Förbannad på folk som alltid haft det lätt?

Hejsan!

Jag slås ibland av att jag känner mig avundsjuk och nästan förbannad på folk som alltid haft det lätt i livet. Själv har jag familjetrauma som har ställt till en jävla massa problem i skallen på mig och har lämnat en mer eller mindre konstant stress i kroppen och sinnet på mig.

Man ser gamla kompisar och bekanta som verkar ha haft en väldigt lugn uppväxt utan en massa jobbig drama och trauma och verkar ha blivit mycket mer starka, lyckliga och harmoniska människor är en själv. De känns bortskämda på nåt sätt, tar psykisk hälsa för givet och förstorar upp skitproblem som bleknar i jämförelse med vad man själv varit igenom. Å andra sidan vet man aldrig vad som döljer sig bakom kulisserna..

Hur resonerar ni andra som gått igenom liknande? Egentligen borde man ju vara glad för deras skull, men det känns svårt ibland när världen är så orättvis. Ska lägga till att jag inte bara har haft det jävligt, tillhör inte en av de som har haft det värst men betydligt mer problem än folk i överlag antar jag.

Har börjat inse att de flesta bär på en massa skit. Det är mycket man inte vet om alla ""lyckade" människor.

Du måste acceptera din situation och tänka framåt. Försök använda din erfarenhet som en styrka, det finns många lärdomar i det du gått genom. Gör dig av med allt som påminner dig om din barndom, säg upp kontakten med människor som får dig att må dåligt och som inte tar dig framåt i livet.

Skaffa förebilder som genomgått samma trauman och ändå blivit framgångsrika, lyckliga, respekterade människor, det finns gott om dem. I alla framgångsrika familjer finns det alltid någon, som vid något tillfälle, vände trenden.

Bli den i familjen som vänder trenden.

Känner igen mig delvis. Blir inte riktigt förbannad, blir snarare förbluffad över vad andra anser vara "problem". Kommer från väldigt trasiga familjeförhållanden. Har lämnat många psykiska ärr som förmodligen aldrig kommer läka helt så visst känner jag lite avundsjuka ibland när jag ser lyckliga och stabila människor som har haft energi och tid att fokusera på sig själv. Under min uppväxt levde jag under turbulenta omständigheter med ständig skrik, bråk, sjukhusbesök. Allting pga ego, narcissim och psykopatliknande tankemönster. Otroligt själviska och känslokalla människor är en börda för sin omgivning.

Kommer aldrig någonsin sätta barn på den här planeten. Resterande år av mitt liv spenderar jag ensam. Blir det för jobbigt så finns det alltid en väg ut.

Min lösning på ditt problem (som en gång var mitt) är att inte jämföra mig själv med andra. Det går liksom inte helt enkelt eftersom alla växer upp under annorlunda omständigheter. Det är en slump. Känns inte logiskt att vara förbannad över slumpen.

Jag är mest förbannad på mig själv för att jag alltid lyckas finna det fula och vedervärdiga i mänskligheten.

Skulle så gärna vilja vara allt igenom god och tro på den inneboende godheten i varje människa men det är svårt.

Så istället så iakttar jag på en armlängds säkerhetsavstånd och blänger som en ilsken lilla My om någon vågar sig på att bjuda in mig i gruppen ... Typ.

Tröttsamt!

samma här. vet att ingen är perfekt eller har perfekta liv hit o dit. men många har det jävligt bra , jämfört med en själv

Som Tolstoj sa: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis."

Det är väl ändå en tröst.

Jag har liknande trauma som dig som jag är sjukpensionär för sedan snart tre år. Men jag är varken avundsjuk eller missunnsam. I stället fokuserar jag på det som är bra i livet och försöker ge mina barn bästa möjliga start i livet. Hittills verkar det fungera helt okej. Mycket bättre med barnen än hur jag själv mår, i och för sig. Å andra sidan gick det rätt bra för mig ända tills ett tag efter att jag hade fyllt 40, så jag kan inte klaga på missade chanser. Ibland tänker jag att det vore toppen om jag kunde ha eller göra saker som andra har eller kan. Men så är det ju inte. Faktum är att både anhöriga och vänner är generösa mot mig, just för att jag kanske uppvisar en ödmjukhet och ett positivt sinnelag. Bitterhet, avund och missunnsamhet skulle bara göra saken värre. På alla plan, tror jag.

Det här är bara trams. Föreställ dig att du som försvarslös 10-årig gömmer dig under sängen för att undvika din aggressive alkoholist till farsa som tar ut sina frustrationer och misslyckande på dig och din morsa. Föreställ dig att se dina syskon, som ärvt denna aggression ha problem med auktoritet orsaka ytterligare problem för din familj genom att bråka med andra utomstående (gängmedlemmar, blattar, familjen). Föreställ dig maktlösheten i en godhjärtad liten pojke oförmögen att göra någon som helst skillnad, allt han kan göra är att kolla på när nära och kära förstör och skadar varandra gång på gång på gång genom sin egna idioti, osäkerhet och oförmåga att hantera konflikter på ett vuxet och moget sätt utan att skada sin omgivning.

Svårt att inte bli utformad av sina erfarenheter och lida psykiskt när du är konstant omringad av traumatiska upplevelser under hela din uppväxt.

Det handlar mer om psykiskt välmående än yttre påverkan på 'jag'et.

Jag bor i Sverige, jobbar och tjänar bra och har en lycklig och hälsosam familj. Det finns säkert 50 miljoner människor som har en bättre vardag än jag har men det finns också sju miljarder människor i världen som har det sämre än vad jag har det. Varför ska jag klaga? Jag anser mig inte ha råd med att köpa en ny Mercedes i morgon (även om jag har möjligheterna till det) men det finns rätt många i världen som inte kan köpa en Coca Cola i morgon.. ska jag då klaga för att jag är lite trött på jobbet för att min dotter vaknade tidigt i morse?

Det finns extremt få som lever in om Sveriges gränser som det faktiskt är synd om i jämförelse med folk det faktiskt är synd om runt om i världen. Den fattigaste av den fattigaste uteliggaren i Sverige får in ett par tjugor om dagen om den tigger.. vilket ger någon limpa, en liter yoghurt och en banan utan problem. Hur många fattiga i Bangladesh tror ni har den förmånen..?

Bortskämda jävla skitmänniskor.

Hur vet du att en människa "haft det lätt"? Alla problem syns inte utåt (våld i hemmet, alkoholiserade föräldrar, ångest, depression, kärleksbekymmer, dödsfall i familjen, sjukdomar, mobbning, finansiella problem o.s.v.)

De allra flesta människor har nog på ett eller annat sätt haft det svårt i livet, även om det inte nödvändigtvis syns utåt. Och ofta ser folk inte allt slit som ligger bakom "framgång". Folk jobbar hårt för att nå "framgång" men det bakomliggande slitet syns sällan utan folk ser bara resultatet (en dyr bil, dyrt hus etc.)

Jag hade klasskamrater som under hela skolgången blev skjutsade i bil till skolan.
De bodde i en stor villa med aircondition,hade dyra leksaker,grillfester i trädgården, tv-spel & datorer med alla de nya spelen, satellitkanaler etc.
De praktiserade på roliga ställen som deras föräldrar fixade,
och de fick en massa presenter när de slutade där för de varit så duktiga.
Sen så fick de även sommarjobb där.

Sen åkte de på semester till exklusiva länder.
Även på sportloven åkte de skidor i hyrd stuga.

Jag fick nöja mig med att cykla runt på min gamla cykel, och panta tomburkar för att kunna köpa leksaker.

Sen tog de körkort någon vecka efter de fyllt 18 (föräldrarna betalade)
Efter gymnasiet så åkte de ett gäng till Thailand eller liknande i två månader.
Sen när de kom hem började de jobba i familjeföretaget eller liknande inga arbetsintervjuer där inte.

De kör runt i en fin bil som företaget betalar.
Sen köpte de en villa för flera miljoner i ett helsvenskt område.
Deras ungar som knappt kan läsa har senaste mobiltelefonen, som de bara spelar på.

Medan man själv hankar sig fram på soc med en kontantkortstelefon för 150.-
Så man kan få sina inbokade möten via sms.
Bor i en hyreslägenhet med en massa psykopat araber, i ett nerslitet område.

Sådant kan man blir lite avis på.
Man går på en massa söka jobb kurser ingenting händer.

Deras största dilemma i livet är väl om de får punktering,
och tvingas gå ut i regnet och byta till reservhjul.

Medans jag tränger in mig på en buss med min matkassar,
och tvingas åka runt i 45 min med en massa idioter som muckar gräl
eller inte har vett att stanna hemma, när de har influensa och nyser över hela bussen.


De få tillfällen jag gått in i deras facebooks har jag känt för att spy all lyx de vältrar sig i.