Nationalanarkism

Är nationalanarkism en nationalsocialistisk form av anarkism med tanke på att den delar nationalsocialismens rastänkande och antisemitism så undrar jag detta och vad tycker ni andra anarkister om nationalanarkism.

Berätta på vilket sätt nationalanarkismen är antisemitisk och hur de planerar att upprätthålla separation? Är bara nyfiken, för allt låter på ytan så motsägelsefullt

Nationalanarkism är en oxymoron.

Och Anarkomaoism?

Javisst, men i dagens vansinniga värld är ingenting heligt. Motarbetar du nationalism så lämnar du öppet mål för globalism, nationalismens enorma motståndare. Samtidigt arbetar du för samhällets upplösning i förhållande till tillit och förtroende för varandra. Ingen har någonting emot globalt samarbete, men allt globalismen arbetar för är globalt styre och globalt härskande, genom att förstöra all mänsklig tillit till förhållandet mellan rovdjur. Din död eller min i fullständig konkurrens om allt, under överseende av psykopater, psykopatiska mekanismer och psykopatiska doktriner.

Det är vad en totalitär centraliseringsdoktrin under ohindrad kapitalism leder till, med en finare TV i ditt vardagsrum, så länge du kan betala för den (vad resten av planeten betalar för den är tydligen oväsentligt). Till slut är en mördande majoritet av alla människor skuldslavar till ett försvinnande antal fullständigt vansinniga människor.

Min fiendes fiende är min vän. Idag innebär nationalism decentralisering. Jag har ingenting emot global kommunikation och globalt samarbete, men över min döda själ att vi ska ha globalt styre enbart på premissen att de är rikast (de värsta monstren världen kan tänka sig). Det innebär dehumaniserande och självdestruktion bortom allt modernt förnuft på samtliga nivåer om man underkastar sig.

Nationalism är ingen lösning, men det är ett motarbetande mot att förstöra samhällen, introducera misär och få befolkningar att hata sig själva och varandra.

Att propagera för renodlad anarkism idag är antingen en fullständig utopi eller en väntan på att den s.k. "civilisationen" kollapsat fullständigt (inte otänkbart över tid). Jag arbetar för decentralisering, samtidigt som jag väntar på kollaps.

Jag har hellre en nationell makt att ifrågasätta än en global makt att ifrågasätta. Välj styrkan på ditt gift. Alla val har konsekvenser, att vara blind anarkist idag innebär att du stärker globalismen genom att försvaga nationen, för styrkan inom anarkism är försvinnande usel.

Jag har ideal som jag följer, men jag förstår också när man måste kompromissa för den större strategins skull. "Hoppas på det bästa och planera för det värsta" brukar man säga. Idag hoppas jag på en inte alltför oangenäm misär och planerar för fullständig katastrof. Så illa är det. Det finns inget bästa.

Jag arbetar för all decentralisering av makt, med alla till buds stående medel. Jag har ingenting emot centraliserad kommunikation och distribution. Det, är självklarheter. Om jag ska kalla mig själv anarkist eller något annat vet jag inte. Jag följer principer, inte en doktrin.

Om andra vill kalla mig för nationalanarkist får de väl göra det. Jag motarbetar mekanismer, inte ideologier. Jag skulle kalla mig en decentralist av maktordningen.

Jag vill poängtera att vänsterrörelsen är den rörelse som befinner sig mest mot decentralisering av alla rörelser idag. Liberaler säger sig tillhöra individualismen, men de ifrågasätter aldrig globalismens principer (vilket innebär liberalernas individualistiska undergång). Nationalisterna har aldrig motsatt sig finansvärldens och kapitalets övertagande av samhället, tvärtom. Jag vill alltså poängtera att jag förespråkar mänsklig decentralisering av begreppet auktoritet.

Efter övervägande vill jag alltså framföra att jag i min enormt pessimistiska grundsyn kanske bör fokusera på de egentliga motkrafterna mot auktoritet: samarbete och logistik/ distribution. Distribution är komplicerat, samarbete och kommunikation desto enklare. Samarbete är väldigt enkelt i sin grundtanke, det innebär att flera (helst alla) människor kommer överens om fundamentala principer. I dagens samhälle är det långt från en omöjlighet, om man talar om minsta gemensamma nämnare, oavsett kultur.

Ska man verka för anarkism - decentralisering, så bör man arbeta för att ena människor över hela världen i form av unioner och förbund. Vad händer om alla gruvarbetare i hela världen strejkar? Vad händer om alla bönder i hela världen är representerade av sig själva (kooperativ) istället för en institution eller kooperation? Frågar du var och en kommer samtliga ge samma svar. Varför blev de "självägande" (dvs institutionshorande enligt detta system) bönder? Därför att de ville bestämma över sitt eget arbete, även när de behöver slita som djur.

En decentralisering av makt kommer ske när människor själva tagit makten över samarbetet och distributionen. En sådan revolution kräver ingen väpnad kamp annat än just samarbete. Man börjar smått och eskalerar sitt grundsyfte när tillfälle ges.

Är du anarkist idag och vill göra en skillnad: Börja fundera på en rörelse som kan ena människor världen över under en minsta gemensamma nämnare: Undvikande av misär. Undvikande av otrygghet. Undvikande av destruktivitet av andra och sig själva. Det skulle varje människa i världen skriva under på under rätt formulering.

Minsta gemensamma nämnare för största möjliga resultat. Det budskapet vill jag ge till alla som förstår att det system vi har idag aldrig ens kommer överleva sig självt, allra minst oss själva. Och då är vi ändå lyckligt lottade jämfört med det otal djurarter som kommer vara fullständigt utrotade före oss själva.

Vilket resultat kan du åstadkomma genom att bara spendera din tid med att kommunicera med andra människor, istället för att spendera din tid i väntan på din egen död? Vad sägs om globala kooperativ för det mesta, som protesterar globalt mot det globala vansinnet? Vad sägs om att alla som företar sig, är gemensamma ägare av företaget/ samhället/ gruppen? Det förespråkar ansvar.

Utan nationalism, ingen anarkism. Att nationen (rasen) är grundfundamentet för ett anarkistiskt samhällsbygge, brukar vara den naturliga slutsatsen som både kropotkinister och proudhonianer landar i.
Den här artikeln i Ny Tid om den norska anarkismens utveckling sammanfattar det hela bra.
https://www.nytid.no/ny-anarkisme-for-en-ny-tid/

Jag förstår inte hur nationalism och anarkism kan beblanda sig. Det är så kulturellt
skillnad på dessa två. Nationalister är konforma och auktoritära.
Anarkister är antiauktoritära och tror på jämlikhet, och hur kan jämlikhet
existera med nationalism?. Är du nationalist så tror du att din så kallade ras är
mera värd

Ibland förstår Ubbe hur verkligheten ser ut. Om jämlikhet inte kan existera inom nationalism så måste alltså det enda alternativet vara globalism, för de gemensamma reglerna måste alltid fastställas på nåt sätt.

De globala reglerna är att alla blir rövknullade utom den absoluta toppen (och de också i sitt självdestruktiva förhållande), utan att någon kan nå eller påverka maktordningen. Globalt samarbete - ja. Global maktordning - då är det dags för alla att skriva sitt testamente.

Varför tror du globalismen som den ter sig bryr sig ett skit om människan, när inte ens den nationella staten gör det? Jag vill kunna se min makthavare i vitögat och kunna resonera med denne. Det kan man absolut inte idag, tvärtom eskalerar distansen med råge.

Vänsterns definition av jämlikhet är verkligen konformism. Total sådan á la Harrison Bergeron. Nationalbolsjeviker skulle nog skriva under på det men verkligen inga andra nationella. Inte heller måste nationalism vara särskilt auktoritär, inte ens NS. Däremot ser vi väl auktoritet som naturlig när den manifesteras meritokratiskt. Människor som organiserar sig fritt kommer att göra det i någon form av hierarkier hävdar vi. En ordning där "alla ska få bestämma" måste man vara synnerligen naiv, för att inte säga infantil, om man tror på.

Då är väl det enklaste att själv bli en? Den perfekta nationalanarkisten?