Kan ni börja gråta av god litteratur?

Ibland kan jag inte hålla tillbaka tårarna, särskilt när jag läser någon av mina favoritförfattare - Friedrich Schiller, Goethe, Herman Hesse, Stendhal, Bob Dylan, PO Enquist.

Mästarnas mästare är kanske ändå Tranströmer, vilken gigant, så jordnära och enkel. En anspråkslös lärare som gillade anonymiteten i Västerås.

Han råkade bara också vara den som haft den mest magiska pennan i mänsklighetens historia, inte för att han bryr om det. Antar att han skulle rykt på axlarna åt det om han hört mitt påstående, funnit det oviktigt.

Ofta när jag läser honom eller några av mina andra favoritförfattare så rullar tårarna nedför min kind!

Vem kan beskriva ett kärleksmöte en vinterafton på ett mer magiskt sätt än Tomas?

Vem kan beskriva en lycklig man som skyndar hem efter ett sådant kärlekamöte omringad av snöflingor som ler och dansar kring honom, som om de inte bara hyllade honom, utan också livet, kärleken och mänskligheten!

Bara Tranströmer kan göra det.

När han skyndar hem i vintermörkret efter kärleksmötet så Upphör metaforer som "ett kilo väger 700 gram, inte mer" ..och .."hela staden sluttade, varje riktning var en nedförsback" att vara metaforer. Tranströmer transformerar dom till verklighet!

Tranströmer viskar till oss alla. "Lösgör er från samhällskroppen, märker ni inte att ni är levande nedhamrade spikar"

Lösgör er! Och känn dödens luft under era vingar! Och bli mildare och vildare än här.

Och nu gråter jag igen! Vilka fler gråter till bra litteratur!

Några kanske började gråta av den här trådstarten t.o.m?

PS. Jag tog mig rätten att göra lite fria tolkningar av Tranströmers ord!

Jag har vid sällsynta tillfällen börjat gråta av eller gråtit till en film eller ett musikstycke. När det kommer till text, så har aldrig ett skönlitterärt verk berört mig till tårar. Däremot, så kan låttexter och poesi ha den effekten, men det fungerar bäst om låttexter (som i många fall kan betraktas som poesi) är tonsatta på ett sådant sätt att texten och musiken kompletterar varandra.

T.S. Eliot och Karin Boye är två poeter, vars verk har kommit nära att beröra mig till tårar (enbart text, ingen tonsättning, även om det finns fina kompositioner som har kombinerat både Eliots och Boyes dikter med musik. Det fanns tidigare en väldigt fin läsning till musik av T.S. Eliots ''The hollow men'', men den verkar vara borttagen från Youtube. Här är en annan fin komposition, där Eliot själv läser dikten: https://www.youtube.com/watch?v=5fu8awT5Jzs. Mitt favoritstycke ur texten:

''Is it like this
In death's other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone'' )

Ja, men jag är också en känslosam jävel haha

Det händer att jag gråter till ett vackert musikstycke, inget konstigt att gråta till det man finner vackert. 😂

Haha, precis, vi tillhör väl den sorten! 😉

Vilka fina Karin Boye-rader någon postade tidigare i tråden, en av mina favoriter också, tack för det!

Jaha, det var Eliot-rader! Det gör ingen skillnad! Lika vackert! 😊

Om du syftar på mitt inlägg, så var det inte Karin Boye utan T.S. Eliot. Det kanske är lite klyschigt att nämna just den här dikten, eftersom den kanske är den i särklass mest kända av Boye, men den här är otroligt fin och kan nästan framkalla tårar hos mig om jag är på det humöret: http://www.karinboye.se/verk/dikter/.../evighet.shtml

Ja, såg det! Gjorde en ändring!

Jaa! Den är jättevacker, något så vackert kan aldrig bli klyschigt om du frågar mig! 😊

Om det aldrig kan bli för klyschigt, så kan jag väl nämna ett stycke ur ett skönlitterärt verk också. Jag har inte min svenska utgåva av Albert Camus ''Främlingen'' tillgänglig just nu, men det är nog lika bra (då jag ogillar flera aspekter av den senaste svenska översättningen av Jan Stolpe). Jag citerar från en engelsk PDF-utgåva (Varning för eventuell spoiler, då jag citerar från slutet av boken):

Words!

Känner att jag skulle vilja lämna samhället ett tag och gå in i litteraturbubblan ett tag!

För mig är kultur i allmänhet och litteratur i synnerhet en portal för tidlös sanning.

"But if I had the stars of the darkest night
And the diamonds from the deepest ocean
I'd forsake them all for your sweet kiss
For that's all I'm wishin' to be ownin'"

-dylan, spanish boots of spanish leather

När jag spelar den här låten, kan jag inte ta mig igenom den här versen utan att få en tår i ögat.

Ja det har hänt att jag fällt tårar. Senast var i avslutande delen i Stephen King's Det Mörka Tornet

Åh, Bob Dylan, han är nog min favorit framför alla andra ändå.

There's no success like failure, yet failure is no success at all!

Den Dylan-raden från "Love minus zero" älskar jag!

Plockar liksom ner mig på jorden!
😊