Har Sverige någon knark-ikon bland författarna?

Inge Ihsgren (1939-85) kan väl platsa på ett hörn. Finns nästan ingenting om honm på nätet, men han väckte en del uppmärksamhet med sin debut Sociopaten (Prisma, 1974) och skrev ytterligare Pandora och Nalle (Prisma, 1978) samt (vill jag minnas) Vita skuggor.

Från debutens baksidestext:

Av de författare som nämnts tycker jag att Paul Andersson är den hitintills bäste kandidaten på denna posten, då han I någon av Birgitta Stenbergs böcker beskrivs leta efter kanyler i en soptipp i Roms utkanter.

Mitt tillägg är Hjalmar Bergman som var alkis/kokainist. Blev mot slutet oerhört fet och var under 30-talet en lika stor kolatorsk som Gösta Ekman d.ä. Dog ung till följd av sitt missbruk och hårda leverne.

Sture Dahlström beskriver ju relativt mycket drogkonsumtion i Den Galopperande Svensken där huvudkaraktären Bergman-Wasa får ärva en framstående opiumodling (men som befolkas av indianer och "jonkade påfåglar" om jag inte minns fel). Men som någon nämnde var han ju en straight-up booze and tail-man. Givetvis moralist. Det är alla renläriga alkoholister.

Hur ser ni på Ulf Lundell? Lite över min generation men kan tänka mig att han måste käkat en del piller. Och har Thorsten Flinck någon litterär dignitet utöver sjaskig sånglyrik att nämna?

Finns det några fler svenska författare förutom Sitg Larsson (tjackisen) som porträtter knarkarlivet dom själva har upplevt? Romantiserande som det brukar bli.