Jag och min sambo fick en son för 3 månader sen, Jag är i en djup deprission redan sen under graviditeten, går hos kuratorer och ska inom kort börja med medicin ( antideprisiv ) Han fanns aldrig där under graviditeten, Han hade liksom ingen längtan efter våran sons ankomst, Han började jobba borta hela veckorna strax innan jag skulle föda, då i skräck att jag skulle få föda ensam utan han, sen äntligen när våran fina son kom till världen så va han inte ens hemma 10 dagar han drog iväg och jobba 2 dagar efter vi kom hem, sen tvinga jag honom ta ut dom där 10 dagarna, dom spenderade han genom att dricka ligga på soffan och ha semester, Jag mådde psykiskt dåligt va i en bubbla jag bara gjorde det som skulle göras sen sov jag, Han återgick till jobbet och jag va ensam med sonen under veckorna, mådde så dåligt med kämpa på och så fort han kom hem på helgerna så tillbringa han tiden genom att ligga i soffan och kolla telefonen han kan lägga sig i badet med en kall öl och telefonen och ligga där 1 timme, så fort våran son gråter eller inte vill sova på direkten säger han att han tycker han är dryg, Han säger hela tiden att han har det bästa jobbet på grund av att dom aldrig behöver göra något, att han bara kan ta det lugnt satt utbränd är han då inte, han ringer aldrig och frågar hur allt går här hemma när han är borta heller utan han ringer bara och säger godnatt, jag håller på att få ett frispel jag har inte somnat innan 6 på morgonen sen 2 veckor tillbaka för jag är så har såna sömnsvårigheter men inget rekommenderas att jag ska börja med sömntablett/ insomningstablett då jag har sonen och sambon vaknar ändå aldrig iallafall, till det stora hela, när jag ifrågasätter honom säger han att jag överreagerar, gör jag det ? Är jag helt psyko eller är det så att han är en lat oengagerad gris?
