Sämre rekryteringar med "proffesionella" rekryterare?

Jag har enbart begränsad erfarenhet. Men jag ser ändå en fördel med personer som jobbar med rekrytering inom ett företag. De är ett slags filter och löser administration i rekryteringsprocessen så att den som rekryterar slipper sköta allt själva. Min erfarenhet är också att om man kan ha ett normalt samtal med en rekryterare så går man vidare.

Kan tyvärr bara instämma i det du skriver. De anställningar man sökt och man fått träffa rekryterande chef har varit oerhört mycket bättre rekryteringsprocesser än där någon rekryterare har varit inblandad. De har som främsta mål att själva framstå som duktiga och kompetenta, dej skiter de fullständigt i. Rekryterande chef ska ju jobba ihop med dej framöver och då blir det ett helt annat upplägg på intervju etc.

Rekryteringsbolagen lägger oftast inte ut några annonser då de söker upp lämpliga kandidater på egen hand (kandidatdatabaser, Linkedin etc.). Deras höga arvoden beror främst på att de jobbar med mycket högt kvalificerade, tekniskt kunniga och bevisat skickliga chefer som alla tjänar långt över en miljon kronor per år. Majoriteten har redan toppjobb i andra firmor och få av dem söker aktivt efter ett karriärsbyte. Det är ett försäljningsbetonat jobb.

En annan skillnad är att praktiskt taget alla som rekryterar på den nivån sitter på en adekvat utbildning (t.ex. en Masterutbildning i ett relevant ämne) och en gedigen arbetslivserfarenhet från branschen där de verkar. Så de är mer eller mindre experter på att värdera dina meriter. Därför så har de också ett betydligt bättre rykte än andra typer av rekryteringsföretag.

Bemanningsföretag ska väl snarare betraktas som en förlängning av HR-avdelningen och ett sätt att rekrytera folk utan att exponera bolaget för negativa bieffekter av rekryteringsprocessen.

Rekryterare är ju mer eller mindre ett måste till lite mer kvalificerade tjänster då det inte skulle fungera annars. Rekryteraren är ju egentligen bara ett första filter, alla viktiga beslut tas av rekryterande bolag ändå. Om rekryterar inte vill presentera kandidaten för bolaget för intervju med den så beror det på att personen är riktigt kass eller inte lyckats läsa annonsen och alltså inte har det som krävs. Det sparar mycket tid för bolaget att sålla bort de som ändå aldrig kommer få jobbet. De som går vidare kommer ju ändå få ha intervju med rekryterande chef, kollegor, VD och alla möjliga, dessa har dock inte tid att träffa hela världen så att sålla bort totalt ointressanta personer är ett måste.

En annan viktig aspekt är att rekryteraren söker upp kandidaterna till kvalificerade tjänster som annars inte skulle sökt. På sin höjd finns det väl 1-2 bra kandidater som faktiskt söker tjänsten när vi pratar lite viktigare roller (ofta 0 bra och 6-7 mindre bra och en hel del kassa). Kan då rekryteraren ringa upp någon duktig person och övertala denna att komma på en intervju så har bolaget en chans att övertyga denna person om att byta jobb.

Det du beskriver är endast de absolut högsta positionerna på större företag, typ ekonomichef för omsättning 500 mkr och uppåt.

Den absoluta majoriteten av jobb som förmedlas av våra mest namnkunniga bolag sker ju faktiskt genom annonsering, både på externa sajter och sin egen. Kandidatbaserna är tomma för annat än typ receptionister och ekonomiassistenter, behöver man ens en någorlunda specialiserad tjänst (ej att förväxlas med avancerad/akademisk) så besitter den 25-åriga rekryterartjejen inga särskilda verktyg som arbetsgivaren själv saknar.

Väldigt många bemanningstillsatta jag arbetar med har absolut ingen tidigare anknytning till sina nya arbetsuppgifter. Det sitter hela avdelningar på större företag som inte riktigt vet vad de behöver eller försöker beställa. Förmågan att lösa nya problem är nästintill noll och man lejer ut det till leverantörer istället som tar vilka fantasipriser som helst för att beställaren inte kan avgöra om det är dyrt eller billigt.

Varför det blir mer och mer på detta viset vet jag inte. Jag tror som sagt att chefer tycker det känns lite kul och exklusivt att sitta på möten med snygga tjejer inom HR istället för att hantera kandidater själva eller grotta sig ner i tråkiga saker som tekniska detaljer osv. Det är ju trots allt inte med egna pengar man betalar så vem bryr sig att tjänsten kostade massa pengar och utfallet blev sämre, bara man hade kul på jobbet och inte tråkigt.

Det här med att själv träffa jobbkandidater förresten, det kan låta som något kul och det är det säkert i enstaka branscher, men allt som oftast är det bara träigt och utmattande. Många föredrar att inte göra någonting alls istället för att ägna sig åt detta och att man sen betalar dubbelt för att en rekryterare ska göra chefens jobb, det tycks inte bekomma bolagsägarna ändå. Roligast är när stora företag har enorma, överdimensionerade HR-avdelningar bestående av experter som inte ska göra något annat än att hantera personal, men som ändå lejer in bemanningsföretag för sitt arbete.

Nej då jag har själv blivit kontaktad av rekryteringsbolag i utlandet och jag kan bara stoltsera med en Masterutbildning och mycket hett eftertraktade språkkunskaper (bl.a. flytande japanska). Det finns en hel marknad för folk som talar både engelska och japanska i Japan. Japanerna är sämst i världen på engelska – endast en bråkdel kan mer än några enstaka fraser – och motsatt så är det väldigt få utlänningar som är duktiga på japanska. Svenska företag rekryterar också folk utomlands till tjänster som kräver modersmålskunskaper i svenska.

Om en tjänst är svår att tillsätta så kommer det att finnas möjligheter för rekryteringsbolagen att tjäna en hacka. Dock så är det så att merparten av jobben på lägre nivå än mellanchef förutsätter en allvarlig kompetensbrist. Deras klienter lär vara öppna för att rekrytera från utlandet om så skulle krävas då utbudet är så exceptionellt litet. Jag har sett ingångstjänster som krävt att du utöver rätt utbildning ska tala flytande engelska, japanska och kinesiska. Hur enkelt är det att hitta rätt kandidat till ett sådant jobb?

Jag har en liten spekulation om varför man som chef anlitar HR-bolag, utöver vad du nämner. Om man är lite halvklåpare, befordrad till sin inkompetensnivå, kan man skjuta från sig ansvaret genom att anlita rekryterare. En felrekrytering blir då inte chefens fel, utan rekryteringsbolaget. Och eftersom man inte bär kostnaden själv, som du påpekar, är valet lätt.

Jag är själv innerligt trött på allt vad rekryteringsföretag heter. Sökte nyligen en tjänst där jag stämde in till punkt och pricka på kraven i annonsen. Men fick inte komma på intervjuv ändå. Anledningen tror jag är att jag dels varit på intervju hos rekryteringsfirman i fråga för ett halvår sedan (dock av en annan rekryterare än hon som skötte rekryteringen den här gången). Sen att jag är några över över idealspannet på 35-45 år.

Oerhört irriterande att inte få chansen att träffa arbetsgivaren ifråga utan istället bli bortplockad av någon som inte en rekryterare som sitter och plockar ut folk och sen säger att det var stenhård konkurrens den här gången men du har en intressant profil så jag vill behålla dej i våra register. Varför inte låta mej få träffa arbetsgivaren så får de fälla avgörandet?

I de fall rekrytering inte sköts av en rekryteringsfirma har det gått mycket bättre. Sista gången stupade på att företaget i fråga inte kunde matcha min nuvarande lön.

Har kommit till den slutsatsen att om rekryteringen sköts av ett rekryteringsbolag så avstår jag från att söka. Det är inte värt besväret då man på förhand vet att man kommer att bli besviken.