag redan är ledsen eller arg/irriterad.
Inte minst efteråt.
Se på nån bra film eller ta en promenad.

Jag träffar absolut inte kompisar varje dag efter jobbet det skulle jag aldrig palla med och ser inte heller vitsen med det.

Som det låter på dig skuldbelägger du dig själv för hans/hennes död och jag tror att du bör skaffa proffesionell hjälp via nån "psykjour", jourhavande medmänniska, nationella hjälplinjen t.ex.

Tror du behöver prata ut med någon som verkligen lyssnar och kan ge dig relevant feedback.

Har själv kompisar som dött både i olyckor men också självmord och vet hur förjävligt det kan kännas. Beklagar din sorg, men måste säga att köpa mer öl knappast dämpar din ensamhet.

Låter som en fullt berättigad dag att supa ner sig tycker jag.

Too late!

Men I get your point, jag vet att du har rätt. Tar bara någon, men kommer inte att supa ner mig. Film är väl en idé. Passar väl till någon enstaka öl. Det får bli det. Får göra det bästa av situationen

Men brukar folk verkligen inte umgås med varandra om vardagarna? Det är ju lite illa ändå. Trodde bara att det var ungefär min krets som var körd ur den aspekten

Fan vad trist. Känner med dig. Gå en promenad. Lite luft och andakt.

Nu är det ju ok och kanske viktigt att känna sorg! Lite klyschigt men tiden läker iaf lite sår.

Mina första dödsfall som jag va med om va 2 kompisar som körde ihjäl sig när jag va 17 .Sedan två nära ( som man växte upp med) innan 27, och någon fest polare, typ drogrelaterat. Nu hade jag ju lämnat dem ( bytt stad) men man vänjer sig faktiskt.

Lite jobbigt de få ggr man återvänder och råkar springa på deras föräldrar, så mest synd om dem.
Den enas mamma har jag bara träffat några ggr och hon kramar mig och klappar mig på kinden och jag ser att hon är ledsen, men samtidigt glad att det gick bra för mig.

Så skratta och gråt om du behöver det. Men det är inte mest, eller så synd om dig. Utan de anhöriga!

Tänkte så innan med, så jag förstår hur det känns. Men det var när jag var inne i en långvarig depression. Har kommit långt med att ta mig ur den och har börjat uppskatta relationer mycket mer. Tränar också, vilket har hjälpt mot både depressionen, hälsan och energin. Påverkan min väns död har haft på mig ska väl inte underskattas heller, det har varit en ganska omställande tid.

Jag tycker att det är synd att det är så, att folk inte orkar umgås med varandra. Känns som om livet bara rinner iväg

Tack så mycket. Jo, jag har fått gå på ett par psykologsamtal efter att min arbetsplats ordnade jourpsykolog. Absolut, jag skuldbelägger mig själv en hel del för vad som har hänt. Men det ska tydligen vara vanligt antar jag.

Ska se på något skoj och hålla mig till max 3 öl.

Jag tror att det är ganska dumt. Bättre att försöka ta sig igenom det utan alkohol. Det är en period man bara måste kämpa sig igenom! Du klarar det ♡<3

Jag säger inte att det är mest synd om mig. Försöker inte tävla. Jag försöker ta hand om hans anhöriga. Jag har varit och besökt hans föräldrar och umgåtts med dem, och skriver till dem ibland. Jag hjälpte till med begravningen, hans bostad och andra praktiska grejer. Är väl medveten hur synd det är om dem, det gör jävligt ont att tänka på det.

Ganska kallt att du säger att det inte är "så synd" om mig ändå. Du vet inte vad vi hade eller vad vi gick igenom.