Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
2017-08-10, 14:12
  #1
Medlem
Om du är under 18 år och inte ska vara på det här forumet så slutar du att läsa NU.

Det har gått många år sedan jag kom hem från militär utlandstjänst, av anonymitetsskäl vill jag inte specificera vilken grupp eller land. Det dröjde inte länge innan jag fick diagnosen PTSD, men det kom inte direkt. Jag drömmer mardrömmar, kan inte sova, kan inte jobba, har svårt att äta eller att gå och handla. Hygien är svårt. Allt är svårt.

Jag har ett bekymmer som jag kämpar med mest, och det är att det känns som att jag hamnar i strid. Jag spänner mig på något vis och gör mig redo, jag trycker till, jag liksom plockar fram känslan och känslan av handlingen av att gå in i striddställning. Nacken åker framåt, armarna försöker lyfta ett vapen som inte finns, men det känns som att den är i luften framför mig (önskar jag). Det är jobbigt att inte kunna dra i mekanismen, ladda om, osäkra, skjuta eller någonting, det är riktigt jobbigt, riktigt jävla jobbigt. Jag känner mig maktlös då. Jag vill bara greppa tag i ett nytt magasin som inte finns på min kropp. Jag vill klättra upp i skytteställningar som inte finns. Slänga handgranater på något som inte existerar... tömma magasinet i en fiende jag hatar. Man blir så förbannad på dem.

Döda kroppar stinker. Döda kroppar som fått legat ett tag börjar se overkliga ut, ansiktsdragen försvinner som i någon slags ihopsjunken säck, skinnet liksom lossnar. Anta inte att det är soldater.. det kan vara kvinnor och barn och andra civila.

Jag kan inte slappna av, det är vansinne och självmord. Jag måste utmana, handla. Med respekt för förlorade kollegor kommenterar jag inte den här självförklarande meningen.

Jag kan inte gå vidare, jag kan inte förneka verkligheten. Den är kvar, den fortsätter. Jag hatar krig, jag är besviken.
Citera
2017-08-10, 14:53
  #2
Medlem
AX64s avatar
Kanske en dum fråga, men om du har fått diagnosen PTSD i Sverige så brukar det väl innebära att man blir erbjudan viss hjälp om man behöver det? Detsamma bör gälla för de som arbetat i utsatta positioner i det militära. Menar du att du inte får hjälp, eller att hjälpen du får inte hjälper/fungerar, eller att du inte vill att den ska fungera?
Citera
2017-08-10, 15:01
  #3
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av AX64
Kanske en dum fråga, men om du har fått diagnosen PTSD i Sverige så brukar det väl innebära att man blir erbjudan viss hjälp om man behöver det? Detsamma bör gälla för de som arbetat i utsatta positioner i det militära. Menar du att du inte får hjälp, eller att hjälpen du får inte hjälper/fungerar, eller att du inte vill att den ska fungera?

Först fick jag prata med en psykolog som jobbade på försvaret. Sedan hamnade jag på vuxenpsyk. Sedan gick jag terapi i ett par år.. sedan gav jag upp och slutade gå. Periodvis har jag fått mediciner utskrivet som jag inte får nu. de har inte hjälpt i längden.
Citera
2017-08-10, 15:49
  #4
Medlem
Vad förväntade du dig då du sålde din själ till staten?
Skulle du krama dina fiender till döds?
Get over it.
Var det värt pengarna?
Citera
2017-08-10, 16:09
  #5
Medlem
Använd kärleken som healingmetod. Universums helande kraft.
Citera
2017-08-10, 16:38
  #6
Medlem
tomchis avatar
Mdma terapi har visat sig vara effektivt mot ptsd
Citera
2017-08-10, 21:18
  #7
Medlem
Brukar finnas personer som är specialiserade på komplext trauma kopplade till landstinget som man kan bli remitterad till .
Citera
2017-08-15, 11:32
  #8
Medlem
TheresaGs avatar
Citat:
Ursprungligen postat av wwefasdfawefsafead
Om du är under 18 år och inte ska vara på det här forumet så slutar du att läsa NU.

Det har gått många år sedan jag kom hem från militär utlandstjänst, av anonymitetsskäl vill jag inte specificera vilken grupp eller land. Det dröjde inte länge innan jag fick diagnosen PTSD, men det kom inte direkt. Jag drömmer mardrömmar, kan inte sova, kan inte jobba, har svårt att äta eller att gå och handla. Hygien är svårt. Allt är svårt.

Jag har ett bekymmer som jag kämpar med mest, och det är att det känns som att jag hamnar i strid. Jag spänner mig på något vis och gör mig redo, jag trycker till, jag liksom plockar fram känslan och känslan av handlingen av att gå in i striddställning. Nacken åker framåt, armarna försöker lyfta ett vapen som inte finns, men det känns som att den är i luften framför mig (önskar jag). Det är jobbigt att inte kunna dra i mekanismen, ladda om, osäkra, skjuta eller någonting, det är riktigt jobbigt, riktigt jävla jobbigt. Jag känner mig maktlös då. Jag vill bara greppa tag i ett nytt magasin som inte finns på min kropp. Jag vill klättra upp i skytteställningar som inte finns. Slänga handgranater på något som inte existerar... tömma magasinet i en fiende jag hatar. Man blir så förbannad på dem.

Döda kroppar stinker. Döda kroppar som fått legat ett tag börjar se overkliga ut, ansiktsdragen försvinner som i någon slags ihopsjunken säck, skinnet liksom lossnar. Anta inte att det är soldater.. det kan vara kvinnor och barn och andra civila.

Jag kan inte slappna av, det är vansinne och självmord. Jag måste utmana, handla. Med respekt för förlorade kollegor kommenterar jag inte den här självförklarande meningen.

Jag kan inte gå vidare, jag kan inte förneka verkligheten. Den är kvar, den fortsätter. Jag hatar krig, jag är besviken.

Har skickat ett pm till dig, kunde inte posta här förrän idag!
Citera
2017-08-15, 14:08
  #9
Medlem
Handikappadmuss avatar
Om din autism stör dig så beordrar dig att ansöka om hjälp... flinflin.. jävla pajas!!

En svensk soldat ger sig inte så lätt, om du nu blev antagen och det är riktigt så var allt bara ett misstag och du borde gå i pension genast! Att skylla på andra ökar bara din hotfullhet mot människor som vill hjälpa dig. Kom ut ren och beskriv vad det är du känner om dig själv och folk i allmänhet!
__________________
Senast redigerad av Handikappadmus 2017-08-15 kl. 14:13.
Citera
2017-08-18, 21:54
  #10
Medlem
Har du varit i kontakt med Veteranförbundet eller vad de heter? Varför inte?
Citera
2017-08-18, 22:00
  #11
Medlem
Förstår att det inte är så lätt som att man söker vård och så blir man behandlad och frisk. Så som en del här tror. Men du kan söka vård igen, nu vet du vad som inte har fungerat. Det finns säkert andra saker man kan prova.

Vad gör du själv för att må bättre? Om du vill må bättre måste du själv ta ansvar för din psykiska hälsa.
Citera

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback