Om du är under 18 år och inte ska vara på det här forumet så slutar du att läsa NU.
Det har gått många år sedan jag kom hem från militär utlandstjänst, av anonymitetsskäl vill jag inte specificera vilken grupp eller land. Det dröjde inte länge innan jag fick diagnosen PTSD, men det kom inte direkt. Jag drömmer mardrömmar, kan inte sova, kan inte jobba, har svårt att äta eller att gå och handla. Hygien är svårt. Allt är svårt.
Jag har ett bekymmer som jag kämpar med mest, och det är att det känns som att jag hamnar i strid. Jag spänner mig på något vis och gör mig redo, jag trycker till, jag liksom plockar fram känslan och känslan av handlingen av att gå in i striddställning. Nacken åker framåt, armarna försöker lyfta ett vapen som inte finns, men det känns som att den är i luften framför mig (önskar jag). Det är jobbigt att inte kunna dra i mekanismen, ladda om, osäkra, skjuta eller någonting, det är riktigt jobbigt, riktigt jävla jobbigt. Jag känner mig maktlös då. Jag vill bara greppa tag i ett nytt magasin som inte finns på min kropp. Jag vill klättra upp i skytteställningar som inte finns. Slänga handgranater på något som inte existerar... tömma magasinet i en fiende jag hatar. Man blir så förbannad på dem.
Döda kroppar stinker. Döda kroppar som fått legat ett tag börjar se overkliga ut, ansiktsdragen försvinner som i någon slags ihopsjunken säck, skinnet liksom lossnar. Anta inte att det är soldater.. det kan vara kvinnor och barn och andra civila.
Jag kan inte slappna av, det är vansinne och självmord. Jag måste utmana, handla. Med respekt för förlorade kollegor kommenterar jag inte den här självförklarande meningen.
Jag kan inte gå vidare, jag kan inte förneka verkligheten. Den är kvar, den fortsätter. Jag hatar krig, jag är besviken.
Det har gått många år sedan jag kom hem från militär utlandstjänst, av anonymitetsskäl vill jag inte specificera vilken grupp eller land. Det dröjde inte länge innan jag fick diagnosen PTSD, men det kom inte direkt. Jag drömmer mardrömmar, kan inte sova, kan inte jobba, har svårt att äta eller att gå och handla. Hygien är svårt. Allt är svårt.
Jag har ett bekymmer som jag kämpar med mest, och det är att det känns som att jag hamnar i strid. Jag spänner mig på något vis och gör mig redo, jag trycker till, jag liksom plockar fram känslan och känslan av handlingen av att gå in i striddställning. Nacken åker framåt, armarna försöker lyfta ett vapen som inte finns, men det känns som att den är i luften framför mig (önskar jag). Det är jobbigt att inte kunna dra i mekanismen, ladda om, osäkra, skjuta eller någonting, det är riktigt jobbigt, riktigt jävla jobbigt. Jag känner mig maktlös då. Jag vill bara greppa tag i ett nytt magasin som inte finns på min kropp. Jag vill klättra upp i skytteställningar som inte finns. Slänga handgranater på något som inte existerar... tömma magasinet i en fiende jag hatar. Man blir så förbannad på dem.
Döda kroppar stinker. Döda kroppar som fått legat ett tag börjar se overkliga ut, ansiktsdragen försvinner som i någon slags ihopsjunken säck, skinnet liksom lossnar. Anta inte att det är soldater.. det kan vara kvinnor och barn och andra civila.
Jag kan inte slappna av, det är vansinne och självmord. Jag måste utmana, handla. Med respekt för förlorade kollegor kommenterar jag inte den här självförklarande meningen.
Jag kan inte gå vidare, jag kan inte förneka verkligheten. Den är kvar, den fortsätter. Jag hatar krig, jag är besviken.