I bland undrar jag varför vi bråkar om religion? Religion skall ju vara en tröst?

Pådyvlande religion är överlag en tröst för individer med stark existentiell ångest, som sökar safety-in-numbers-snuttefiltism-tröst.

Det jag definierar som "vettiga" teister brukar inte vara så högljudda eller invasiva omkring den "tröst" som kan finnas i religion, men tar det på ett mera privat sätt.

Du är klok, Bogomil. Jag har orättvist misstänk dig för en pådyvlande ateist, men den fotsvampen har växt på mina egna fötter inte dina.

Jag kan själv bete mig en anings pådyvlande ibland, men det kommer över mig oftast när min tro inte är starkast men som mest passionerad. Inte sällan är vuxendricka iblandat också. Usch och fy. Det är lite som att jämföra med förälskelse, man kan liksom inte hejda sig. Men man tror ju som en annan vulkan då, det bara sprutar och mycket är ovett som kommer ut.

När lärjungarna frågade Jesus om hur de skulle be sa han att de skulle gå in var för sig på sin kammare. Jesus uppskattade själv inte alla som i tid och otid kastade sin trosbekännelse till dem omkring sig. De är inte sig själva och spelar en slags för dem trösterik teater som knappast gör dem mer i kontakt med det gudomliga än någon annan. Inför Gud ska vi vara oss själva, därför tar man det privat inne på kammaren, då är man sig själv som mest. Pådyvlar man andra sin tro förnekar man att de ska ha sin egna privata kammare, sin chans att vara sig själva och bara sig själva med Gud.

Vad fan har det med ditt uttalande och göra då? Jo, jag tror Jesus var inne på exakt det du är inne på, även om Han talade utifrån sitt böneperspektiv och du utifrån ditt perspektiv.

Det låter för mig som en mycket sympatisk version av kristendomen (vad angår trådämnet), och jag inte bara "accepterar" denna version, men skulle ... om det behövs ... försvara den.

Det här är en intressant och svår fråga. Jesu ord om att hans lärjungar skall be för sig själva i sin kammare läser jag, inte som en uppmaning till att man inte ska offentligen bekänna sin tro eller att man inte ska förkunna ordet. I stället handlar det om, enligt min uppfattning, om att man inte i sin högfärd skall försöka vinna fromhetspoäng genom att framstå som en stor troende genom att be inför folk. Du är väl inne på den uppfattningen också Magmunnen, men det finns något i inlägget som får mig att svara på det. Vi har ju också Jesu olika uppmaningar om att hans lärjungar skall göra hela världens samlade befolkning till troende, t ex i Apostlagärningarna: "och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns" (Apg 1:8).

Å ena sidan av saken var ju Jesus själv uppenbarligen kraftigt pådyvlande och värjde sig inte för att förkunna sitt budskap till alla och envar. Detsamma gäller för de första kristnas verksamhet. Alla de första stora kristna var ju "pådyvlare" (missionärer och förkunnare) av rang – Petrus, Paulus osv. Också i martyriets historia – och var vore Kyrkan i dag om det inte vore för martyrerna? ("martyrernas blod är Kyrkans säd") – finns detta offentliga förkunnande inskrivet i hjärtat av dessas liv. Enbart den som vittnar och för vidare ordet om Kristus kan ju bli föremål för förföljelse och till slut att dö för sitt vittnesbörds skull (eftersom detta "pådyvlande" vittnesbörd naturligen upprör). Paulus väckte ju motvilja och uppror nästan till vilket ställe han än kom (utifrån vilket vi kan tyda att han knappast satt tyst i ett hörn och höll sina åsikter för sig själv). Det ligger på något sätt i den enskildes plikt att med den kraft han eller hon är mäktig vara ett vittne för det han eller hon tror är sanningen. Detta visar sig också i kyrkans historia. Den kristna tron är i dag ansatt från alla möjliga håll. Från jordens alla hörn – från alternativa livsstilar, från den pådyvlande ateismen, från andra religioner – angrips kyrkan och hennes tro oavlåtligen. Att som kristen enbart stänga in sig i sin egen kammare och inte göra sin röst hörd i ett samhälle som alltmer fjärmar sig från kyrkan ser jag i någon mening som en passiv medverkan till trons förtvinande. Kyrkan kommer inte att överleva ifall den inte aktivt går ut i svaromål mot den ateism och naturalism som angriper henne.

Å andra sidan måste man alltid förhålla sig vördnadsfullt gentemot andra människor och det sätt som de utifrån sin fria vilja väljer att leva sina liv. Att gå översittarens väg är ingen väg värd namnet. Människor är alltför sammansatta varelser för att de ska kunna dömas och värderas utifrån den etikett de stämplar sig med. Jag har själv inte fått ordning på hur det rätta förhållandet bör se ut mellan å ena sidan att inte gå den osynliga trons väg och ett vördnadsfullt bemötande mot andra människor. (Detta är inget bekymmer för mig personligen eftersom jag kämpar alltför mycket med min egen tro för att det ska finnas kraft över för att kämpa också med andras.)

Jag är öppen för andra synpunkter på mitt inlägg, eftersom dessa åsikter blott är – antar jag – tillfälliga och eftersom jag själv inte är stensäker på dem.

Intressanta och tänkvärda ord, Ceasare, och mycket i det du säger är tankar som jag själv inhyser i mina funderingar. Så det jag nu kommer skriver är inte ämnat att gå i bjärt polemik mot din uppfattning.

Huruvida Jesus var pådyvlande själv eller inte, tror jag, beror väldigt mycket på om man tror på honom som Guds son eller inte. Tror man på honom som Guds son, det vill säga Gud inkarnerad, framstår han ju rakt igenom som väldigt ödmjuk när han talade och predikade och lät sig dö på ett kors för våra synder. Tror man inte på Jesus som Guds son kan jag ha all förståelse för att Jesus framstår som en människa med en rejält tilltagen dos av storhetsvansinne.

Låt mig komma med synpunkter på ditt inlägg utifrån perspektivet som troende, eller ja, så som jag ser det när jag tar på mig mina trosglasögon. Här lägger jag logiken åt sidan, så ni som vill ifrågasätta min logik behöver icke besvära er, jag är fullt medveten om de logiska bristerna själv.

Lärjungarna frågar Jesus exempelvis vid ett tillfälle vem han är. Jesus svarar tillbaka: Vem är jag för er? Han låter sig själv fortsätta vara ett mysterium för dem. Är Jesus bara falskt blygsam här? Jag tror inte det. Inte ens han, som är Gud, människans ledsagare in i hemligheten om vem Gud är, vill berätta exakt vem han, det vill säga, Gud är. Gud är en realitet som inte kan summeras av bara det yttre, det måste även ha personlig resonans inom var och en av oss. Guds hemlighet är kanske att inte ens Gud kan svara på vem Gud är utan att var och av oss måste svara för det själva?

Jag vill återkoppla till det om hur han ger lärjungarna instruktioner för hur man ska be. Bön var, och är för troende, en väldigt viktig sak, och tror man på bönens kraft anser man ju så klart att den är allt annat än passiv. Kloster- eller eremitlivet som många kristna ägnat sig åt vore ju bortkasta annars, och våra böner ett pinsamt rop ut i tystnaden. Men det är ju i bönen vi söker och möter Gud. När lärjungarna frågar om hur de ska be frågar de praktiskt taget hur de ska söka och möta Gud. Och när Jesus svarar att man ska gå in på sin kammare säger han inte bara att vi ska dra oss undan världen, nej, han bjuder in oss att samtala med honom själv, alltså med Gud. Det är en direkt, generös och väldigt intim inbjudan, inte bara av någon vishetslärare som helst, utan av Honom själv, Gud. Inte heller här väljer Jesus att avmystifiera sig som bara gällande något utifrån yttre omständigheter, att sån här är Gud och därmed basta, utan vi måste i ensamhet, inte minst därför att det är där vi är oss som mest ärliga, söka honom.

Jag har länge funderat kring vad Jesus menar med att vi ska gå in på vår kammare när vi ska be. Talar han inte i en liknelse även här? Jag tror inte fiskare eller tullindrivare hade egna privata kammare i fysisk mening att dra sig undan till vid här tiden. Det var få förunnat att ha sådan lyx, så jag tror det är en bildlig metafor, inte en rakt av bokstavlig, för det ett rum som finns inom oss, som vi alltid ska och bör bära med oss. Jesus talade till enkla, fattiga människor, vilka inte hade något extrarum att dra sig undan till, och genom att måla upp en bild av en privat kammare, som de inte hade fysisk mening att dra sig tillbaka till. beskriver han också vilken möjlighet han vill att de ska ta del av. Du betyder något, du är helig i dig själv, tycks han ju säga.

En annan bild över vad Jesus ödmjukt vill med oss är när han frestas av Satan. Jesus blir bland annat lovad hela riket på ett bräde av Satan, men Jesus avstår. Nu kan jag inte stå till svar för vad Jesus upplevde, men för mig är det som Jesus tydligt motstår Satans frestelse för Jesus mål med sin ankomst är inte att få världen bara så där utan motstånd, utan att vi alla och envar, inte bara som samlad mänsklighet men som individer, så att säga är med på tåget. Av precis samma ödmjuka anledning är det just det som leder till att Jesus till slut låter sig korsfästas och dö för allas våra synder och allting slutar med att han sluter en kommunion med oss både som mänsklighet men också som individer.

Jag tycker inte att man ska tiga om sin tro, tvärtom, och bara gå in i sin privata kammare. Men man ska vara försiktig i sina yttranden då alla människor har ett särskilt förhållande till Gud att leva med, om Gud finns, då vi alla fumlar inför Den outgrundlige. Gud kan inte definieras utifrån vad en människa anser om Gud, då har de tagit vatten av kosmiska proportioner över sig.

Religion -är ett skämt, intressant är att du bara snackar om jebus och jahve. vad gäller då alla de andra?