0 människor i världen kommer veta att vi har existerat

Även om du gör något spektakulärt med ditt liv så kommer du glömmas bort i sinom tid. Till slut är du och dina handlingar lika okänt som innan du fanns. Hur känner du inför detta? Är du ok med det eller ger det dig ångest? Personligen bryr jag mig inte så att jag mår dåligt av det, men det kan få mig att ifrågasätta varför jag gör saker, även roliga saker, jag kommer inte minnas att jag hade roligt när jag är död liksom.

om man inte tror på något liv efter döden så kommer hela mänskligheten och alla andra eventuella civilisationer i rymden osv tillslut sluta existera fullständigt när universum når det stadiet, därmed är "allt onödigt" egentligen. så man kan lika gärna göra det man blir lyckligast av i livet, så får vi se vad som händer sen!

Jag tror ju egentligen på reinkarnation, eller det verkar logiskt i alla fall för mig, men "jag" kommer ju inte finnas för det eller veta att jag fanns. Så det hjälper liksom inte. Någon himmel eller så tror jag inte finns. Vad skulle man gå runt och göra där i evighet egentligen. Det konceptet har jag alltid tyckt verkar så dumt fast tanken är väldigt fin.

Jag är inte beredd att hålla med. Vi lever under informationsåldern, mer eller mindre allt registreras. Att du kommer att bli helt bortglömd och försvinna ifrån databaser gör dig en aning naiv eller så har du inte funderat så långt.

Även om vi säger att vi blir helt bortglömda, vad spelar det för roll egentligen? Meningen med livet är att bli lycklig, avla och ha roligt. När det kommer till moral så blir inte det meningslöst bara för att man är död, moral och dygder är vägen till lycka.

Du gör roliga saker för att de är roliga, det behöver inte finnas någon större mening med det.

Måste man tro på ett liv efter döden för att man ska ha en mening? Va?

Pratar ju om tänkande människor, inte ifall någon dator har sparat något av mig någonstans.

Sådana här saker kokar ned till livets mening som vanligt.

De flesta som tänkt till lite kan nog hålla med om att det mesta vi håller på med är trams som vi själva hittat på.

T.ex. Lagar, Pengar, Moral, Gränser, Högre mening, Religion och så förståss indelandet av världen i separata objekt. En gittar exempelvis, är inget annat än lite skit som är ihopsatt. Det är vi människor som har gjort den till "en grej".

Ändå är de flesta tänkande människor inte beredda att ge upp allt detta. Det är helt enkelt bekvämt, och alternativet är att vara en konstig erimit utanför samhället.

Det västerländska samhället har låg tollerans för folk som inte vill vara med i spelet. De säger "Alla måste jobba", "Alla måste vara som oss".

Folk går på det och tror att detta är verkligheten, och vad jag producerar åt dethär samhället är det som är viktigt. Kanske blir jag ihågkommen. De förstår inte att det är helt oviktigt om man blir ihågkommen eller inte, eftersom allting ändå bara är trams och du kommer att vara död sedan, så det spelar ingen roll.

Det enda som spelar roll är hur du mår just nu. Framtiden finns inte och dåtiden har passerat. Det enda som finns är nu.

Man vet ju inte vad många känner egentligen, många tycker säkert inte det om sanningen ska fram, men dom vet heller inte vad alternativet är. Så man hänger med för att det är det normala. Som du säger så blir man ju utstött av resten om man plötsligt säger: "Nixpix, nu skiter jag i detta!"

Det skulle ju inte behöva vara så. I många historiska kulturer har man haft en stor respekt för munkar och erimiter som valt att leva utanför civilisationen. Så är det dock inte i det moderna samhället.

Jag tror den attityden kommer från kolonialismen. Där befästes väldigt starka tankegångar om simpla ociviliserade människors mindre värde, och de tankarna lever kvar.

Även jag själv faller in i dessa tankemönster ibland.

So what? Det är väl minst lika viktigt att göra intryck hos dom som lever samtidigt som en och att göra avtryck i den värld man lever i, inte i den värld som andra kommer att leva i?

ja, det känns lite som att man måste det? om allt man gjort är borta så är det rimligtvis meningslöst, om du gör något men helt glömmer bort det och alla som var med glömmer bort det = inte hänt så var det väl rimligtvis meningslöst?

edit: "inte hänt" var dumt skrivet eftersom det har hänt, men det blir samma resultat som att det inte hade hänt

Vad är det som är viktigt egentligen? Det försvinner ju sen alltihop. Som en vattenpöl som torkar.