Betonade och obetonade stavelser, är det bara styrkan som varierar?

Tjo,

Jag har alltid tolkat betonad vs. obetonad stavelse som en rytmskillnad, så jag blev överraskad när jag läste att det snarare handlar om hur mycket "energi" som läggs i stavelsen. Har ord som enbart skiljer sig i stavelsernas betoning verkligen samma rytm, bara att styrkan varierar, eller finns det en rytmkomponent också?

Tror jag är lite halvdöv för betoning rent generellt. Får anstränga mig för att höra vilken stavelse som är betonad.

Rytm ingår som en komponent inom prosodin och kan väl sägas mer handla om ett generellt begrepp i hela språkmelodin. Dock är det ju ofrånkomligt så att betoningen förändrar takten.

På nåt sätt känns takten som det primära för mig. Ta typ "extract" på engelska. När det är ett substantiv (EXtract) och man "klappar ut det" så blir det två långsamma klapp. När det är ett verb (exTRACT) så är det två snabba klapp. Känns konstigt för mig att fokusera på styrkan (rätt subtilt) när takten är så annorlunda. Verkar vara så med nästan alla såna där ordpar...

Ett annat exempel är "analysis" när folk säger det fel (typ fransmän). Känns som att rytmen är den stora grejen som skiljer när man säger det fel vs. rätt.

Nu använde jag medvetet takt i stället för rytm och tycker att det passar bättre för enstaka ord. Rytmen används redan som begrepp för själva melodisammansättningen. Jag kan inte påstå att jag har uttalat [ ] vetenskapligt stöd för det dock.

Det beror på språk. På svenska, och en del andra germanska språk, är betonade stavelser långa och obetonade korta.

Ja, som nämnts, betonad stavelse kan yttra sig olika i olika språk – längd, emfas, tonhöjd, glottis …

Att vissa språkljud är reserverade enbart för betonad/obetonad stavelse är också vanligt. (I svenskan har tex apparát inte alls samma vokalkvalitet som en ápa-ratt.)

Det verkar som man intuitivt begriper vad som är betonat, även om det fungerar helt olika i olika språk. Tex är det väl självklart att man säger generalíssimo på svenska i enlighet med hur italienskan pitchar tonhöjden (vilket man ju inte gör i svenskan).

Jag får intrycket att turkiskan trixar mycket med betoning, trots att betoningen där verkar sakna både lexikalisk och grammatisk betydelse. Samma person tycks alltså kunna heta både Kémal och Kemál beroende på vilken känsla som uttrycks.