Parallela universum?

Om det nu finns ett oändligt antal parallela universum och vad eller vilken situation du än kan tänka dig har hänt i minst ett av dem, finns det då ett parallelt universum där andra universum inte finns?

(slakta mig inte om du tycker frågan är dum)

Till en början får du definiera vad du menar med universum. Betydelsen har skiftat över tiden och kan nu avse lite vad som helst som inte kan kommunicera med något annat.

Hjälp mig lite på vägen, din tanke är att någonstans finns ett universum ingen vet om?

Jag är inte görsmart men tanken din är inte dum.

(Ännu bättre för mig om jag fattat den :-D).

Det beror på vilken typ av parallella universa vi talar om. Max Tegmark skiljer mellan fyra olika nivåer av möjliga multiversa:

Typ I: I ett oändligt universum kommer exakt samma mönster att upprepa sig oändligt många gånger, och även oändligt många gånger bortsett från någon liten detalj. Det finns alltså oändligt många identiskt lika kopior av vårt lokala universum (det universum vi kan observera), och oändligt många som skiljer sig i någon liten detalj, osv. i all oändlighet. Dessa olika lokala universa ligger dock alla inbäddade i samma "stora" universum, som likadana hus på olika adresser i en jättestor stad, och lyder under samma naturlagar.

Typ II: I ett universum som undergår inflation kan det också bildas nya universa genom "avknoppning". Dessa universa kan till skillnad från dem av Typ I aldrig kommunicera med varandra, och de skenbara naturlagarna kan vara annorlunda i olika avknoppade universa.

Typ III: Om någon variant av Hugh Everetts mångvärldstolkning av kvantmekaniken stämmer, så splittras vårt universum i olika kopior varje gång en atom sönderfaller eller något annat kvantfenomen äger rum. Poängen med denna teori är att alla de olika utfall som kan ske enligt kvantmekaniken faktiskt inträffar, men i olika universa. Som man lätt förstår blir det väldigt många parallella universa väldigt snabbt med den här mekanismen.

Typ IV: Den högsta nivån. Tegmark postulerar här att alla universa som i någon mening kan existera - eller är beräkningsbara - faktiskt existerar i en matematisk idévärld. Vårt universum är bara ett av oändligt många element i den här idévärlden.

Nu kan det finnas universa som inte är oändliga eller undergår inflation. Ett universum kan t.ex. vara slutet och efter en inledande expansion dra ihop sig i en big crunsch. Och i ett sådant universum kommer man inte att se parallella universa av typ I eller II. Typ III är däremot fortfarande möjligt, om man tror på mångvärldstolkningen. Och i idévärlden på nivå IV - om man tror på den - kan det finnas både universa som är oändliga och genomgår inflation och därför medger parallella subuniversa av typ I och II, och sådana som inte gör det.

Så svaret på din fråga är att det kan finnas ändliga universa utan inflation där det inte finns parallella universa av typ I och II. Men det utesluter inte parallella universa på nivå III eller IV, om man tror på dessa.

Kan greppa tanken om flera universum. Det svåra är flera universum i vad, i ingenting eller i större oändligt universum?
Och detta stora universum skulle vara i ett ingenting.

Att greppa ingenting är svårt, att tänka ett ingenting. Som att vårt universum skapades i en big bang i ett ingenting och energin omvandlades till materia, som i och för sig mest består av tomhet i atomerna o.s.v.

Om man tänker att vi existerar i en virtuell verklighet har man bara flyttat frågeställningen ett led= vilken är då den riktiga verkligheten som skapar vår virtuella verklighet?

Om man tänker en matematisk idevärld har man väl också flyttat frågeställningen ett led? Nu har jag ju inte greppat begreppet "matematisk idevärld".

Tegmark har också pratat om universum som ett hologram. Nu har jag ju glömt, tappat greppet lite om den teorin.

Nå, svåra frågor, kanske dessa frågor säger mer om oss människor och vad vi är?

Kan du förklara din tolkning av nivå 4 ytterligare? Det var länge sedan jag läste boken men om jag minns rätt så pratade Tegmark om en matematisk struktur som utgörs av relationer. Så jag förstod det som en förklaring av vad den yttersta verkligheten egentligen är.

Som jag förstått det menar han helt enkelt att alla universa som är möjliga - eller i vart fall beräkningsbara - existerar vid sidan av varandra som element i en slags platonsk idévärld bestående av matematiska strukturer. Han använder inte just det ordet, men det är andemeningen.

Poängen med det här resonemanget är att man slipper förklara varför naturlagarna och konstanterna ser ut som de gör just i vårt universum. Alla de andra varianterna finns också och är lika verkliga. Frågan blir då snarare varför vi råkar leva i ett universum som ser ut just som det gör. Men då kan man åberopa den antropiska principen och säga att många - kanske de flesta av de andra universa - inte medger intelligent liv. Om man antar att det finns bara ett universum - vårt - är det svårare att förklara varför vi hade en sådan tur att detta enda universum medgav mänskligt liv.

Vi tenderar ju att tänka visuellt eftersom vår hjärna konstruerats för det, och placera in objekt i ett euklidiskt rum. Men när det gäller kosmologi leder den mänskliga hjärnan oss ofta fel. Rumtiden är en egenskap hos vårt - och eventuella andra universa - och har ingen oberoende existens "utanför" det.

Det är alltså fel att tänka sig vårt och andra universa inplacerade i ett slags rum, lika fel som att tänka sig Big Bang som en expansion av vårt universum i ett tomt rum från en punktformig källa. Undantaget är förstås parallella universa av typ I som bara är olika adresser i vårt universum.

Det rätta sättet att tänka på den matematiska idévärlden är som en mängd där elementen är olika universa. Någon rumtid finns inte i denna idévärld. Se vad jag skrev i en annan tråd om detta:

http://www.flashback.org/p58281202#p58281202


Den holografiska principen är en idé från strängteorin som säger att informationsinnehållet i en given volym under vissa förutsättningar kan beskrivas av ett fält på den yta som omsluter volymen. Frågan blir då vad som egentligen är verkligt. Kanske finns verkligheten på ytan, och det vi tror oss uppleva i volymen är en slags holografisk skenvärld.

Du kan läsa mer om detta här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Holographic_principle

Idevärlden är alltså den verkliga världen bortom våra sinnen, alltså Platons idevärld.

Jag gillar tanken på virtuell verklighet. Det var någon forskare i England som menade att sannolikheten för VR verklighet ligger på 30 %.

En tanke jag har är att idevärlden skapar oss i en VR värld. Eller den tanken kanske bara är ett sätt att säga samma sak. Alltså att säga att vår verklighet är en illusion eller är en VR värld är meningslöst och att säga samma sak? Och att forskaren i England hade rätt hur som.

jag ser Tegmarks matematiska multiversum som en generalisering av Platons idévärld.

Platon föreställde sig en idévärld befolkad av perfekta idéer: linjen, cirkeln, pendeln etc. Alla dessa kan beskrivas matematiskt, även om det blir svårare ju mer komplicerad och sammansatt en idé är.

Tegmarks multiversum befolkas av alla matematiska strukturer som överhuvud taget är beräkningsbara. Vårt universum är en sådan struktur, alltså ett element i den matematiska idévärlden. Alla andra tänkbara universa ingår också som element i idévärlden, och de är alla lika "verkliga".

Distinktionen mellan idé och verklighet försvinner med ett sådant synsätt. Vår verklighet är en idé, en liten del av idévärlden, och någon oberoende existens utanför idévärlden behöver vi inte längre postulera.