Hur viktigt är karriär för dig?

Jag drömde ofta om att "göra karriär" när man var yngre. Sitta i kostym på något fint kontor med bra utsikt, håva in +50k i månaden, köra nyaste bilen och ha en stor jävla villa.
Nu när man blivit lite äldre så har jag insett att jag inte alls bryr mig om pengar eller status. Sure, jag tackar inte nej till 5-10k extra i lön, men om jag måste jobba 30% hårdare för det så är det knappast värt besväret.
Ansvar är skit då man väldigt sällan blir tillräckligt kompenserad för allt extra bök det innebär. Förstår mig verkligen inte på folk som ständigt måste "visa framfötterna", lever på kontoret.

Har även märkt att många (främst nyutexade!) blir duktigt utnyttjade just pga sin fina titel och utbildning.
"Jaså, du vill jobba som jurist på fin advokatfirma? Då måste du jobba 80 timmar i veckan i några för skitlön, annars är du visst inte en teamplayer. Annars är du minsann inte tillräckligt hungrig.
I USA är det ännu värre för där vet företagen om att alla nyutexaminerade sitter med 100K USD i studieskulder direkt ur startgropen.

Många tror att en fin titel kommer göra deras liv bra.
"Bara jag blir läkare, advokat, bankir etc så kommer alla se upp till mig! Jag kommer äntligen få den respekt jag förtjänar"
Ärligt, ingen annan än en själv och möjligtvis ens föräldrar bryr sig ens det minsta om vad man jobbar med. Ingen.

Folk spenderar decennier med att klättra på karriärsstegen, försummar både familj, vänner och barn under tiden. För vad? Sliter röven av sig, kommer hem trötta och jävliga. Har inte tid med någon eller något då jobbet tar all tid och energi.

Som rubriken lyder: hur viktigt är karriär för dig? Hur viktigt är det med hög lön och status? Är det värt allt slit i slutändan? Är du medveten om att du är den enda som bryr sig om din karriär?

Tråden är absolut ingen attack på er karriärister, och jag är definitivt inte avundsjuk. Jag är bara nyfiken på hur ni resonerar. Jag är nyfiken på vad som driver er till att slita som djur (speciellt här i Sverige där staten rånar en på alla pengar) - att vara ett litet kugghjul i ett gigantiskt, kallt maskineri.

Det är kul att jobba på en plats med många duktiga människor, för då kan man lära sig av dem och själv bli duktig. Det är inte lika roligt att sitta på avbytarbänken.

Annars, när det gäller pengar så är det viktigt att ha tillräckligt av dem.

Jag har ju planer för framtiden. Egen villa vill man väl ha någon gång, och då får man jobba och spara till det. Jag har väl nu snart 250 tkr tack vara mina Apple aktier som gått upp 70% sedan jag köpte dem, trots dollar raset.

Det är inte dåligt, men det är ingenting mot Slatan som har tjänat 90 miljoner på 8 månader.

Karriär förknippar jag med kändisar, vi andra har jobb även om vi tjänar 100k i månaden.

Jag bryr mig om pengarna väldigt mycket. Min plan är att tjäna tillräckligt mycket för att kunna gå ner i tid och fortfarande klara mig.

Hellre det än att jobba lugnt resten av livet med en dålig lön. Status skiter jag i helt och jag har heller inga skulder.

helt oviktigt

Jag tycker inte samhällets definition av kärriär är viktig för mig, att avancera sig uppåt i syfte att få mer vinst. Jag låter inte mitt ego och andras åsikter styra mitt liv och därför bryr mig inte om status, jag nöjer mig att jag får mat kläder och något tryggt ställe att bo på. Det skulle vara fint att tjäna ihop lite mer extra pengar till resor för att upptäcka världen och få nya intryck och upplevelser, men då vill jag göra något som mitt högre jag tycker är meningsfullt.

Det är värt att göra karriär om man älskar processen för att nå dit, om man tycker vägen är bara slit och inte meningsfullt alls så är det antagligen inte värt. De flesta hinner inte ens leva det livet de jobbar för, de vet inte ens vad de jobbar för längre bortsett från de mest grundläggande saker som mat, boende,kläder och statusprylar, de vet själva inte vad dem vill göra.

Jag tror att i ett socialistiskt styrelseskick med direktdemokrati kan många fler göra karriärer som de anser vara meningsfulla, där motivet inte är att gå med vinst, utan istället upptäcka nya metoder och uppfinningar för att effektivisera arbetsmetoderna för att utveckla samhället till det bättre.

Tycker man ska vara stolt över sig själv att man lever och går upp ur sängen varje dag, och uppskatta att man de saker vi tar för givet i de moderna kapitalistiska länder.

De flesta människor är så upptagna med sitt eget ego.

Some people are so poor, the only thing they have is money.


Long live peace.
Long live helpfullness.
Long live communism.
Long live socialism.

Jag har aldrig brytt sig så mycket. De karriärer jag skulle velat ha är kreativa sådana, som författare, filmmakare etc. Så det är ju knappast den typ av karriär TS snackar om och väldigt osannolikt något jag skulle bli rik på, eller ens värst framgångsrik inom.

Men ja jag har ju sålt knark senaste 5-6 åren kanske så med det glappet i CVet och utan motivation att vidareutbilda mig så verkar ju en karriär eller ens en bra lön väldigt långsökt för mig personligen.

För mig så är det viktigt att ha ett jobb som stimulerar och utmanar mig så jag inte blir uttråkad för då blir dagarna väldigt långa och sega.. Samtidigt så jobbar jag för att kunna leva och inte tvärtom. Viljan att utvecklas skapar en karriär med tiden, men jag är inte intresserad av ett jobb som kräver konstant övertid eller där man inte kan vara ledig.

Som egenföretagare får jag avundsjuka kommentarer när jag säger att jag kan ta semester när jag vill, styr min egen arbetstid och kan anpassa min lön efter hur mycket jag jobbar. Så på det sättet har jag väl någon slags karriär.

Min "karriär" från när jag jobbade för andra var inte mycket att hänga i julgranen.

Det var viktigt när jag var yngre. Nu har jag överträffat alla de mål jag hade och insett att det egentligen inte spelar någon större roll.

Har nyligen hoppat av mitt senaste jobb och därmed avsagt mig en sexsiffrig månadslön (efter skatt). Har inte bestämt mig om vad som blir nästa steg men det blir troligen till en tredjedel av lönen, en tiondel av ansvaret och med långt mycket mer ledighet. Tid är värt mer än pengar.

Karriär och lön är viktigt till viss del. Saknar du utbildning så konkurrerar du med alla importerade babianer om enkla jobb. Dessutom väljer många, typ mathem mfl att anställa babianer eftersom de inte behöver betala full lönekostnad för dessa då de kan få nystartsbidrag och annat trams.

Dessutom, ju bättre utbildning och ju mer erfarenhet du har desto mer efterfrågad blir du, vilket gör att du kan välja var du vill jobba samt ställa vissa krav på arbetsgivaren. Det handlar helt enkelt om tillgång och efterfrågan.

Rekommenderar alla att skaffa en bra utbildning som leder till jobb. För att vara arbetslös lär ju inte vara så jättekul, mycket begränsad ekonomi och dessutom behöva delta i AF.s tramsåtgärder. Det gäller helt enkelt att finna en balans i sitt yrkesliv.

Nja, visst det är inte oviktigt, men det får inte gå ut över tid med familjen eller den egna hälsan. Bra dock att det finns de som är villiga att lägga 80-timmarsvecka efter 80-timmarsvecka för både sin egen och andras skull.

Det är precis detta som driver många in i väggen. Man ska snabbt upp i näringskedjan "för att sedan kunna slappa" och bara glida på en chefposition på ett mellanstort företag.

Problemet är bara att när du sitter där får du kämpa likt ett lejon att vara alfahanne i en flock.

Hur många chefer jobbar inte hårdare än sina anställda bara för att sätta en standard på jobbet?

Nej Tack. Jag väljer att ställa mig utanför den här cirkusen och investerar mina pengar i folk som fortfarande kämpar varje dag för att upprätthålla någon form av status och samtidigt drar in pengar åt mig.