big bang går ej att spåra i framtiden

Kanske något missledande rubrik, jag är inte så insatt men jag läser då och då lite och något som jag nu försökt googla mig fram till i en halvtimme som jag inte lyckats hitta:

om miljarder/triljarder(?) år, så skulle tydligen hela himlen sett från jorden vara svart, och teoretiskt om det fanns människor så skulle det inte vara möjligt för dessa att veta om att det finns andra galaxer, och det skulle inte gå att veta något om big bang pga att all radiation är borta(?).

Så om väldigt lång tid, skulle teoretiskt människor (om all tidigare vetenskap försvann), inte kunna veta något om universum alls pga att det inte fanns något att "mäta"?

Är det inte möjligt att det är på samma sätt för oss med big bang, att vi inte kan mäta något utanför, eller är big bang "början" på så sätt att det inte fanns något att mäta?

Framtidens människor skulle alltså inte kunna mäta något, vi kan inte mäta något från innan big bang, så de två punkterna är väl samma, sedan huruvida om anledningen är samma eller inte är väl frågan?

I och med att tiden skapades i BigBang så finns det inget "innan" att mäta.
Jobbig tanke, jag vet, men det är bara att acceptera :-)

/K

Förr trodde vi jorden var platt

I framtiden så kommer det nog att bli svårt att mäta Big Bang ja, på grund av rumtidens expansion

Men detta är inte orsaken till att vi inte kan mäta något "innan" Big Bang.

Big Bang är skapandet av rumtiden, när det blev en inflation av rumtid och sedan en expansion som går fortare och fortare från en enda punkt

http://www.space.com/11380-big-bang-...ion-years.html

I sak har du rätt, verkar det iaf som. I en avlägsen framtid kommer man inte längre kunna se universums expansion. Alla galaxer som är tillräckligt nära oss har då smällt ihop till en enda supergalax (t ex Andromeda och Vintergatan) och alla andra kommer då att ha försvunnit förbi den s k kosmologiska horisonten som uppstår pga universums accelererande expansion.

(Det är på många sätt samma sorts horisont som den runt ett svart hål. För att något på andra sidan ska kunna ta sig till oss måste det röra sig snabbare än ljuset.)

Och du har ju rätt i att vi idag inte kan se något från en ev tid innan big bang. OM det fanns någon sådan tid. För som det påpekas här är ju standardmodellen att tid (och rum) kom till i Big Bangs singularitet. Det detta påstående egentligen betyder är att om man använder fysikens kända och experimentellt verifierade ekvationer och räknar bakåt från universum såsom det ser ut idag, så når man en punkt med oändlig densitet och oändlig krökning, bortom vilket det inte går att räkna längre -- eftersom hela fysiken bryter ihop i singulariteten.

Men resonemanget har en hake just om det där om "kända och experimentellt verifierade ekvationer". Vi vet fortfarande ganska lite om vad som faktiskt händer under extrema förhållanden. T ex *måste* vi veta mer om kvantgravitation. Kanske det inte finns någon singularitet enligt en sådan fungerande teori?

Inflationsteorin är idag väldigt accepterad, men är också en sån där sak som ytterst baseras på ny fysik som inte är särskild väl verifierad. (Alla verifikationer hittills handlar om kosmologiska observationer, men det vi skulle också behöva något mer konkret från partikelfysik.) Men det intressanta här är att inflationsepoken på flera sätt påminner om den vi nu är på väg pga universums mörka energi. Även då expanderade universum exponentiellt med tiden (men extremt mycket snabbare), och även då fanns det en kosmologisk horisont som partiklar flög förbi, men som dock upphörde att gälla efter att inflationen upphört.

Men inte nog med det. Enligt teorin om evig inflation, finns det faktiskt en förhistoria i vårt universum. I denna förhistoria har man ett inflaterande universum, där inflationen bara upphör lokalt i till en början väldigt små bubblor. Tänk bubblor i ett ölglas... Iaf, det är en sådan bubbla som är början på ett nytt universum. I ytterkanten expanderar den med ljusets hastighet, men utanför bubblan växer rummet ännu snabbare pga inflationen. Inuti bubblan upphör inflationen rätt så snart, och energin i inflatonfältet omvandlas via partikelfysikaliska processer till t ex kvarkar och elektroner etc. Och resten fungerar som i den vanliga Big Bang-teorin. Men utan initial singularitet! (Dock är det möjligt att det finns en initial singularitet längre tillbaks i tiden, och det rum som bildades då började inflatera av någon anledning. (Det som krävs är ett inlatonfält med rätt sorts egenskaper och att det har en viss sorts startvillkor inom iaf ett litet område.)

Kan låta väldigt spekulativt. Men inflationsteorin är ju som sagt redan en populär förklaringsmodell, därför att den löser några annars rätt så knepiga problem inom kosmologi. OCH då har teoretisk forskning visat att om man har inflation någonstans i rummet så är evig inflation av ovanstående typ så gott som oundviklig. Utanför en bubbla där inflationen har upphört, fortsätter rummet inflatera exponentiellt, och där bildas det nya bubblor, ad infinitum. Dvs det måste bli oändligt många universa. Dessa kan heller aldrig få kontakt med varandra (utom de som råkar bildas så nära varandra att de växer ihop). Problemet är då förstås att existensen av dessa isolerade universa aldrig kan verifieras, iaf inte genom direkt observation.

Ursäkta uppsatsen, men svaret är iaf ett försiktigt JA till frågan i trådstarten.

Det finns en hel del på nätet om detta. Och böcker, t ex Tegmarks Vårt matematiska universum.

tack för ett väldigt bra inlägg, tyvärr är det mycket jag inte förstår och det är en hel del jag behöver läsa om - men något jag undrar lite över är du/övriga som har mycket kunskap, är det för er lika abstrakt att föreställa er saker som enorma avstånd eller storleksskillnader eller händelser - kanske en lite dum fråga.. men om man frågar gemene man vad denne tycker om att ljusets hastighet färdas i 300 000 km/sekund, så känns det lite som att man lika gärna kan säga 30 000 km/sekund, eftersom det är så pass snabbt att det är svårt att föreställa sig och jämföra med sin verklighet?(lär finnas mycket bättre exempel, tillexempel något avstånd eller någon händelse)

Som Big Bang, är det för dig något som du baserat på den kunskap vi har, förstår till fullo(till den grad vår vetenskap kan förklara det) och därmed förstår till stor del vad som hänt, eller är fortfarande väldigt abstrakt till den grad att det blir mer "så är det", en acceptans som stöds på fakta som du själv kan verifiera? Svarta hål etc, jag kan läsa hur de teoretiskt fungerar och liknande, men där slutar min möjlighet att föreställa mig verkligheten.

Det är svårt att förklara hur jag menar känner jag, men tillexempel det med att det rum(?) som big bang skedde i var så väldigt litet, det är ju något som en människa aldrig sett, kanske nästan bortom mänsklig förmåga att förstå? All materia i universum som är så enormt stort, fanns i ett så litet rum..

dock bygger det väl på att man förstår det mesta rörande fysik och kemi och sådant, vilket jag inte gör. Jag har ingen konkret fråga från det jag skrev ovan, men om du har någon tanke så får du gärna skriva.

Men åter till frågan jag hade i början av tråden, om man skulle på något vis kan likställa eventuell framtid oförmåga att mäta universums ålder(tror jag det var), med vår oförmåga att läsa något innan big bang.

Vad jag tolkar från första delen av ditt inlägg, menar du att det finns potential att kunna tolka något från "innan" big bang, eller menar du med "OM" att det är ytterst orealistiskt baserat på vad vi vet?
Det känns nämligen som all sorts information presenteras så definitiv, vilket jag förstår beror på att teorier finns som bevisar att det är på ett visst sätt, men samtidigt finns det ju tillexempel (kanske blandar ihop dem nu) mörk materia, anti materia, och fler(?) - som vi vet så lite om? Tror du det är möjligt att hela vår förståelse av universum kommer att ändras likt den gjort så många gånger förr(jorden platt, jorden är centrum osv)?

Ja som oinsatt är det väldigt svårt att förstå, det jag finner svårast är nog att tolka resultat av denna sorts vetenskap.. jag ber om ursäkt om inlägget är svårtolkat, jag skrev om mycket flera gånger men det är svårt att formulera om ett ämne jag kan så pass lite om.

Jag har nyligen börjat intressera mig om detta så jag har mycket att läsa och lära och förhoppningsvis får jag lite mer förståelse, det känns dock så pass brett att jag endast kan acceptera det mesta av vetenskapen och inte riktigt förstå..!

Om en trillion år kan det vara svårt att uppfatta något om universum i vår ensamma Vintergatan/Andromeda galax.
Kosmiska bakgrundstrålningen är inte längre mätbar, de flesta galaxers ljus är så förskjutet och avlägset att vi får hoppas det finns andra referenspunkter.

Ett knep att hantera väldigt smått eller väldigt stort, etc, är att välja enklare enheter. Så man slipper bli kollrig redan av alla nollorna före eller efter kommatecknet. Ta t ex ljushastigheten c som är ETT ljusår per år! Ljuset rör sig ju sträckan 1 ljusår på tiden 1 år. Alltså är hastigheten
(1 ljusår)/(1 år) = 1 ljusår/år.
Egentligen har man därmed inte ändrat någonting i sak, men det blir faktiskt enklare att tänka och räkna. På liknande sätt kan man också skriva c som en ljussekund per sekund. Etc.
Olika sorters "naturliga enheter" är ett standardverktyg i fysik, så att t ex just c blir 1. Ofta vill man även ha Newtons allmänna gravitationskonstant G till 1. Och håller man på med kvantfysik väljs enheter där Plancks konstant h är 1. Med alla dessa satta till 1 får man s k Planckenheter, som antas vara naturliga enheter i kvantgravitation.

Jag har doktorerat på sånt där, så ja, jag kan det ganska bra.

Det hjälper som sagt en del om man använder naturliga enheter.

Vissa saker är vi idag väldigt säkra på, t ex om hur atomer fungerar och hur universum expanderar. Vi är ganska säkra på hur vi på ett korrekt sätt ska räkna allt längre bakåt i tiden för att förstå hur universum såg ut då. Vi vet därför att universum var varmare förr, och att ju närmare Big Bang desto hetare blir det. Och DÅ kommer vi in på fysik som vi är mycket mindre säkra på! Och t ex aldrig gjort några experiment på! Och då finns det alltså några olika idéer om hur fysiken kan fungera, varav en del då faktiskt innebär att big bang inte börjar med en singularitet och att det finns en förhistoria. Kanske t o m med ett universum inte alltför olikt vårt, som kollapsade och sedan skapade vårt universum i studsen. (Notera bara att en sådan studs är omöjlig enligt den mer välkända fysiken.)

Jättebra med intresset tycker jag. Och fick jag bestämma skulle gärna hela Flashback handla om sånt här. Finns iaf betydligt tristare ämnen som avhandlas här, varav många gör det lite jobbigt att öht vara optimistisk om mänskligheten. Men vetenskaplig nyfikenhet är uppmuntrande!

Man kommer (i princip) att kunna se hur bakgrundsstrålningens rödskiftning ökar p.g.a. rummets expansion. Varvid man givetvis drar slutsatsen att universum är tomt p.g.a. inflationen och interpolerar enkelt därifrån allt det som funnits där en gång.

Om biljoner år kommer mest troligt hela universum oavsett var du befinner dig vara helt svart för alla stjärnor har brunnit ut. Om en lite drygt miljard år har nog mänskligheten försvunnit i sin helhet då solen börjar svälla. Så därefter finns inga "framtidens människor" som behöver oroa sig över hur universum såg ut tidigare. Vi är utdöda som släkte, all våran kultur bortsopad för gått.

Skulle det gå att se något ändå?

Beror på hur känsliga teleskop som krävs.
Redan idag ser vi ju galaxer som fysiskt befinner sig bakom vår händelsehorisont.
Det vi ser är det kvardröjande ljuset från dem.

Detta kommer ju dröja sig kvar en rätt ansenlig tid framöver.
Så, så länge det finns människor så kommer vi i alla fall kunna se universum som det var.