Hej Flashback,
Jag skapade detta konto enbart för denna tråden då jag har ett annat konto som jag inte vill ha kopplat till varken mina känslor, tankar eller upptäckter som kommer redovisas här. Jag ber mycket om ursäkt för den långa texten, men jag vet inte hur jag skulle kunna göra den kortare utan att ge de som vill en sann inblick i vad som händer här.
För ett par år sedan träffade jag min nuvarande flickvän då vi bägge arbetade utomlands, jag från Sverige och hon från Nordamerika. Efter avslutat arbete fortsatte vi våra studier på vart sitt håll och vårt dejtande blev över Skype och SMS. Vi lyckades vid varje avslutad universitetstermin till att ses under ett par veckor innan det var dags för studier igen. Så här höll det på i två år innan vi bägge tog examen och hon fick sitt uppehållstillstånd för Sverige. Jag löste oss en lägenhet och vi skulle få det perfekt (trodde jag).
Branschen vi bägge var nyutbildade inom var olja/sjöfart, och denna bransch fick sig en mycket stor smäll för ett par år sedan, precis när vi var redo för att ge oss in i den. Att skicka ut hundratals CV'n, ringa hundratals samtal för att följa upp och samtidigt försöka njuta av den första tiden som vi faktiskt bor ihop var inte lätt och detta tog självklart hårt på oss bägge. Efter ungefär 6 månader bestämde vi oss för att flyga över Atlanten och prova lyckan här.
Min flickvän flög till sin hemstad som är starkt förknippat med hennes yrke, så det vore en bra plats för henne att försöka sig på att få ett jobb. Jag själv fortsatte med planet ytterligare 8 timmar västerut till var mina chanser för jobb skulle öka markant, och jag lyckades få ett mycket välbetalt jobb inom 10 dagar från dess att jag landade i en snöig stad med -30 på termometern. Jag avskydde det men jag visste att det skulle kunna ge oss ett bra liv ihop.
Månaderna passerade och vi bägge hade jobb, men vi sågs i princip aldrig förutom på Skype. Igen hade vi ett jävla långdistansförhållade även om jag flög mycket fram och tillbaka för att vara med henne under de dagar jag var ledig (kan säga att det är ett rent helvete med 3+ plan och ofta restider på runt 12-14 timmar när man enbart är ledig 5 dagar i sträck). Jag tror vi var så glada vi kunde vara.
Nu, ett par år senare så har vi hus ihop (fullt i hennes namn), hund och katt ihop. Min flickvän fick för ett par månader sedan ett toppjobb där hop i princip skulle kunna göra mig den maskulina versionen av "stay-at-home mommy", men detta är inget hon vill och det accepterar jag. Hon vill inte bara ha mig hemma, utan vill att jag ska studera ytterligare en gång, och det köper jag. Jobbet som min flickvän nu har innebär att hon arbetar på annan plats i treveckorsperioder följt av detsamma hemma. När hon fick detta nya jobbet fick hon även en manlig kollega som genomgick en skilsmässa strax efter att de började arbeta ihop (jag tror dock inte att det berodde någonting på min flickväns uppkomst i hans liv, men kan inte vara helt säker).
Jag lånade hennes iPad för en månad sedan och av en slump hittade jag att hon hade sökt på "how to tell if there is a mutal attraction", detta gjorde såklart att jag gick direkt till hennes historik och såg att hon verkligen kollat upp detta ganska grundligt. Jag har inte nämnt någonting av att jag vet om hennes sökhistorik till henne. Strax efter att jag hade gjort den upptäckten åkte vi på semester ihop men jag irriterades ständigt i mitt huvud hur ovanligt mycket tid hon ägnade åt att titta på sociala medier. Det kändes tydligt att hon hellre hade haft någon annan med sig på denna semester än mig själv. En av dagarna blev jag sjuk och ville helst av allt ligga på rummet då jag mådde så dåligt, jag föreslog att vi istället beställer room-service och tar det lugnt ihop. Hon kollar menyn och säger att det finns inget hon kan äta samtidigt som hon nästan gråter, och säger även att hon känner sig så ensam för det inte finns "någon" som vill gå ut med henne. Okej... Jag fick skuldkänslor men jag vet inte för vad, men hon hade gett mig dem. Slutade med att vi gick ut och jag fick i mig en bråkdel av min beställda mat.
Nu efter ett par veckor senare är hon och jobbar samtidigt som jag är hemma. Vi har alltid pratat via iMessage eller Facebook om de normala och vardagliga sakerna så som "hur har din dag varit?" "Har du sovit gott?" osv.. Jag har dock lagt märke till att hon lyser upp som grön på Facebook (online) ett bra tag innan jag får något svar, ett svar som ofta har varit kort och inte alls liknande de som jag kunde få för ett par månader sedan. Nu hade min magkänsla börjat säga mig någonting..
Jag vet om hennes lösenord till Facebook, så jag bestämde mig för att logga in och se om jag hade rätt, vilket jag såklart hade (nej, jag känner inte skuld för att smyga i hennes eller andras privatliv). Hon har en ganska rejäl flört med hennes kollega som hon arbetar motsatt skift med (så de ska egentligen bara ses ungefär 30 min om dagen, men jag vet att de stannar uppe efter deras skift ihop och ibland har detta inneburit timmar). Meddelanden från henne så som "I wish I had you all for myself....", "I can't stop thinking about you, you are making me so bad", "How are you going to disciplin me?", "I love touching you", "That was nice" (antagligen har de gjort nåt, eller hur?), "I need you" har förekommit under den senaste veckan.
Undermedvetet vet jag om att jag har nu varit extra mycket på henne om hur jag vill ta hand om henne och hur mycket jag älskar henne, samtidigt som jag, igen undermedvetet, hintat om innehållet från deras konversation. Rätt som det var så raderades hela deras konversation och lösenordet till hennes Facebook byttes, och jag stängdes ute. Hon visste nu såklart att jag visste. Ett par dagar senare har hon inte sagt någonting om det, även om jag frågat rakt ut vad det är som händer mellan oss.
Okej, nu kommer det riktiga problemet...
Jag älskar henne och är fortfarande efter 5+ år över öronen kär i henne. Hade jag däremot bott i Sverige eller hade jag haft ett jobb (sa upp mig från mitt förra när vi skaffade hund och hon fick toppjobb, och det beslutades att jag skulle studera i höst) så hade jag fått tillräckligt av denna soppa och stuckit. Men nu är jag här och för att mitt uppehållstillstånd ska vara giltigt måste vi fortfarande vara ett par. Jag har investerat månader av dagar- och nätters arbete samt hundratusentals kroner på att ordna vårt drömhem, jag har köpt alla möbler och jag älskar min hund här mer än något annat på denna jord. Allt detta gör att mitt liv inte längre är i Sverige utan det är just här.
Jag har skrivit ett långt brev till henne som jag tänker läsa för henne när hon kommer hem, där jag går igenom vårt förhållande från dess att vi träffades tills dess att jag upptäckte otroheten, i brevet förklarar jag mina känslor genom alla stadier och hur de utvecklats. Min plan är att få henne mjuk och sentimental, samtidigt som jag tar på mig delen av skulden (för att inte gett henne tillräckligt med uppmärksamhet, uppenbarligen), men fortfarande låter henne behålla hennes del.
Jag har inte ätit mer än två bananer sedan i torsdags då jag helt verkar ha tappat aptiten, jag har gråtit och skrikigt rätt ut. Jag har sovit ungefär 2 timmar per natt och jag leker med tanken om att ta mitt liv, slänga mig ut i Atlanten eller hänga mig på baksidan men jag tror samtidigt inte att jag kommer göra det. Men jag känner mig inte ens säker på det...
Vad hade ni gjort? Att lämna självmant eller försöka strida för förhållandet? (jag hade hoppats på en framtid med henne). Att ha investerat så mycket pengar i huset som jag inte äger var ett idiotiskt val och jag tror att bara det gör att jag har svårt att lämna (jag vill ju inte ha gett det som en gåva två månader innan vårt förhållande tog slut, eller hur?). I Sverige har jag inget, och min tidigare examen från universitet var certifikatbaserad och dessa har nu gått ur tiden vilket gör att min utbildning gör mig värdelös. Arbetsmarknaden är svår och jag har absolut ingenting att gå till om vi bryter upp.
Tack för ni läste, och även om ni inte kommer att svara något eller ens bry er så vill jag bara säga att det kändes skönt att bara få skriva av mig lite också.
EDIT: Tillägger att jag är i någonstans i slutet av 20 årsåldern och hon är närmre 30 än 40 (men får fortfarande ofta visa leg)
Jag skapade detta konto enbart för denna tråden då jag har ett annat konto som jag inte vill ha kopplat till varken mina känslor, tankar eller upptäckter som kommer redovisas här. Jag ber mycket om ursäkt för den långa texten, men jag vet inte hur jag skulle kunna göra den kortare utan att ge de som vill en sann inblick i vad som händer här.
För ett par år sedan träffade jag min nuvarande flickvän då vi bägge arbetade utomlands, jag från Sverige och hon från Nordamerika. Efter avslutat arbete fortsatte vi våra studier på vart sitt håll och vårt dejtande blev över Skype och SMS. Vi lyckades vid varje avslutad universitetstermin till att ses under ett par veckor innan det var dags för studier igen. Så här höll det på i två år innan vi bägge tog examen och hon fick sitt uppehållstillstånd för Sverige. Jag löste oss en lägenhet och vi skulle få det perfekt (trodde jag).
Branschen vi bägge var nyutbildade inom var olja/sjöfart, och denna bransch fick sig en mycket stor smäll för ett par år sedan, precis när vi var redo för att ge oss in i den. Att skicka ut hundratals CV'n, ringa hundratals samtal för att följa upp och samtidigt försöka njuta av den första tiden som vi faktiskt bor ihop var inte lätt och detta tog självklart hårt på oss bägge. Efter ungefär 6 månader bestämde vi oss för att flyga över Atlanten och prova lyckan här.
Min flickvän flög till sin hemstad som är starkt förknippat med hennes yrke, så det vore en bra plats för henne att försöka sig på att få ett jobb. Jag själv fortsatte med planet ytterligare 8 timmar västerut till var mina chanser för jobb skulle öka markant, och jag lyckades få ett mycket välbetalt jobb inom 10 dagar från dess att jag landade i en snöig stad med -30 på termometern. Jag avskydde det men jag visste att det skulle kunna ge oss ett bra liv ihop.
Månaderna passerade och vi bägge hade jobb, men vi sågs i princip aldrig förutom på Skype. Igen hade vi ett jävla långdistansförhållade även om jag flög mycket fram och tillbaka för att vara med henne under de dagar jag var ledig (kan säga att det är ett rent helvete med 3+ plan och ofta restider på runt 12-14 timmar när man enbart är ledig 5 dagar i sträck). Jag tror vi var så glada vi kunde vara.
Nu, ett par år senare så har vi hus ihop (fullt i hennes namn), hund och katt ihop. Min flickvän fick för ett par månader sedan ett toppjobb där hop i princip skulle kunna göra mig den maskulina versionen av "stay-at-home mommy", men detta är inget hon vill och det accepterar jag. Hon vill inte bara ha mig hemma, utan vill att jag ska studera ytterligare en gång, och det köper jag. Jobbet som min flickvän nu har innebär att hon arbetar på annan plats i treveckorsperioder följt av detsamma hemma. När hon fick detta nya jobbet fick hon även en manlig kollega som genomgick en skilsmässa strax efter att de började arbeta ihop (jag tror dock inte att det berodde någonting på min flickväns uppkomst i hans liv, men kan inte vara helt säker).
Jag lånade hennes iPad för en månad sedan och av en slump hittade jag att hon hade sökt på "how to tell if there is a mutal attraction", detta gjorde såklart att jag gick direkt till hennes historik och såg att hon verkligen kollat upp detta ganska grundligt. Jag har inte nämnt någonting av att jag vet om hennes sökhistorik till henne. Strax efter att jag hade gjort den upptäckten åkte vi på semester ihop men jag irriterades ständigt i mitt huvud hur ovanligt mycket tid hon ägnade åt att titta på sociala medier. Det kändes tydligt att hon hellre hade haft någon annan med sig på denna semester än mig själv. En av dagarna blev jag sjuk och ville helst av allt ligga på rummet då jag mådde så dåligt, jag föreslog att vi istället beställer room-service och tar det lugnt ihop. Hon kollar menyn och säger att det finns inget hon kan äta samtidigt som hon nästan gråter, och säger även att hon känner sig så ensam för det inte finns "någon" som vill gå ut med henne. Okej... Jag fick skuldkänslor men jag vet inte för vad, men hon hade gett mig dem. Slutade med att vi gick ut och jag fick i mig en bråkdel av min beställda mat.
Nu efter ett par veckor senare är hon och jobbar samtidigt som jag är hemma. Vi har alltid pratat via iMessage eller Facebook om de normala och vardagliga sakerna så som "hur har din dag varit?" "Har du sovit gott?" osv.. Jag har dock lagt märke till att hon lyser upp som grön på Facebook (online) ett bra tag innan jag får något svar, ett svar som ofta har varit kort och inte alls liknande de som jag kunde få för ett par månader sedan. Nu hade min magkänsla börjat säga mig någonting..
Jag vet om hennes lösenord till Facebook, så jag bestämde mig för att logga in och se om jag hade rätt, vilket jag såklart hade (nej, jag känner inte skuld för att smyga i hennes eller andras privatliv). Hon har en ganska rejäl flört med hennes kollega som hon arbetar motsatt skift med (så de ska egentligen bara ses ungefär 30 min om dagen, men jag vet att de stannar uppe efter deras skift ihop och ibland har detta inneburit timmar). Meddelanden från henne så som "I wish I had you all for myself....", "I can't stop thinking about you, you are making me so bad", "How are you going to disciplin me?", "I love touching you", "That was nice" (antagligen har de gjort nåt, eller hur?), "I need you" har förekommit under den senaste veckan.
Undermedvetet vet jag om att jag har nu varit extra mycket på henne om hur jag vill ta hand om henne och hur mycket jag älskar henne, samtidigt som jag, igen undermedvetet, hintat om innehållet från deras konversation. Rätt som det var så raderades hela deras konversation och lösenordet till hennes Facebook byttes, och jag stängdes ute. Hon visste nu såklart att jag visste. Ett par dagar senare har hon inte sagt någonting om det, även om jag frågat rakt ut vad det är som händer mellan oss.
Okej, nu kommer det riktiga problemet...
Jag älskar henne och är fortfarande efter 5+ år över öronen kär i henne. Hade jag däremot bott i Sverige eller hade jag haft ett jobb (sa upp mig från mitt förra när vi skaffade hund och hon fick toppjobb, och det beslutades att jag skulle studera i höst) så hade jag fått tillräckligt av denna soppa och stuckit. Men nu är jag här och för att mitt uppehållstillstånd ska vara giltigt måste vi fortfarande vara ett par. Jag har investerat månader av dagar- och nätters arbete samt hundratusentals kroner på att ordna vårt drömhem, jag har köpt alla möbler och jag älskar min hund här mer än något annat på denna jord. Allt detta gör att mitt liv inte längre är i Sverige utan det är just här.
Jag har skrivit ett långt brev till henne som jag tänker läsa för henne när hon kommer hem, där jag går igenom vårt förhållande från dess att vi träffades tills dess att jag upptäckte otroheten, i brevet förklarar jag mina känslor genom alla stadier och hur de utvecklats. Min plan är att få henne mjuk och sentimental, samtidigt som jag tar på mig delen av skulden (för att inte gett henne tillräckligt med uppmärksamhet, uppenbarligen), men fortfarande låter henne behålla hennes del.
Jag har inte ätit mer än två bananer sedan i torsdags då jag helt verkar ha tappat aptiten, jag har gråtit och skrikigt rätt ut. Jag har sovit ungefär 2 timmar per natt och jag leker med tanken om att ta mitt liv, slänga mig ut i Atlanten eller hänga mig på baksidan men jag tror samtidigt inte att jag kommer göra det. Men jag känner mig inte ens säker på det...
Vad hade ni gjort? Att lämna självmant eller försöka strida för förhållandet? (jag hade hoppats på en framtid med henne). Att ha investerat så mycket pengar i huset som jag inte äger var ett idiotiskt val och jag tror att bara det gör att jag har svårt att lämna (jag vill ju inte ha gett det som en gåva två månader innan vårt förhållande tog slut, eller hur?). I Sverige har jag inget, och min tidigare examen från universitet var certifikatbaserad och dessa har nu gått ur tiden vilket gör att min utbildning gör mig värdelös. Arbetsmarknaden är svår och jag har absolut ingenting att gå till om vi bryter upp.
Tack för ni läste, och även om ni inte kommer att svara något eller ens bry er så vill jag bara säga att det kändes skönt att bara få skriva av mig lite också.
EDIT: Tillägger att jag är i någonstans i slutet av 20 årsåldern och hon är närmre 30 än 40 (men får fortfarande ofta visa leg)
__________________
Senast redigerad av utlandssvensken1 2017-08-08 kl. 05:50.
Senast redigerad av utlandssvensken1 2017-08-08 kl. 05:50.