Kan man rättfärdiga att bry sig mer om sig själv än om andra?

Hej.

En gång för flera år sen i mina allra mörkaste stunder började jag fundera över min existens egenvärde, och jag kunde egentligen inte komma på varför jag skulle vara mer värd för mig själv än vad någon annan är. Detta är en tanke som hängt sig kvar inom mig, och jag skulle vilja påstå att den gjort mig mer omtänksam, och att jag blivit bättre på att se saker och ting ur andras perspektiv. Dock går det ibland överstyr, och den har även angripit mig med extrem ångest ibland så att jag velat försvinna, men det är en annan historia. Det är nästan som att jag är så "förstående" för vissa ibland att jag försöker hitta anledningar att rättfärdiga deras handlingar, fastän jag inte håller med eller de i alla fall är allmänt accepterade som kontroversiella. Ofta brukar jag tänka att det är så jäkla mycket saker som påverkar hur man tänker, och eftersom alla är mer eller mindre en produkt av all påverkan runtomkring, av sina föräldrar, musik, vänner och ja, samhället, är det egentligen inte "personens fel". Men när jag ser på mig själv tänker jag annorlunda. Självkänslan är så låg, och jag värderar mig själv så lite att det enda sättet jag kan leva ett någorlunda normalt liv är genom att inte tänka, bara jobba hårt, och just nu på högskola. På ett sätt kan man väl motivera att eftersom jag jobbar hårt så "bryr jag mig om mig själv", men det är för mig snarare än undanflykt från mig själv, jag vet inte varför jag gör det egentligen utöver att jag finner lugn från mig själv. Jag antar att jag är ganska deprimerad när allt kommer omkring, så kanske inte är rätt person att prata om detta, men jag kan verkligen inte motivera varför man skulle sätta sig själv före någon annan.

Hur ser ni på saken? Finns det något filosofiskt resonemang som på ett så "objektivt" sätt som möjligt motiverar ens egenvärde, utöver "man ska värdera sig själv för att man är sig själv"?

Självklart både kan och ska man det. Om du inte existerar kan du inte ta hand om andra. Dom som bryr sig om andra gör ju det just för att dom mår bra av det, så i slutändan kommer man alltid tillbaka till egot. Det är min filosofi.

Våran starkaste instinkt är att överleva, det visar sig tydligt när folk försätts i extrema situationer. Visst finns det människor som offrar sina liv för andra men jag tror det sker oftare på film än i verkligheten.

Jag tänker att det finns olika sätt att förhålla sig till egenvärdet. Du kan:

1. Värdera ditt inneboende egenvärde i sig självt (intrisikalt värde).
2. Värdera ditt egenvärde i förhållande till annat (extrinsikalt värde).
   Du kan se det som att ditt egenvärde uppstår som en konsekvens av att du verkar i en omgivning, det är effekterna av din existens som ger upphov till ett egenvärde.

Enligt Wikipedia finns det de som menar att värden måste internaliseras, kopplas till en motivation. Om du nu undrar om det finns något objektivt egenvärde kan du, om du är internalist, ställa dig frågan om det finns någon objektiv motivation. Håller du inte med om detta är du externalist och anser att värden och motivation är frikopplade.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Intrinsikalt_v%C3%A4rde
https://sv.wikipedia.org/wiki/Instrumentellt_v%C3%A4rde
https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rdeteori

Vad fasen betyder det att vara själv ?

Visst kan vi uppleva det.. men vad är det i praktiken?

Att man är "själv" betyder väl en själv med sina miljarder inneboende i en (bakterier mm)

Vi behöver inte göra saker till rätt eller fel för att existera.. det gör vi ändå..

Upplevelsen om att vara "ensam" är intressant.. varför upplever vi alla det ibland?

Ok, här är mina 2 cent.

1. "Älska din nästa såsom dig själv" och "handla mot andra som du vill bli behandlad själv" känner du kanske igen från någon religion -- som vi inte behöver gå in på något mer än så. Liknande tankar finns iaf i fler religioner. Och det är ju bra sagt. Men vad betyder det egentligen om man ser sig själv som skit? Så här KAN man iaf tänka:
Jag älskar mig själv högt, och jag tar inte vilken skit som helst! Och då helt plötsligt betyder ju t ex den gyllene regeln något av substans.

2. Adam Smith är känd som ekonomins fader efter ffa hans verk The wealth of nations från 1776. Och som i sin tur nog är mest känd för hur han talar om den osynliga handen (trots att han visst bara nämner detta på två ställen i den rätt så tjocka boken). Det visar sig att när alla bara sköter sina egna affärer och försöker förbättra sina egna liv, så blir resultatet för hela samhället faktiskt ganska bra. Som OM alla styrdes av en osynlig hand till att göra vad som är bäst för alla. Naturligtvis inom vissa begränsningar som att t ex hålla sig inom lagens gränser. Den fria marknaden löser alla problem.
Om detta finns det förstås en massa åsikter, inte minst politiska. Men något ligger det nog iaf i det. T o m Karl Marx trodde ju på kapitalism som en resursskapande kraft.
Det DU nog iaf kan ta till dig är att du nog faktiskt bidrar till hela samhället genom att helt enkelt ta hand om dig själv och att ffa inte ligga andra till last. Om inte annat med all skatt du kommer betala.

Intressant tanke.

Nej det är sant, i sådana situationer slår nog våra instinkter in ganska hårt!

Ska kolla in länkarna, tack!

Låt mig citera Tao te ching, vers 13.
Vad menas med
förmån och förnedring är som fruktan?
Förmån är en högre plats och förnedring är en lägre
Vilken du än vinner så lever du i fruktan
Vilken du än förlorar så lever du i fruktan
Så förmån och förnedring är som fruktan

Egenvärde kan också betraktas på samma sätt. Summan av kontentan är att man skall välja ett värde som ligger mitt emellan högt och lågt. Varför inte alla människors lika värde?

Kom ihåg att för att kunna ge måste man först ha något att ge.

Det är med evolutionistisk fördel som vi ser det goda i andra människor gentemot det onda i oss själva. ( Gott och ont är alltid ur betraktarens synvinkel )

En vacker och duktig person vill du hjälpa för den verkar vara mer livsduglig än andra, även dig själv kanske. Det är din synvinkel som påverkar dig. För andra kan det vara tvärtom eller annorlunda.

Om du har negativa egenskaper som förstör för andra, så är du rädd att det skall förstöra för mänskligheten som kollektiv och där börjar detta tankesätt: Ska jag verkligen ägna mer tid åt mig själv än åt andra?

En balansgång som hela tiden utvärderas i människans hjärna till gagn för det omnivalenta utvecklingen av människosläktet.

Börjar du då hjälpa andra mer så ökar ditt evolutionistiska värde för mänskligheten och du måste omvärdera frågan igen: Ska jag verkligen ägna mer tid åt mig själv nu eller fortsätta hjälpa andra?


Den andra sidan av denna evolutionistiska reaktion är att stjälpa andra. Exempelvis kriminella, svaga som tär på samhället och de som orsakar psykisk terror. Ska du hjälpa dem "ur" deras situation, eller stjälpa dem så de försvinner? Att inte hjälpa kan vara samma sak som att stjälpa.

Du väljer att inte hjälpa de som är för dig skadliga eller "värdelösa". Men ordet värdelös är fel, utan det skall snarare heta "ofördelaktiga för mänskligheten". Det som är av ondo ur din synvinkel, motsatsen till det som är bra och gott ur din synvinkel.

De flesta människor belönas psykiskt inombords av att hjälpa andra. Man "sover gott om nätterna".
De som stjälper andra däremot, mår dålig inombords av samvetet. Man drömmer mardrömmar.

Att skada någon annan, via tal,skrift, kausalitet eller direkt fysisk handling, orsakar stress för en människa. Det leder till sämre psykisk integritet.

Därmed bör det alltid vara en fördel att hjälpa andra oavsett vilken sorts människa det är frågan om, om man ser egoistiskt på det hela. Det är en fördel för individen som hjälper, att hjälpa andra.

De som blir hjälpta ser positivt på den som hjälper, vilket också är en form av positiv feedback för den som hjälper. Den hjälpande vinner fördelar av att hjälpa andra och därmed så hjälper man sig själv.

Slutsatsen är:
Man skall alltid hjälpa andra oavsett vilka det är, då det hjälper dig själv och skapar ordning, psykisk balans och främjar mänskligheten som helhet. Det är dock viktigt att veta exakt vad man hjälper till med. Att hjälpa någon att stjälpa andra är inte att hjälpa, utan det är att stjälpa.
En hjälpande handling skall vara av godo, ur din synvinkel. Men även god ur mänsklig synvinkel. Allra helst av godo ur en kosmisk synvinkel också, vilket dock är svårt att veta.

Amatörpsykolog!

Goda handlingar är vackra handlingar med sin grund i kärlek. Onda handlingar är fula handlingar med sin grund i att vilja ha. Nu talar jag om vad som gäller i nutid. Förr gällde det att den starke definierade vad som var gott och ont.

Det är mer en filosofisk princip jag definierat:

Att hjälpa andra är att hjälpa sig själv.

TS fråga:

Sitt värde får man från andras uppfattning om dig.

Om du är snygg/god spelar ingen roll. Det enda som betyder något är om betraktaren tycker du är snygg/god. Då är du snygg/god, i relation till betraktaren.

Varje relation har ett eget värde.

Panpsykism grundar sig på tanken att allting har ett medvetande och därför skulle hänga ihop, d.v.s. medvetande är fundamentalt för skapelsen. Så om allting hänger ihop och är beroende av vartannat, vilket värde ger det dig. Varför skulle du vara mer eller mindre värd än någon annan?

Hjälp andra så hjälper du dig själv. Jag håller med dig om principen i det att den har stöd i attraktions lagen (lika attraherar lika). Samtidigt måste man vara medveten om att det finns människor som enbart betraktar prosocialt beteende som svaghet och endast försöker utnyttja en. Dom flesta människor missbrukar inte ett vänligt bemötande, men man måste alltid vara uppmärksam på möjligheten att man blir utnyttjad.