Något är allvarligt fel på mig...

Född tidigt 90-tal så jag är ganska ung.

Jag mår helt okej större delen utav tiden och lider inte direkt utav någon social fobi eller liknande. Har människor jag trivs med runt omkring mig och inga problem att hitta nya bekanta när jag är ute.

Problemet kommer när dessa bekanta blir mina vänner när jag känner att vi faktiskt bryr oss om varandra på något sätt. Jag kan gå genom eld och vatten för dessa människor men jag mår extremt dåligt över att känna att dessa skulle göra detsamma för mig.
Jag mår helt enkelt riktigt jävla skit när någon faktiskt bryr sig om mig, jag känner mig totalt värdelös i dessa situationer och att personen/rna prioriterar fel.

Det här leder till att jag distanserar mig från mina vänner vilker leder till att vänskapen försämras eller förstörs helt och hållet.

Vad fan gör jag åt det här?

Du kan ha skizoid personlighetsstörning dom gör att du är rädd att komma nära andra människor.

Ditt problem kan även bottna i ditt barndom. Har du blivit övergiven av din mamma eller pappa eller någon annan vintig person i ditt liv?

Det låter inte riktigt rätt, jag är ju glad över att jag har vänner jag verkligen bryr mig om, vänner som jag verkligen vill göra allt för. Så det känns inte som att det är närheten som är svår. Det är det att jag tycker inte jag är värd att prioriteras eller brys om på samma sätt tillbaka.

Nej, båda föräldrar har funnits även om de varit separerade.

Har du känt att du inte har fått den uppmärksamhet som du förtjänade när du var yngre? Det kan handla om föräldrar men också vänner/flickvän/pojkvän etc.

Nej det tror jag väl inte, om det inte är så att jag förtryckt det i sådana fall.

Jag har ju inga problem överlag med familj och eller andra nära biologiskt på samma sätt.

Okej. Det kan vara klurigt med det undermedvetna.

Varför känner du att du inte är värd att prioriteras eller brys om?

Det är ju frågan jag försöker luska fram. Jag bara känner att jag inte förtjänar den omsorgen jag anser vänskap ska ge från och till. Jag vet ju att jag vill och jag vet att jag kan ge och egentligen att mina vänner vill. Så det är ju glasklart att det är en irrationell känsla som inte bör appliceras men jag kan ju inte direkt ändra på den bara för att hjärnan vet hur det egentligen ligger till.

Skickar ett PM till dig för varför jag verkligen behöver hjälp just nu men vill undvika att outa mig själv

Utifrån ditt PM känns det som att du inte riktigt känner att du förtjänar den uppskattning du får. Det kan handla om självkänslan. Om ditt problem rör sig om självkänslan, måste du träna upp din självkänsla så att du känner att du förtjänar den uppskattning du får.